Är det normalt att sakna någon som misshandlat än?

[Klubbisen]

Vet inte ifall någon kanske läst min tråd för ett tag sedan, men blev misshandlad av mitt ex i form av att han inte tog hänsyn till mina känslor i form av sex och så vidare. Han våldförde sig på mig och nu i efterhand har jag även förstått att det fanns gånger då det till och med räknas som våldtäckt. Han var även väldigt manipulerande. Trots det kan jag fortfarande sakna hans bra sidor och hur han fick mig att känna. Saknar så klart inte att han fick mig att må dåligt och mår faktiskt mycket bättre generellt nu men kan ibland sakna honom. Kan fortfarande inte vara i närheten av en kille nykter dock utan att må dåligt över hur han behandlat mig, stelnar till så fort det blir intimt. Men känner mig så ledsen och mår dåligt över att jag på något sett nu insett vad det var som faktiskt hände. Att han faktiskt våldförde sig på mig. För allt kändes så normalt då, som att det skulle vara så i en relation. Och nu kan jag inte kolla tillbaka på relationen som något fint. Det gör ont att inse att den personen som man verkligen älskade och såg upp till behandlade mig så. Hur slutar man vara arg för att en person behandlat än på det här sättet och bara går vidare? Är det normalt att faktiskt sakna personen? Saknar inte vår relation men kan ofta sakna vissa minnen och att han fick mig att känna mig så speciell. Ingen har någonsin fått mig att må så bra och dåligt som han har det var liksom som att det enda jag såg fram emot var att träffa honom, som att hela mitt liv centrerade runt det och han var det enda viktiga. Men samtidigt kan jag inte ens räkna hur ofta jag låg vaken och mådde dåligt över att jag hade haft sex fast jag egentligen inte ville. Har idag inte kontakt med honom, har blockerat honom överallt. Men hör ibland om honom från gemensamma kompisar och varje gång gör det lite ont, speciellt eftersom han träffade en tjej som är väldigt lik mig efter bara tre månader. Blir ofta orolig och tänker på henne och hoppas att han behandlar henne bättre.

 

[Kilauea]

Det är väldigt normalt och därför vanligt att kvinnor återvänder till såna förhållanden.
Det är ju inte konstigt du saknar de bra sakerna, men det är väldigt bra du blockerat honom och håller avstånd.

 

[Fibusen]

Vet inte ifall någon kanske läst min tråd för ett tag sedan, men blev misshandlad av mitt ex i form av att han inte tog hänsyn till mina känslor i form av sex och så vidare. Han våldförde sig på mig och nu i efterhand har jag även förstått att det fanns gånger då det till och med räknas som våldtäckt. Han var även väldigt manipulerande. Trots det kan jag fortfarande sakna hans bra sidor och hur han fick mig att känna. Saknar så klart inte att han fick mig att må dåligt och mår faktiskt mycket bättre generellt nu men kan ibland sakna honom. Kan fortfarande inte vara i närheten av en kille nykter dock utan att må dåligt över hur han behandlat mig, stelnar till så fort det blir intimt. Men känner mig så ledsen och mår dåligt över att jag på något sett nu insett vad det var som faktiskt hände. Att han faktiskt våldförde sig på mig. För allt kändes så normalt då, som att det skulle vara så i en relation. Och nu kan jag inte kolla tillbaka på relationen som något fint. Det gör ont att inse att den personen som man verkligen älskade och såg upp till behandlade mig så. Hur slutar man vara arg för att en person behandlat än på det här sättet och bara går vidare? Är det normalt att faktiskt sakna personen? Saknar inte vår relation men kan ofta sakna vissa minnen och att han fick mig att känna mig så speciell. Ingen har någonsin fått mig att må så bra och dåligt som han har det var liksom som att det enda jag såg fram emot var att träffa honom, som att hela mitt liv centrerade runt det och han var det enda viktiga. Men samtidigt kan jag inte ens räkna hur ofta jag låg vaken och mådde dåligt över att jag hade haft sex fast jag egentligen inte ville. Har idag inte kontakt med honom, har blockerat honom överallt. Men hör ibland om honom från gemensamma kompisar och varje gång gör det lite ont, speciellt eftersom han träffade en tjej som är väldigt lik mig efter bara tre månader. Blir ofta orolig och tänker på henne och hoppas att han behandlar henne bättre.

