Är det så viktigt med en könsidentitet?

[the_connemara]

Lia existerar oavsett om han tillåts att tävla mot kvinnor eller inte. Tycker det är ”roligt” att det enda folk bemöter här är frågan om sport. Ingen verkar bry sig om lesbiska kvinnor, utsatta kvinnor, kvinnor i fängelsen m.m. De är inte tysta i denna frågan, det är bara att folk inte lyssnar.

Jag rapporterade direkt med en önskan om att bryta ut sportdelen. Den tenderar alltid att ta allt syre i trådar om trans tyvärr. Vilket detta inte ens är utan det var en ytterst viktig och känslig trådstart tycker jag.

 

[Dentaku]

Lia existerar oavsett om han tillåts att tävla mot kvinnor eller inte. Tycker det är ”roligt” att det enda folk bemöter här är frågan om sport. Ingen verkar bry sig om lesbiska kvinnor, utsatta kvinnor, kvinnor i fängelsen m.m. De är inte tysta i denna frågan, det är bara att folk inte lyssnar.

Man kan bry sig om både lesbiska kvinnor, utsatta kvinnor, kvinnor i fängelse och transkvinnors rättigheter samtidigt. Transkvinnor är för övrigt en grupp med enorm överrisk att utsättas för övergrepp i fängelse.

Alla intagna på fängelser ska skyddas mot övergrepp och känna sig säkra. Sexualbrottslingar, oavsett kön/könstillhörighet ska inte kunna ha möjlighet att upprepa sina brott. Men hur många av de som nu tar upp de fall transpersoner förgripit sig på kvinnor har engagerat sig på samma sätt något av de många fall där systematiska övergrepp har pågått på kvinnofängelser där förövarna har varit personal. Eller över huvud taget brytt sig om rapporterade sexuella övergrepp på kvinnofängelser, som i t ex Storbritannien låg på en förhållandevis hög nivå redan i början av 2000-talet, innan debatten började handla om transpersoners rättigheter.

 

[Raderad medlem 120709]

Jag hade tänkt skriva något om hur jag själv ser på det här med könsidentitet osv men eftersom tråden verkar ha blivit helt övertagen av transfobiska argument och diskussion kring dem så är jag verkligen inte bekväm med att bli så personlig.

Men kort sagt, nej, man måste inget alls. Jag har aldrig passat in i någon könsroll och har fått dryga kommentarer kring det hela livet, och för mig var det en aha-upplevelse att läsa om ickebinära identiteter. Det finns garanterat många som haft liknande erfarenheter och ändå identifierar sig som cis. Man väljer själv de etiketter man tycker passar, eller så struntar man helt i dem och låter folk anta vad de vill. Jag gör lite både och.

 

[Mkb]

Man kan bry sig om både lesbiska kvinnor, utsatta kvinnor, kvinnor i fängelse och transkvinnors rättigheter samtidigt. Transkvinnor är för övrigt en grupp med enorm överrisk att utsättas för övergrepp i fängelse.

Alla intagna på fängelser ska skyddas mot övergrepp och känna sig säkra. Sexualbrottslingar, oavsett kön/könstillhörighet ska inte kunna ha möjlighet att upprepa sina brott. Men hur många av de som nu tar upp de fall transpersoner förgripit sig på kvinnor har engagerat sig på samma sätt något av de många fall där systematiska övergrepp har pågått på kvinnofängelser där förövarna har varit personal. Eller över huvud taget brytt sig om rapporterade sexuella övergrepp på kvinnofängelser, som i t ex Storbritannien låg på en förhållandevis hög nivå redan i början av 2000-talet, innan debatten började handla om transpersoners rättigheter.

Och när det gäller simning kommer även den bästa mannen att bli markant långsammare om han börjar ta kvinnligt könshormon. Lia Thomas resultat försämrades tydligt när hon började sin transition.

Det är intressant att använda Lia Thomas som argument om man inte bryr sig om att kolla upp huruvida hennes resultat faktiskt ÄR ett bra argument till varför hon inte skulle få tävla i damklassen. Som redan nämnts var hon en duktig simmare även innan hon påbörjade sin könskorrigering, det framgår tydligt om man tittar på de tider hon presterade på tävling.

En vinst i NCAA är förstås bra, men hennes tid på 500 yard är verkligen inte spektakulär. Merparten av de vinnande tiderna av kvinnor på den distansen de 10 senaste åren är bättre och rekordtiden på 500 yards är mer än 9 sekunder snabbare än Lias. Lia Thomas tid är dessutom sämre än de tider som presterades i år av juniorerna Bella Sims(16 år) och Katie Grimes(15 år).

