Är det så viktigt med en könsidentitet?

[Palermo]

Varför då? Kan vi inte låta alla kallas för det pronomen som de önskar? Hen är ett väldigt praktiskt pronomen dels för icke-binära och dels för personer man inte vet könet på, men vi är ganska många som föredrar att kallas han eller hon framför hen.


Då är du ju inte cis, tänker jag, om du inte känner att du har någon könsidentitet? Att vara cis uppfattar jag som att man identifierar sig som sitt biologiska, binära kön, alltså man eller kvinna.

1. Jag skulle helst vilja att en massa aspekter av kön (genus) tog mindre plats. Därför skulle jag föredra hen som standard. En sådan standard är intressantare och egentligen viktigare för mig än hur folk benämner just mig. Men jag säger artigt det andra föredrar när de hör mig.

2. Jag tänker nog att cis inte finns, för jag tror inte riktigt på att könsidentitet finns. Alltså är jag inte cis och vill helst inte kallas cis och jag använder i stort sett inte det ordet, utom så här då.

 

[tanten]

Varför då? Kan vi inte låta alla kallas för det pronomen som de önskar? Hen är ett väldigt praktiskt pronomen dels för icke-binära och dels för personer man inte vet könet på, men vi är ganska många som föredrar att kallas han eller hon framför hen.


Då är du ju inte cis, tänker jag, om du inte känner att du har någon könsidentitet? Att vara cis uppfattar jag som att man identifierar sig som sitt biologiska, binära kön, alltså man eller kvinna.

Jag som vuxit upp med ett språk som har samma pronomen för bägga könen tyckte hela hen-upprördheten var märklig

 

[Roheryn]

1. Jag skulle helst vilja att en massa aspekter av kön (genus) tog mindre plats. Därför skulle jag föredra hen som standard. En sådan standard är intressantare och egentligen viktigare för mig än hur folk benämner just mig. Men jag säger artigt det andra föredrar när de hör mig.

Intressant! Jag tror inte att jag vill det du vill, men absolut en intressant tanke. Vilka aspekter av kön/genus tänker du att du skulle vilja ha bort? Personligen så tycker jag att de normativa könsroller som finns i samhället är onödigt snäva och begränsande och därmed kan få försvinna eller tonas ner, men samtidigt så vill jag uppfattas tydligt som kvinna och uppskattar/attraheras av dem som tydligt är män, och det vill jag helst inte ta bort/tona ner.

2. Jag tänker nog att cis inte finns, för jag tror inte riktigt på att könsidentitet finns. Alltså är jag inte cis och vill helst inte kallas cis och jag använder i stort sett inte det ordet, utom så här då.

Kan du utveckla det där med att könsidentitet inte finns? Du tänker att alla bara har sitt biologiska kön, men att det är helt irrelevant för hur man uppfattar sig själv? Och att trans inte heller finns då? Eller jag kanske inte riktigt förstår?

 

[Roheryn]

Jag som vuxit upp med ett språk som har samma pronomen för bägga könen tyckte hela hen-upprördheten var märklig

Jag tycker också att hen-upprördheten var märklig, men det betyder inte att jag vill ta bort han och hon ur svenska språket, utan jag tycker det är utmärkt att kunna använda han, hon eller hen beroende på vad som passar

 

[Palermo]

Intressant! Jag tror inte att jag vill det du vill, men absolut en intressant tanke. Vilka aspekter av kön/genus tänker du att du skulle vilja ha bort? Personligen så tycker jag att de normativa könsroller som finns i samhället är onödigt snäva och begränsande och därmed kan få försvinna eller tonas ner, men samtidigt så vill jag uppfattas tydligt som kvinna och uppskattar/attraheras av dem som tydligt är män, och det vill jag helst inte ta bort/tona ner.

Kan du utveckla det där med att könsidentitet inte finns? Du tänker att alla bara har sitt biologiska kön, men att det är helt irrelevant för hur man uppfattar sig själv? Och att trans inte heller finns då? Eller jag kanske inte riktigt förstår?

Typ. Att ingenting anses manligt/kvinnligt helt enkelt. Inte aktiviteter, kläder osv. Så kan alla göra som de vill.

Nej, jag tror att biologiskt kön i praktiken är relevant för hur vi uppfattar oss, men att det inte MÅSTE vara så.

Bevisligen finns det människor som mår bättre som det kön de inte tolkades som vid födelsen. Det är väl de som är trans. Eller nåt. Jag tror att trans har mer än en "orsak".

