Sv: Är det verkligen lönt? (långt)
Jag känner med dig. Jag hade en valack som jag fick ta bort som åttaåring pga av slinger/ataxi/förträngning i halskotpelaren. Jag köpte honom som fyraåring, vacker som en dag var han och min första häst. Han var stor och gänglig och alla sa att det bara var unghästvinglighet som skulle växa bort. Det gjorde det aldrig. Försäljningsstallet som red till honom innan jag köpte honom berättade hur de hade hoppat med honom, 1m ung. men på ett hinder han hade "glömt" bakbenen och brakade rakt igenom. När de red på igen var det inga problem. Vi skrattade åt det som att "så tokig och barnsligt okoncentrerad han är". I själva verket hängde väl helt enkelt inte bakkärran med. Han hade ett hjärta av guld och var därför nästan alltid positiv, speciellt i körningen, vilket han älskade.
Vi gjorde aldrig någon kontraströntgen eftersom diagnosen stämde så väl med hans beteende. Han hade ingen beteendestörning som du beskriver men blev efter några månaders igångsättning (mot slutet bara några månaders intervaller, som unghäst längre och diffusare) alltid istadig i arbete. Laser, kiropraktik och massagebehandlingar fick honom fräsch för att bli likadan just när man börjat komma igång. Hans kropp kom att åldras väldigt fort. Han var alltid vinglig och hade svårt för små volter. I arbete, på tygel s.a.s. var det inga problem, då fick han hjälp med balansen. Jag kunde rida förvänd galopp och började nosa på byten. Att hoppa kändes alltid som ett vågspel, över hinder gick jättebra, hoppa kunde han, men efter... Han blev liksom lealös i kroppen, som en gummikropp. Som unghäst såg jag att han gick omkull i hagen vid halt underlag ett flertal gånger.
Att besluta sig för att ta bort honom var det svåraste beslutet i mitt liv. Han var alltid så glad... men jag kände att något var fel. I perioder, f.a. på mörka hösten, blev han lätt deprimerad. Jag hade just fått barn och hade haft honom utlånad, också fått lite distans till problemet. När jag tog hem honom hann jag rida i tre månader, i de första två gick han fantastiskt (han hade skrittvilat hela sommaren). Men snart började istadigheten. Min equiterapeut sa att visst kunde han fixa honom med antiinflammatoriskt m.m. men han var nog inte mycket att ha till ridhäst. Han hade spänningar och överansträngningar i hela kroppen. Min häst krävde en uppgift i livet och jag orkade inte heller längre med att hela tiden tänka på speciallösningar angående foder, skoning m.m. Nybliven morsa som jag dessutom var. Det var alltid massa bekymmer med den hästen. Han hade ingen motstånd för annat skit som drabbade honom. Han fick somna in på gården där han då stod, på vägen till sommarhagen och jag har aldrig ångrat mitt beslut! Han var för god för den här världen.
Det här blev långt men jag fick sån flashback. Tänkte också att min historia kanske kan ge något stöd. Det gäller i sådana här situationer se hela verkligheten. Hästen, sig själv och förutsättningarna. Att somna in tror inte jag nödvändigtvis behöver vara det sämsta alternativet för en häst. Men så har jag blivit lite krass med åren...
Jag skickar de varmaste kramar och lyckönskningar.