Det går inte att jämföra olympiska tider med NCAA-tider eftersom olympiska distanser är i meter och inte i yards.

Jag har sett väldigt många kvinnliga atleter undra varifrån allt engagemang för damidrott kommer - de har inte sett röken av det tidigare. Det är som med omsorgen om kvinnliga intagna. För många är det först när transpersoner kommer in i bilden som man bryr sig om kvinnliga idrottare och deras villkor.

Mycket bra inlägg! Det är exakt det, anti-trans rörelsen bryr sig inte om kvinnor, damidrott eller annat, det är bara sätt att försöka komma åt transpersoner.

 

[Badger]

Å andra sidan är manskläder ofta mera praktiska så det faller sig mera naturligt för kvinnor att använda såna än det är för män att använda kvinnokläder. För män blir det ett ställningstagande på ett helt annat vis.

Jag håller inte helt med faktiskt. Eller olika kläder verkar olika praktiska i olika situationer.

Tex är ju en tunn linneklänning väldigt praktisk när det är varmt, jämfört med byxor.

För vandring och skidåkning och skridskor osv tycker jag själv att få saker är så praktiskt som tights med en kjol eller täckkjol över, eftersom man inte får täcktyg mellan benen, men är varm under kjolens klocka. Haken är snarare konventionen som anser att man ser fel ut i kjol när man gör aktiviteter så att folk rynkar på näsan. Högklackade skor är ju en annan deal, men det är ju inte jättemånga som har det till alla aktiviteter.

Så jag tycker nog själv att gränsen går vid klättra i träd, och gå uppför trappor med bricka, om kjolen är längre än anklarna. Det är faktiskt opraktiskt.

Sedan går ju såklart alla klädesplagg att göra opraktiska och det gör man ju ofta med kvinnokläder. Men att byxorna inte har bra fickor har ju inte med plagget byxa att göra. Att kjolen är snäv har inte med plagget kjol att göra. Att jackan är trång över axlarna har inte med plagget jacka att göra osv.

Så jag är ju helt övertygad om att kilt (kjol) eller tunika (klänning) är lika praktiskt som byxor för en kille eller mer (beroende på situation), vet inte varför det inte skulle vara det. Sedan har ju killar ibland ändå oerhört opraktiskt mode som tex byxorna som gled ned på 90? talet, där skulle ju rent av en krinolin varit mer praktisk i jämförelse (folk vandrade ju i djungler i krinolin, tror inte man gör det i byxor man måste hålla i).

 

[nullo-modo]

Var sökande som yngre inom både identitet och sexualitet.
Själv kom jag fram till att oavsett om jag identifiera mig det som passar in på mig bäst så kändes det som om jag var tvungen att anpassa mig för att passa in i den identiteten. För mig kom det även upp frågor om hur det känns att känna sig som tex kvinna och hur känns det att känna sig som något annat.

Så landade i att jag är jag och har en fitta.

Så mitt svar är att nej du behöver inte identifiera dej med något av alla könsidentiteter som finns men känner du behov av att göra det så är det lika okej det.

Färdig svamlat

 

[Roheryn]

Måste man sätta etikett på vem man är, istället för att bara vara sig själv? Jag har alltid känt mig annorlunda, att jag inte passar in. Jag försöker hela tiden passa i, klä mig och bete mig enligt de normer och krav samhället har på en.

Nej, man behöver inte sätta någon etikett på varken sig själv eller andra, om man inte vill det. Personligen har jag heller aldrig försökt "passa in", alltså bete mig och klä mig som omgivningen förväntar sig, utan jag känner att jag haft och har ett fritt val att vara precis som jag är. Jag älskar hästar, jag är duktig på att backa med släp, jag har IQ klart över medel och är duktig BÅDE på matte/naturvetenskap och på språk (en omöjlighet enligt vissa), jag är introvert men älskar att umgås med vissa människor (dem jag väljer!), jag är rädd för vatten och har aldrig lärt mig dyka, läser gärna fantasylitteratur, tycker om att laga mat, är duktig på att programmera, har ett starkt engagemang för mänskliga rättigheter... osv, osv, osv... Allt det där säger en hel del om vem jag är, men inget är beroende av min könsidentitet eller mitt biologiska kön. Kan du ens lista ut vad jag identifierar mig som baserat på detta?