 

[Badger]

Alltså vad är det med hår? Är det en så stark markör? Jag har långt blont hår och jag tror att det är på grund av det som jag ALDRIG någonsin har felkönats. Och ändå finns det ju män med långt blont hår liksom...

Pojkar med långt hår felkönas hela tiden (inte ens rättning får till det alla gånger). Det är som om det inte fanns rockartister med långt hår eller som om inte modebilder på pojkar nästan alltid har några med axellång page. (och som om inte page faktiskt är ett ord för pojkar.) Längre än typ snagg=flicka.

 

[Dentaku]

Nu när jag fött barn känner jag en ännu starkare koppling till att vara just kvinna och få vara det. Varenda cell i mig skriker att jag är så jävla less på det manliga idealet och det ständiga förhållningssättet till manliga som det som är bra. Jag är känslosam, jag har hormonsvängningar, jag är vårdande, jag bär och föder barn, jag vårdar relationer och kommer ihåg folks födelsedagar, jag bakar och jag fullkomligt älskar blommiga klänningar. Jag kan inte mecka med bilar eller hantera maskiner men jag är bra ändå, och mina egenskaper är inte sämre.

Det här tror jag är viktigt att tänka på, inte minst för oss ciskvinnor. För oss är det nämligen rätt lätt att gå utanför våra traditionella könsroll, åtminstone så länge vi fortfarande uppfyller utseendenormen, inte ställer krav eller tar för mycket plats.

En kvinna som meckar med bilar, tränar boxning, klär sig i pojkvännens slitna t-shirts, dricker whiskey och tittar på actionfilmer eller sport ses som tuff. En man som syr kläder, tränar aerobics, har på sig flickvännens blusar, dricker cocktails och tittar på romantiska filmer eller dokusåpor ses sällan som tuff...

Det som klassas som typiskt manligt är positivt, det typiska kvinnliga är negativt. Det är många kvinnor som säger att de var ”pojkflickor” när de växte upp men rätt sällan någon, oavsett kön, berättar hur de som barn trivdes bäst med att klä sig i finkläder, leka med dockor, sminka sig eller något annat som uppfattas som feminint. Själv känner jag att användande av ord som pojkflicka tenderar att cementera inte bara förväntningarna att barn ska pyssla med olika saker beroende på kön, utan också att det pojkarna gör på något vis är bättre så länge inte flickpojke har samma positiva klang.

 

[Voeux]

Det här tror jag är viktigt att tänka på, inte minst för oss ciskvinnor. För oss är det nämligen rätt lätt att gå utanför våra traditionella könsroll, åtminstone så länge vi fortfarande uppfyller utseendenormen, inte ställer krav eller tar för mycket plats.

En kvinna som meckar med bilar, tränar boxning, klär sig i pojkvännens slitna t-shirts, dricker whiskey och tittar på actionfilmer eller sport ses som tuff. En man som syr kläder, tränar aerobics, har på sig flickvännens blusar, dricker cocktails och tittar på romantiska filmer eller dokusåpor ses sällan som tuff...

Det som klassas som typiskt manligt är positivt, det typiska kvinnliga är negativt. Det är många kvinnor som säger att de var ”pojkflickor” när de växte upp men rätt sällan någon, oavsett kön, berättar hur de som barn trivdes bäst med att klä sig i finkläder, leka med dockor, sminka sig eller något annat som uppfattas som feminint. Själv känner jag att användande av ord som pojkflicka tenderar att cementera inte bara förväntningarna att barn ska pyssla med olika saker beroende på kön, utan också att det pojkarna gör på något vis är bättre så länge inte flickpojke har samma positiva klang.

Precis. Det tycker jag mig se en del även här på Buke, hur manligt kodade intressen och skills primeras. Jag värdesätter inte något över något annat, jag tycker bara det är en intressant observation. Normen att vara feminin finns nog inte riktigt kvar bortsett från utseende.

Men, då halkar vi ju in på könsroller och inte könsidentitet som tråden egentligen handlade om. Även om de båda flätas samman någonstans.

 

[Mabuse]

För mig som identifierar mig som kvinna, är kvinna sett till det biologiska könet, och för övrigt ser ut som en kvinna tycker helt enkelt det är jobbigt att få en kommentar som (för mig!) förminskar mig, mitt utseende eller känsla. Jag vill inte höra att jag ser ut som en man, för det gör jag verkligen inte.
Nu tillhör det inte vardagen, men det har hänt, då enkom kopplat till mitt hår vilket för mig är ganska konstigt att basera någons kön på hur håret ser ut.

