Jag tror svenskan förlorar lite på att ha "samma" ord för allt, att kön och könsidentitet är så snarlika, och inte helt separata som sex och gender i engelskan till exempel. Med två tydligt skilda ord blir det kanske lite tydligare för människor som kallar folk för fel pronomen för att de inte kan skilja på begreppen eller har svårt att förstå konceptet, att det fysiska är en sak och könsidentiteten är en annan. Sen hjälper det förstås inte att någon förstår om hen sedan ändå inte vill respektera, men det är en annan sak.
När könsrollerna luckras upp kan det kanske bli alltmer naturligt att fråga om pronomen (inte till vem som helst eller exakt hur som helst, under vissa omständigheter och med artighet och välvilja). Låt säga att en person läses som "fysiskt" man men klär sig i traditionellt kvinnliga kläder eller med traditionellt kvinnliga attribut. Personen kan vara alltifrån transkvinna, person i drag som just då föredrar "hon" som pronomen men annars tycker att "han" och "hon" funkar lika bra, ickebinär som identifierar sig mest med "hen", eller en cis-man i kjol och högklackat som har "han" som pronomen. Det kan vara svårt för en utomstående att veta, men oftast figurerar kanske personen i ett sammanhang där det blir tydligt vad hen föredrar. Problemet är kanske också att utomstående lägger sig i när de faktiskt inte behöver veta, den enda gången det blir relevant att veta en människas könsidentitet och pronomen är ju om man tillhör samma grupp av människor och kanske måste använda pronomen, hur en främling man passerar på stan eller liknande vill kalla sig är ju däremot "none of your goddamn business".
Att vara trans är inget man väljer, precis som man inte väljer sin sexuella läggning. Det som av omgivningen upplevs som att någon plötsligt "blir" HBTQ är i stort sett alltid en del i en lång process där personen funderat på vem hen är och vad hen vill och till sist vågar komma ut.