Men vem är jag? Mitt kön jag har mellen benen säger ju inget om vem jag är. Att utgå från mitt könsorgan som könsidentitet blir ju väldigt fel, men kläder kan inte heller avgöra det. Ibland vaknar man och känner för si eller så, ibland klär jag mig feminint, ibland maskulint.

Vem du är tänker jag att du kan utforska helt utan att blanda in kön(sidentitet)?

Jag blir bara förvirrad av att försöka passa in, och nu med femtielva olika kön att välja på. Kan man inte bara få vara sig själv utan etiketter?

Låt bli att försöka passa in då? Var den du är, gör din grej. För egen del tycker jag inte det är viktigt att tillhöra en grupp som är som jag eller gör som jag, men för andra är det viktigt. Du får ju själv känna efter var på den skalan du befinner dig - individualist eller gruppmänniska eller något mittemellan? Inte heller det tänker jag har särskilt mycket med kön(sidentitet) att göra?

 

[Roheryn]

För att ytterligare återknyta till trådstarten om det där med (köns)identitet, så har jag haft många och långa diskussioner om det med en nära vän som är trans. Hon levde i över 50 år i sitt biologiska kön, dvs som man, och kände sig aldrig hemma i det hon kallar för "mansrollen". Hon hade alltid lättare att identifiera sig med kvinnor, fick lättare kontakt med kvinnor, var mer intresserad av "kvinnliga" samtalsämnen, tyckte att "grabbighet" var jobbigt, var ointresserad av sport, bilar osv. Men det var också något mer - en längtan efter att som tonåring få en kvinnlig kropp istället för en manlig, en känsla av besvikelse över att se sitt manliga utseende i spegeln (helt frikopplat från eventuell "snygghet") och en total eufori första gången hon var ute bland folk klädd som kvinna. Jag kan, tror jag, som cis och helt nöjd med mitt biologiska kön, bara delvis förstå det här, men det är så hon har beskrivit det och jag kan ju bara konstatera såhär efter hennes transition att jag ser en person som är betydligt mer nöjd och tillfreds med sig själv än hon någonsin var i sitt manliga jag. För henne hade det nog kommit till en punkt där det var nödvändigt att göra något om hon ville leva vidare - hon kunde bara inte se sig själv fortsätta ett liv som man.

 

[Migo]

För att ytterligare återknyta till trådstarten om det där med (köns)identitet, så har jag haft många och långa diskussioner om det med en nära vän som är trans. Hon levde i över 50 år i sitt biologiska kön, dvs som man, och kände sig aldrig hemma i det hon kallar för "mansrollen". Hon hade alltid lättare att identifiera sig med kvinnor, fick lättare kontakt med kvinnor, var mer intresserad av "kvinnliga" samtalsämnen, tyckte att "grabbighet" var jobbigt, var ointresserad av sport, bilar osv. Men det var också något mer - en längtan efter att som tonåring få en kvinnlig kropp istället för en manlig, en känsla av besvikelse över att se sitt manliga utseende i spegeln (helt frikopplat från eventuell "snygghet") och en total eufori första gången hon var ute bland folk klädd som kvinna. Jag kan, tror jag, som cis och helt nöjd med mitt biologiska kön, bara delvis förstå det här, men det är så hon har beskrivit det och jag kan ju bara konstatera såhär efter hennes transition att jag ser en person som är betydligt mer nöjd och tillfreds med sig själv än hon någonsin var i sitt manliga jag. För henne hade det nog kommit till en punkt där det var nödvändigt att göra något om hon ville leva vidare - hon kunde bara inte se sig själv fortsätta ett liv som man.

Det där med eufori pratas det alldeles för lite om i diskussioner runt trans, tycker jag. Ofta låter det som att vi är en deprimerad och förvirrad grupp som behöver samtalsterapi och vård för att inte ta livet av oss, men sällan om att både depressioner och terapibehov ofta kommer sig av att vi ständigt får vår identitet ifrågasatt och våra grundläggande rättigheter tagna från oss.

Många pratar om att kunna "klä upp sig" för att "känna sig fin", och kan förstå den känslan i andra sammanhang, men det verkar helt abstrakt att människor mår bra av att bejaka ett annat könsuttryck än det som skrevs på personbeviset vid födseln. Det är så mycket mer än att inte passa in i könsrollerna.