Känner du likadant om nån tar miste på din etnicitet, eller är det just könet som blir jobbigt om nån tar fel på?

Jag tänker att folk ser väl fel hela tiden. De ser fel på kön, de tar miste på yrke, tror man är turist fast man inte är det - eller tvärtom. Gör det något?

 

[Mabuse]

Motfråga - har du blivit felkönad någon gång? Jag kan meddela att det inte känns bra alls. Jag blir alltså alltid tagen för kvinna och kallad "hon" fast jag ser mig själv som mer av en hen. Jag har kort hår och inte speciellt feminin stil men kroppsformen förråder mig varenda gång. Jag kan tänka mig att en cisperson skulle känna likadant fast åt andra hållet, så att säga.

Inte den bästa jämförelsen, men... det är lite som att någon skulle få veta vad man heter, tycka att det inte passar, och hitta på ett annat namn åt en. Inte skulle någon finna sig i det, så varför ska man ta lätt på att andra bestämmer att man inte ser ut som det kön man är?

Ja, ganska ofta, faktiskt, särskilt när jag var yngre. Det gjorde mig inget då, och det gör mig inget nu. Jag kan meddela att det känns helt ok.

Det skulle ju vara märkligt om någon envisades med att säga fel, givetvis, men det är väl något annat än att råka gissa fel?

Det händer ofta att andra tror jag är något annat än vad jag är. De hör fel på mitt lite ovanliga namn, de tror att jag kan språk jag inte kan för att de missbedömer min etnicitet, osv. Kön är bara en i raden av kategorier som missbedöms ibland.

 

[Trott]

Känner du likadant om nån tar miste på din etnicitet, eller är det just könet som blir jobbigt om nån tar fel på?

Jag tänker att folk ser väl fel hela tiden. De ser fel på kön, de tar miste på yrke, tror man är turist fast man inte är det - eller tvärtom. Gör det något?

Jag har väl ändå rätt till min egen känsla? Precis som alla andra som blir felkodade på olika sätt, eller mörkhyade som blir kallade för förlegade ord osv osv. Bara för att DU inte tycker det är ett problem betyder det ju inte att problemet inte finns?

Och för att förtydliga, nej jag anser inte att jag som vit cis-kvinna har det största problemet av alla genom att bli felkönad någon gång ibland. Det var liksom inte ens poängen jag ville lyfta i mitt första inlägg i den här tråden.

 

[Milosari]

Här är en till utan stark könsidentitet. Det har liksom aldrig varit viktigt och jag har aldrig känt mig kvinnlig eller feminin. Jag vet dock om hur jag ska klä ut mig och bete mig för att verka sådan och tycker det är skoj att "rollspela" ibland. Men 99 % av tiden tänker jag inte på vilket kön jag har och förutsätter kanske att andra inte lägger så mycket vikt vid det.

 

[Dentaku]

Givetvis kan man inte gå från att producera ägg till att producera spermier eller omvänt, men det är ju ändå inte så ofta man gör barn.

Det du sa om ägg och spermier stämmer, men det är ju allt kön är.

Kön är inte så enkelt ens om man helt bortser från könsroller och könsidentitet. Som jag skrivit i ett annat inlägg så är det inte strikt binärt även om folk i normalfallet föds antingen som biologisk man eller biologisk kvinna.

 

[Milosari]

När det gäller att bli felkönad så händer det sonen väldigt ofta. Han har långt hår, rosa kläder ibland och gärna nagellack. Han är dock väldigt mycket mer bekväm i sitt kön än jag någonsin varit. För honom är det helt i sin ordning att blanda könsuttryck och han förstår inte ens konceptet att man ska vara på ett visst sätt beroende på kön. Jag hoppas och tror att det är en inställning som håller i sig!

 

[Mineur]

Jag har rensat lite igen och påminner om att tråden handlar om vikten av etiketter och könsidentitet, inget annat. Vill man diskutera trans på något slags specifikt plan får man göra det i en egen tråd, så att inte denna tas över alldeles.

/Mod

 

[Milosari]

Transmän och transkvinnor omtalas och tolkas på rätt olika sätt. Bland annat genom att transkvinnor får väldigt mycket mer av utrymmet än transmän. På något vis verkar det som att den "ursprungliga" könsrollen eller könstillhörigheten slår igenom även efter transition. Åtminstone blad offentligt synliga och öppna transpersoner.

Jag tror inte att det är så enkelt. Jag (som partner till transperson) upplevde ett enormt stigma mot själva mellantinget mellan manlig man och kvinnlig kvinna. Att man måste välja, och att själva mellantinget inte går att hantera. Motsatsen med kvinnor som förändras mot män upplever jag (som åskådare, inte i relation med) inte fullt lika utsatt.