Normalt är det säkert, dom har ju manipulerat en till det. Jag har däremot aldrig saknat mitt misshandlande ex, tvärt om! Dagen jag stack var det bästa dagen i mitt liv!

Så mycket som han har förstört för mig och fortfarande gör. Jag kommer aldrig ha självförtroende igen, jag kommer alltid fundera på om jag ens duger, om jag är tillräcklig, vad jag gör för fel osv.

Jag hatar han och jag kommer alltid hata honom. Det finns många människor jag inte gillar eller jag inte alls tycker om, men det finns bara en jag hatar och det är han. Jag skulle inte ens pissa på han om han brann.

Han skickade en vänförfrågan till mig på facebook för kanske en vecka sen och jag höll på att explodera av allt hat som växte i mig då. Då var det ändå 13 år sen jag drog. Eller drog och drog... Flydde i panik för han höll på att slå ihjäl både mig och hunden...

Det enda positiva med det hela är att jag aldrig någonsin kommer acceptera sån skit igen. Och att jag ser varningstecken direkt.

 

[tanten]

Vet inte ifall någon kanske läst min tråd för ett tag sedan, men blev misshandlad av mitt ex i form av att han inte tog hänsyn till mina känslor i form av sex och så vidare. Han våldförde sig på mig och nu i efterhand har jag även förstått att det fanns gånger då det till och med räknas som våldtäckt. Han var även väldigt manipulerande. Trots det kan jag fortfarande sakna hans bra sidor och hur han fick mig att känna. Saknar så klart inte att han fick mig att må dåligt och mår faktiskt mycket bättre generellt nu men kan ibland sakna honom. Kan fortfarande inte vara i närheten av en kille nykter dock utan att må dåligt över hur han behandlat mig, stelnar till så fort det blir intimt. Men känner mig så ledsen och mår dåligt över att jag på något sett nu insett vad det var som faktiskt hände. Att han faktiskt våldförde sig på mig. För allt kändes så normalt då, som att det skulle vara så i en relation. Och nu kan jag inte kolla tillbaka på relationen som något fint. Det gör ont att inse att den personen som man verkligen älskade och såg upp till behandlade mig så. Hur slutar man vara arg för att en person behandlat än på det här sättet och bara går vidare? Är det normalt att faktiskt sakna personen? Saknar inte vår relation men kan ofta sakna vissa minnen och att han fick mig att känna mig så speciell. Ingen har någonsin fått mig att må så bra och dåligt som han har det var liksom som att det enda jag såg fram emot var att träffa honom, som att hela mitt liv centrerade runt det och han var det enda viktiga. Men samtidigt kan jag inte ens räkna hur ofta jag låg vaken och mådde dåligt över att jag hade haft sex fast jag egentligen inte ville. Har idag inte kontakt med honom, har blockerat honom överallt. Men hör ibland om honom från gemensamma kompisar och varje gång gör det lite ont, speciellt eftersom han träffade en tjej som är väldigt lik mig efter bara tre månader. Blir ofta orolig och tänker på henne och hoppas att han behandlar henne bättre.

Du reagerar normalt.

Har du varit och pratat med någon om detta? Tror det kan vara bra att bearbeta med hjälp av t.ex. en kurator. Så du inte bär på detta onödigt länge.

Du har ju ärr i form av blockeringar vid intimitet. Bara den saken gör att jag tycker att du inte ska reda ut detta på egen hand.

 

[Klubbisen]

Normalt är det säkert, dom har ju manipulerat en till det. Jag har däremot aldrig saknat mitt misshandlande ex, tvärt om! Dagen jag stack var det bästa dagen i mitt liv!

Så mycket som han har förstört för mig och fortfarande gör. Jag kommer aldrig ha självförtroende igen, jag kommer alltid fundera på om jag ens duger, om jag är tillräcklig, vad jag gör för fel osv.

Jag hatar han och jag kommer alltid hata honom. Det finns många människor jag inte gillar eller jag inte alls tycker om, men det finns bara en jag hatar och det är han. Jag skulle inte ens pissa på han om han brann.