 

[Roheryn]

Det där med eufori pratas det alldeles för lite om i diskussioner runt trans, tycker jag. Ofta låter det som att vi är en deprimerad och förvirrad grupp som behöver samtalsterapi och vård för att inte ta livet av oss, men sällan om att både depressioner och terapibehov ofta kommer sig av att vi ständigt får vår identitet ifrågasatt och våra grundläggande rättigheter tagna från oss.

Som jag förstått min vän, så var det där med euforin helt avgörande viktigt. Det hon beskriver som "men det är ju SÅHÄR det ska kännas!". Hon har nog i övrigt varit ganska lyckligt lottad i att inte bli så ifrågasatt, men jag misstänker starkt att det har att göra med "vem hon var" som man - dvs en framgångsrik välutbildad vit man i medelåldern med en självklar, välbetald yrkesroll. Och som sådan visste hon ju på något sätt hur man gör för att ta plats och bli hörd.

Många pratar om att kunna "klä upp sig" för att "känna sig fin", och kan förstå den känslan i andra sammanhang, men det verkar helt abstrakt att människor mår bra av att bejaka ett annat könsuttryck än det som skrevs på personbeviset vid födseln. Det är så mycket mer än att inte passa in i könsrollerna.

Ja, trots alla diskussioner med min vän, så är det fortfarande oerhört abstrakt för mig. Jag förstår ju intellektuellt vad hon säger, men har svårt att liksom känslomässigt ta det till mig, hur det kan kännas så. Och då har jag ändå varit väldigt nära henne i hela hennes transition och med egna ögon sett vad det gjort med och för henne att förändra sitt könsuttryck till det som är "rätt" för henne. Så jag förstår ATT hon behövde göra detta men inte fullt ut varför (och det behöver jag ju inte heller).

 

[Dentaku]

Men det var också något mer - en längtan efter att som tonåring få en kvinnlig kropp istället för en manlig, en känsla av besvikelse över att se sitt manliga utseende i spegeln (helt frikopplat från eventuell "snygghet") och en total eufori första gången hon var ute bland folk klädd som kvinna. Jag kan, tror jag, som cis och helt nöjd med mitt biologiska kön, bara delvis förstå det här, men det är så hon har beskrivit det och jag kan ju bara konstatera såhär efter hennes transition att jag ser en person som är betydligt mer nöjd och tillfreds med sig själv än hon någonsin var i sitt manliga jag. För henne hade det nog kommit till en punkt där det var nödvändigt att göra något om hon ville leva vidare - hon kunde bara inte se sig själv fortsätta ett liv som man.

Många pratar om att kunna "klä upp sig" för att "känna sig fin", och kan förstå den känslan i andra sammanhang, men det verkar helt abstrakt att människor mår bra av att bejaka ett annat könsuttryck än det som skrevs på personbeviset vid födseln. Det är så mycket mer än att inte passa in i könsrollerna.

Det är nog väldigt lätt för oss som är födda i en kropp vi känner hos hemma i att säga att det bara är att vara sig själv och att det enda problemet de begränsande könsrollerna. Men jag är tveksam till att behovet av könskorrigering skulle upphöra även om könsrollerna suddades ut så att det inte fanns några begränsningar när det gällde t ex hur man valde att klä sig.

 

[Roheryn]

Det är nog väldigt lätt för oss som är födda i en kropp vi känner hos hemma i att säga att det bara är att vara sig själv och att det enda problemet de begränsande könsrollerna. Men jag är tveksam till att behovet av könskorrigering skulle upphöra även om könsrollerna suddades ut så att det inte fanns några begränsningar när det gällde t ex hur man valde att klä sig.

Jag håller med. Att vara trans är "något mer" än att inte vara bekväm i könsroller eller -normer. För mig, som cis, är det så enkelt att bara vara mig själv och strunta i de könsroller jag inte är bekväm i - för någon som är trans är det något annat och något mer djupgående.

 

[tuaphua]

Jag håller med. Att vara trans är "något mer" än att inte vara bekväm i könsroller eller -normer. För mig, som cis, är det så enkelt att bara vara mig själv och strunta i de könsroller jag inte är bekväm i - för någon som är trans är det något annat och något mer djupgående.

Jag är cis-kvinna och helt nöjd med det. IOM det tycker inte jag att jag ska tycka så mycket. Jag ska lyssna och respektera. Och så klart stötta de som inte har samma privilegier som mig. Sen ser jag det också som min skyldighet att läsa på för att bättre kunna bemöta alla människor.