 

[Regnbågen]

När det gäller att bli felkönad så händer det sonen väldigt ofta. Han har långt hår, rosa kläder ibland och gärna nagellack. Han är dock väldigt mycket mer bekväm i sitt kön än jag någonsin varit. För honom är det helt i sin ordning att blanda könsuttryck och han förstår inte ens konceptet att man ska vara på ett visst sätt beroende på kön. Jag hoppas och tror att det är en inställning som håller i sig!

Låter som en väldigt sund inställning som din son har. Och det är väl dit jag vill komma med, att försöka bli så trygg i sin kropp, med kön och bara leva ut så som man vill.

Men efter att ha växt upp som kille i ett samhälle som är väldigt normativt och patriarkalt, så sitter det ändå rätt djupt i en att man ska vara på ett visst sätt, klä sig på ett visst sätt och skulle man göra något som är feminint eller bära något plagg från damavdelningen så raseras hela "manligheten". Därför går väl tankarna åt att bli trans eller hitta en identitet att gömma sig bakom, och då kunna omfamna den feminina delen mer accepterat. Men när man istället kan, precis som din son, bara vara sig själv och bara se könet som ett könsorgan och inte som något man är.

 

[Regnbågen]

Det här tror jag är viktigt att tänka på, inte minst för oss ciskvinnor. För oss är det nämligen rätt lätt att gå utanför våra traditionella könsroll, åtminstone så länge vi fortfarande uppfyller utseendenormen, inte ställer krav eller tar för mycket plats.

En kvinna som meckar med bilar, tränar boxning, klär sig i pojkvännens slitna t-shirts, dricker whiskey och tittar på actionfilmer eller sport ses som tuff. En man som syr kläder, tränar aerobics, har på sig flickvännens blusar, dricker cocktails och tittar på romantiska filmer eller dokusåpor ses sällan som tuff...

Det som klassas som typiskt manligt är positivt, det typiska kvinnliga är negativt. Det är många kvinnor som säger att de var ”pojkflickor” när de växte upp men rätt sällan någon, oavsett kön, berättar hur de som barn trivdes bäst med att klä sig i finkläder, leka med dockor, sminka sig eller något annat som uppfattas som feminint. Själv känner jag att användande av ord som pojkflicka tenderar att cementera inte bara förväntningarna att barn ska pyssla med olika saker beroende på kön, utan också att det pojkarna gör på något vis är bättre så länge inte flickpojke har samma positiva klang.

Du är inne på något väldigt viktigt här tror jag.

 

[Sel]

Låter som en väldigt sund inställning som din son har. Och det är väl dit jag vill komma med, att försöka bli så trygg i sin kropp, med kön och bara leva ut så som man vill.

Men efter att ha växt upp som kille i ett samhälle som är väldigt normativt och patriarkalt, så sitter det ändå rätt djupt i en att man ska vara på ett visst sätt, klä sig på ett visst sätt och skulle man göra något som är feminint eller bära något plagg från damavdelningen så raseras hela "manligheten". Därför går väl tankarna åt att bli trans eller hitta en identitet att gömma sig bakom, och då kunna omfamna den feminina delen mer accepterat. Men när man istället kan, precis som din son, bara vara sig själv och bara se könet som ett könsorgan och inte som något man är.

Jag är ledsen, men tankarna går inte åt att plötsligt "bli" trans eller "gömma sig" bakom en identitet. Som om det vore ett beslut man fattar.

 

[Sel]

Jag tänker att det är så otroligt personligt att det är en omöjlig fråga att hitta Ett svar på. Jag hoppas att vi så småningom kan landa i ett samhälle med färre förutfattade meningar. Att landa i ett helt utan normer tror jag är en omöjlig utopi och det kommer alltid att finnas människor som känner att de inte har någonstans att ta vägen, men förhoppningsvis kan vi lära oss att lyssna och acceptera.
Somliga Vill ha den där stämpeln och på något vis hitta hem, kanske bara veta att en inte är ensam, andra avskyr alla stämplar. Jag tycker inte att det ena behöver utesluta det andra.
Jag tycker också att det borde bli lite mer okej med den där frågan om pronomen och liknande om man är osäker. Givetvis inte som en provokation, men gemene man borde kanske öppna ögonen för att det finns folk lite mittemellan, och ibland är det bättre att bara fråga. Det visar i alla fall en vilja att förstå.