Är dagens ungdomar verkligen svaga?

[Asko]

Så är det givetvis. Informationsflödet är snabbare nu än det var förr och självklart skapar det en stress. Mycket av det vi äldre ser hos unga, för i all välmening så har ju vi faktiskt också alla sociala medier, är att det är okej att visa svaghet. Det är okej att inte bara bita ihop och köra på, utan för generationerna efter mig är det helt okej att uttala att de mår dåligt, det är helt okej att klaga, det är helt okej att känna efter etc.

Det gör nog att vi lite äldre tycker att de är lite gnälliga. Ja, livet suger ibland, men suck it up liksom! Livet går också vidare och bättre saker händer, men det är väl så enkelt att de som är lite yngre helt enkelt inte riktigt kommit dit än i livserfarenhet och mognad. Hela livet hänger inte på ett betyg eller på hur ögonbrynen ser ut, även om vissa intalar sig själva att livet är över om de inte kommer in på den utbildningen de först och främst vill. Och det är kanske inte så konstigt om unga människor har svårare att hantera motgångar, de har ju helt enkelt inte varit med om lika många som oss äldre. Livet blir mycket gråare ju äldre man blir.

Förlåt men det blev lite otydligt för mig vad du tyckte i ditt inlägg - tycker du att det inte är okej att tala om att man mår dåligt, att klaga och känna efter?

 

[mandalaki]

Fast du behöver inte ha sympati för dem med ansvarsfulla jobb, det är inte synd om oss. Däremot tycker jag att dina inlägg antyder att du aldrig haft ett särskilt ansvarsfullt jobb som är omöjligt/svårt att släppa och att det därför kan vara svårt för dig att jämföra jobbstress
Sen vill jag också flika in att VÄLDIGT MÅNGA faktiskt visst förväntas sköta sitt jobb närsomhelst som det behövs. Båda mina föräldrar var högt uppsatta chefer inom sina respektive områden och jag är uppvuxen med att de alltid tar jobbgrejer när det behövs. Även om det är en sen fredagkväll eller vi är på semester i Italien. Kommer du tillräckligt högt upp så är det liksom så, man har så långtgående ansvar då. Det kompenseras ju givetvis (hög lön, mer semester, mer förmåner) men det kan ju utan tvekan vara en stressfaktor.

Exakt. Jag har bara tagit upp pressen man känner inför vad man gör, men det finns ju många också som behöver hålla konkret koll/ha kontakt med jobbet även om de har gått hem.

 

[Asko]

Fast du behöver inte ha sympati för dem med ansvarsfulla jobb, det är inte synd om oss. Däremot tycker jag att dina inlägg antyder att du aldrig haft ett särskilt ansvarsfullt jobb som är omöjligt/svårt att släppa och att det därför kan vara svårt för dig att jämföra jobbstress och pluggstress.

För mig går det inte att jämföra den stress jag känner över min utbildning nu med hur det är när jag har något stort på jobbet. Även om jag blir stressad över plugget så är den stressen långt mycket mindre än när jag arbetar med något som är väldigt viktigt för verksamheten eller har ett tufft case. Gör jag fel på jobbet påverkar det många människor och även organisationen, presterar jag inte tillräckligt bra kan det ha stora konsekvenser för oss (mindre anslag, inställda projekt, människor i fara) medan om jag skulle kugga en tenta så får jag göra om den. Det går liksom inte att jämföra.

Sen vill jag också flika in att VÄLDIGT MÅNGA faktiskt visst förväntas sköta sitt jobb närsomhelst som det behövs. Båda mina föräldrar var högt uppsatta chefer inom sina respektive områden och jag är uppvuxen med att de alltid tar jobbgrejer när det behövs. Även om det är en sen fredagkväll eller vi är på semester i Italien. Kommer du tillräckligt högt upp så är det liksom så, man har så långtgående ansvar då. Det kompenseras ju givetvis (hög lön, mer semester, mer förmåner) men det kan ju utan tvekan vara en stressfaktor.

Okej, jag backar.

 

[Khasa]

Fast du behöver inte ha sympati för dem med ansvarsfulla jobb, det är inte synd om oss. Däremot tycker jag att dina inlägg antyder att du aldrig haft ett särskilt ansvarsfullt jobb som är omöjligt/svårt att släppa och att det därför kan vara svårt för dig att jämföra jobbstress och pluggstress.

För mig går det inte att jämföra den stress jag känner över min utbildning nu med hur det är när jag har något stort på jobbet. Även om jag blir stressad över plugget så är den stressen långt mycket mindre än när jag arbetar med något som är väldigt viktigt för verksamheten eller har ett tufft case. Gör jag fel på jobbet påverkar det många människor och även organisationen, presterar jag inte tillräckligt bra kan det ha stora konsekvenser för oss (mindre anslag, inställda projekt, människor i fara) medan om jag skulle kugga en tenta så får jag göra om den. Det går liksom inte att jämföra.