Jag kan aldrig förstå hur det är att inte vara nöjd med sitt biologiska kön. Jag har inte behövt fundera på vad det är som skaver, vem jag är, vågar jag visa vem jag är etc.. Jag kan aldrig förstå hur det är att hela tiden tas ifrån mig mitt jag. Inte heller att behöva rätta folk som vill placera en i olika fack. Eller folk som försöker ändra på en eller rent av fördömer en.
Jag behöver inte heller att ständigt förklara hur det är att vara tex trans, ickebinär etc även då jag inte vill/inte själv tagit upp ämnet etc.
Jag behöver inte vara folks uppslagsbok om något som kan vara väldigt känsligt för mig.

Så för mig som är kvinna, ser feminin ut etc är det inte negativt för andra om jag gillar bilar, F1, kört cross etc. För IOM att jag ser feminin ut verkar det vara coolt och attraktivt.
Då kan det ju vara lätt för mig att hävda att ”ingen tycker det är negativt om kvinnor har intressen som är stereotypt manliga” för att just jag inte stött på annat än acceptans etc.

Men det är ju tyvärr inte så för alla. Så där känner jag att cis-folk nog ska vara väldigt försiktiga med att slänga sig med: ”Det är ju bara att strunta i.”
För det är ngt helt annat som vi inte upplevt.
Självklart känns det inte så allvarligt då.

 

[Roheryn]

Jag är cis-kvinna och helt nöjd med det. IOM det tycker inte jag att jag ska tycka så mycket. Jag ska lyssna och respektera. Och så klart stötta de som inte har samma privilegier som mig. Sen ser jag det också som min skyldighet att läsa på för att bättre kunna bemöta alla människor.

Jag kan aldrig förstå hur det är att inte vara nöjd med sitt biologiska kön. Jag har inte behövt fundera på vad det är som skaver, vem jag är, vågar jag visa vem jag är etc.. Jag kan aldrig förstå hur det är att hela tiden tas ifrån mig mitt jag. Inte heller att behöva rätta folk som vill placera en i olika fack. Eller folk som försöker ändra på en eller rent av fördömer en.
Jag behöver inte heller att ständigt förklara hur det är att vara tex trans, ickebinär etc även då jag inte vill/inte själv tagit upp ämnet etc.
Jag behöver inte vara folks uppslagsbok om något som kan vara väldigt känsligt för mig.

Så för mig som är kvinna, ser feminin ut etc är det inte negativt för andra om jag gillar bilar, F1, kört cross etc. För IOM att jag ser feminin ut verkar det vara coolt och attraktivt.
Då kan det ju vara lätt för mig att hävda att ”ingen tycker det är negativt om kvinnor har intressen som är stereotypt manliga” för att just jag inte stött på annat än acceptans etc.

Men det är ju tyvärr inte så för alla. Så där känner jag att cis-folk nog ska vara väldigt försiktiga med att slänga sig med: ”Det är ju bara att strunta i.”
För det är ngt helt annat som vi inte upplevt.
Självklart känns det inte så allvarligt då.

Jag tror vi försöker säga samma sak? Det var iaf så jag menade - att det för mig som cis-kvinna ändå är ganska lätt att ställa mig vid sidan av könsroller och -normer när de inte passar mig, men att det för någon som är trans är "mer" än så och mer komplicerat än så.

 

[tuaphua]

Jag tror vi försöker säga samma sak? Det var iaf så jag menade - att det för mig som cis-kvinna ändå är ganska lätt att ställa mig vid sidan av könsroller och -normer när de inte passar mig, men att det för någon som är trans är "mer" än så och mer komplicerat än så.

Oj, jag glömde skriva att jag höll med och spann vidare på ditt svar. Trött idag!

 

[Roheryn]

Oj, jag glömde skriva att jag höll med och spann vidare på ditt svar. Trött idag!

Aha, då förstår jag ditt svar bättre!

 

[Mineur]

Jag har brutit ut diskussionen som berörde sport och idrott, så gott det nu gick (det var inte helt lätt då en del av inläggen gick in i varandra): https://www.bukefalos.se/threads/tr...det-sa-viktigt-med-en-koensidentitet.1508680/

Tillägg: Jag har även raderat ca 10 inlägg som tillhörde ett sidospår som kändes väldigt tveksamt, och som riskerade att distrahera från den viktiga grunddiskussionen.