Han skickade en vänförfrågan till mig på facebook för kanske en vecka sen och jag höll på att explodera av allt hat som växte i mig då. Då var det ändå 13 år sen jag drog. Eller drog och drog... Flydde i panik för han höll på att slå ihjäl både mig och hunden...

Det enda positiva med det hela är att jag aldrig någonsin kommer acceptera sån skit igen. Och att jag ser varningstecken direkt.

Tack för svar! Beklagar det du varit med om. Jag kan också hata mitt ex jättemycket för det han utsatt mig för. Men vill inte göra det. Det enda jag vill är att inte bry mig längre.

 

[Klubbisen]

Det är väldigt normalt och därför vanligt att kvinnor återvänder till såna förhållanden.
Det är ju inte konstigt du saknar de bra sakerna, men det är väldigt bra du blockerat honom och håller avstånd.

Tack för svar!

 

[Klubbisen]

Du reagerar normalt.

Har du varit och pratat med någon om detta? Tror det kan vara bra att bearbeta med hjälp av t.ex. en kurator. Så du inte bär på detta onödigt länge.

Du har ju ärr i form av blockeringar vid intimitet. Bara den saken gör att jag tycker att du inte ska reda ut detta på egen hand.

Har inte pratat med någon professionell om det, orkar inte just nu utan vill bara vara glad igen som jag äntligen är. Men det ligger alltid någonstans i bakhuvudet att jag aldrig vill ha en relation igen för är rädd att det kommer bli likadant.

 

[Klubbisen]

Känns också så orättvist att han bara går ut ur det här och redan har en ny relation och mår bra medan jag kan må så dåligt och aldrig vill ha en relation igen

 

[tanten]

Har inte pratat med någon professionell om det, orkar inte just nu utan vill bara vara glad igen som jag äntligen är. Men det ligger alltid någonstans i bakhuvudet att jag aldrig vill ha en relation igen för är rädd att det kommer bli likadant.

Generellt är människor goda. Klart du kan ha en berikande och trygg relation!
Men så länge du är så här ärrad är det krångligt. Det är krångligt att bli glad när bagaget är så tungt.

Fundera på att gå och prata med någon.

 

[Nahar]

Har inte pratat med någon professionell om det, orkar inte just nu utan vill bara vara glad igen som jag äntligen är. Men det ligger alltid någonstans i bakhuvudet att jag aldrig vill ha en relation igen för är rädd att det kommer bli likadant.

Precis det fetade är vad proffsen kommer att hjälpa dig med. Att du skriver tråden är ju en indikation på att det behövs. Att gå till en psykolog eller kurator är inget som stämplar dig som "en person som mår dåligt" utan något som får dig att må bra

 

[Lager]

Känns också så orättvist att han bara går ut ur det här och redan har en ny relation och mår bra medan jag kan må så dåligt och aldrig vill ha en relation igen

Visst är det orättvist. Men det du kan göra är att försöka må bättre själv, och jag tänker att du inte måste in en ny relation för att må bättre.

Kanske är det ändå bra att prata med någon? Om inte annat så som ett test. Du kan bolla tankar och upplevelser, känsla av frustration eller rädsla. Om du inte tycker att det ger något så behöver du inte gå tillbaka, men ett första försök för att få sätta ord på tankarna?

 

[Fibusen]

Håller också med om att du borde gå och prata med någon. Jag pratade aldrig om det, det var enbart en vän som visste, men jag ville aldrig prata om det. Det tog låååång tid, och sen small det tillbaka flera år senare och jag hamnade i en jättedjup depression. När jag väl var lycklig och hade ”allt”. Så det förstörde ju det med såklart...

Det är först dom senaste åren som jag verkligen mått BRA! Även om jag övertänker mycket, går runt och tror att ingen gillar mig innerst inne, och att jag fortfarande lider av hjärntrötthet så är jag idag faktist lycklig. Hade jag pratat med någon direkt efter så kanske jag aldrig hade behövt gå igenom allt som jag gjort.

Det är inte den fysiska misshandeln som är svår att ta sig över, utan det är det psykiska som håller stenhårt grepp om en länge.