/Mod

 

[Regnbågen]

Nej, man behöver inte sätta någon etikett på varken sig själv eller andra, om man inte vill det. Personligen har jag heller aldrig försökt "passa in", alltså bete mig och klä mig som omgivningen förväntar sig, utan jag känner att jag haft och har ett fritt val att vara precis som jag är. Jag älskar hästar, jag är duktig på att backa med släp, jag har IQ klart över medel och är duktig BÅDE på matte/naturvetenskap och på språk (en omöjlighet enligt vissa), jag är introvert men älskar att umgås med vissa människor (dem jag väljer!), jag är rädd för vatten och har aldrig lärt mig dyka, läser gärna fantasylitteratur, tycker om att laga mat, är duktig på att programmera, har ett starkt engagemang för mänskliga rättigheter... osv, osv, osv... Allt det där säger en hel del om vem jag är, men inget är beroende av min könsidentitet eller mitt biologiska kön. Kan du ens lista ut vad jag identifierar mig som baserat på detta?


Vem du är tänker jag att du kan utforska helt utan att blanda in kön(sidentitet)?


Låt bli att försöka passa in då? Var den du är, gör din grej. För egen del tycker jag inte det är viktigt att tillhöra en grupp som är som jag eller gör som jag, men för andra är det viktigt. Du får ju själv känna efter var på den skalan du befinner dig - individualist eller gruppmänniska eller något mittemellan? Inte heller det tänker jag har särskilt mycket med kön(sidentitet) att göra?

Vad kul! Nej jag kan verkligen inte säga vad du identifierar dig som, du låter som en härlig person och det räcker ju.

Visst är det så, och jag har rätt bra koll på vem jag är överlag. Men samtidigt känner man sig någonstans mitt i mellan allt, när jag ena dagen slänger på mig manskläder eller andra dagen kvinnokläder. Man känner sig lite rotlös. Det är ju en sak att vara trans kanske och gå "all in", men att befinna sig i ett mellanläge.

Känns som det skulle vara lättare att bära kvinnokläder och bejaka sina feminina sida om man faktiskt gick all in och identifierade sig som kvinna, än att vara den där "snuskgubben" som står vid kvinnoavdelningen i klädaffären som alla sneglar konstigt på, som det ibland känns.

Tack för alla trevliga och uppmuntrande svar i tråden, och allt stöd. Ni är underbara och härliga människor allihopa

 

[rutans]

Personligen tycker jag att der är tråkigt att personer känner att de inte passar in i just en könsroll och att det ska vara så socialt bestämt hur ett kön ska bete sig. Oavsett kön eller ickekön så tycker jag att man har friheten att vara vem man vill. Jag tex lagar mindre mat än min partner, bakar aldrig, kan inte sy men kan använda en motorsåg. Jag känner mig inte mindre som kvinna för det och tycker inte heller att det ska vara nån grej.

Det jag däremot står helt benhårt för som jag inte ska ta över tråden för är just det där med idrott som nämnts. Jag tycker inte att fd män ska få tävla mot biologiska kvinnor.

 

[Raderad medlem 120709]

Det där med eufori pratas det alldeles för lite om i diskussioner runt trans, tycker jag. Ofta låter det som att vi är en deprimerad och förvirrad grupp som behöver samtalsterapi och vård för att inte ta livet av oss, men sällan om att både depressioner och terapibehov ofta kommer sig av att vi ständigt får vår identitet ifrågasatt och våra grundläggande rättigheter tagna från oss.

Många pratar om att kunna "klä upp sig" för att "känna sig fin", och kan förstå den känslan i andra sammanhang, men det verkar helt abstrakt att människor mår bra av att bejaka ett annat könsuttryck än det som skrevs på personbeviset vid födseln. Det är så mycket mer än att inte passa in i könsrollerna.

Detta! Transvården i dag är uppbyggd kring dysfori, och en tanke om att det beror helt på själva könsidentiteten i sig, och inte att hela världen är så vidrig mot transpersoner. Bara se på hur den här tråden snabbt invaderades av helt okritiskt postade TERF-resonemang, på ett forum där kunskapen kring HBTQ-frågor ändå får anses vara hyfsad. Det går som aldrig att släppa garden.

Själv var det just euforin när jag började experimentera med mer könsöverskridande uttryck som gjorde mig säker på att jag är ickebinär. Från att ha försökt ha på mig en illa sittande kvinnokostym hela livet till en känsla av fan, vad det känns rätt. Jag tror inte att jag kan förklara det på ett sätt som är lätt för cispersoner att greppa. Det hamnar så lätt i samma hjulspår som alltid, att man inte måste leva efter normer osv. Nej, vi vet, det är inte det som det här handlar om. Det är något mycket djupare än så.