Sen vill jag också flika in att VÄLDIGT MÅNGA faktiskt visst förväntas sköta sitt jobb närsomhelst som det behövs. Båda mina föräldrar var högt uppsatta chefer inom sina respektive områden och jag är uppvuxen med att de alltid tar jobbgrejer när det behövs. Även om det är en sen fredagkväll eller vi är på semester i Italien. Kommer du tillräckligt högt upp så är det liksom så, man har så långtgående ansvar då. Det kompenseras ju givetvis (hög lön, mer semester, mer förmåner) men det kan ju utan tvekan vara en stressfaktor.

Jag har ett ansvarskrävande arbete och har många kollegor som tycker det är väldigt svårt att släppa jobbet och slappna av. Andra kollegor inklusive mig själv har vanligtvis inga problem med det.

Det är en inställningsfråga. Att våga "strunta i jobbet" och slappna av och ta problemen när de uppkommer, istället för att oroa sig innan något hänt. Något alla unga och äldre borde lära sig.

 

[Kattennizze]

Nej, klart att det inte är ett krav. Men tar man med sig jobbet hem spelar det ingen roll vad chefen säger, det är en läggningsfråga. Och att sitta och plugga på kvällen betraktade jag inte som belastande, det är mycket mer mentalt påfrestande att bekymra sig över jobbärenden trots att man gått hem för dagen.

Ja verkligen! Jag jobbar med svårt sjuka människor och vissa kan jag ha svårt att släppa på kvällen.

 

[Wysiwyg]

För mig går det inte att jämföra den stress jag känner över min utbildning nu med hur det är när jag har något stort på jobbet. Även om jag blir stressad över plugget så är den stressen långt mycket mindre än när jag arbetar med något som är väldigt viktigt för verksamheten eller har ett tufft case. Gör jag fel på jobbet påverkar det många människor och även organisationen, presterar jag inte tillräckligt bra kan det ha stora konsekvenser för oss (mindre anslag, inställda projekt, människor i fara) medan om jag skulle kugga en tenta så får jag göra om den. Det går liksom inte att jämföra.

Verkligen samma här. Plugg-ångesten är ju minimal om jag jämför med när jag funderar hemma på om jag tagit fel beslut på jobbet då det faktiskt kan skada eller i värsta fall döda någon.

 

[Wysiwyg]

Jag påpekade endast att med skolan (inklusive universitetet) så är det ett krav att ta med sig det hem, medan det inte är så i yrkeslivet vanligen. Och att det är en skillnad i det.

Typ alla jag känner med universitetsutbildningar tar med sig jobb hem. Antingen fysiska grejer som ska läsas/researchas/skrivas eller läsas på/vara nåbar/oroa sig över beslut. Känner typ ingen med universitetsutbildning som aldrig jobbar hemma.

 

[Mia_R]

Jag har ett ansvarskrävande arbete och har många kollegor som tycker det är väldigt svårt att släppa jobbet och slappna av. Andra kollegor inklusive mig själv har vanligtvis inga problem med det.

Det är en inställningsfråga. Att våga "strunta i jobbet" och slappna av och ta problemen när de uppkommer, istället för att oroa sig innan något hänt. Något alla unga och äldre borde lära sig.

Det är skillnad på ansvar och ansvar, att köra tunnelbana tex är ansvarsfullt men är inget jobb man tar med sig hem.

 

[Höstlöv]

Vill förvarna direkt att jag inte har läst hela tråden, så jag vet inte om det här har tagits upp av andra men jag tänker ändå slänga ur mig lite egna tankar, eftersom jag tycker att ämnet är otroligt intressant.

Först och främst så måste folk sluta tänka att stress bara handlar om att ha mycket att göra! Man kan bli minst lika stressad av att bara gå hemma också, kanske pga sjukdom, arbetslöshet eller liknande. Man kan bli stressad av att ha ett arbete man inte är kvalificerad för, man kan bli stressad för att ens föräldrar inte är nöjda med ens val av utbildning, man kan bli stressad av att inte veta vad man vill utbilda sig till, eller om ens val av utbildning är rätt, man kan vara stressad över sin egen eller närståendes hälsa, bostadssituation, ekonomi. Och så vidare och så vidare.

Stress är så otroligt mycket mer än ett fullspäckat schema!

Och varför blir då fler och fler utbrända? Min teori är denna:
Vi har nu för tiden en helt annan typ av stress än för 20-30 år sedan - vi har internet, vi har sociala medier, vi bär med oss våra telefoner 24/7, vi har tillgång till all form av information med bara ett klick bort, vi kan utbilda oss till vad vi vill, vi kan bo var vi vill, vi kan göra vad vi vill. Vi har alla möjligheter i världen. Jag tror att det är där skon klämmer. Vi har för många möjligheter. Jag tror att alla dessa möjligheter stressar oss i form av pressen att utnyttja dom till fullo. Känslan av att behöva prestera till 100 % för att vi har möjligheten! Samtidigt ser vi framgångssagor hela dagarna på sociala medier, vi ser allt som är bra hos alla personer och där kommer ÄNNU MER press på att själv utnyttja alla möjligheter man har! Man ska äta rätt, man ska träna, man ska sova ordentligt, man ska göra bra ifrån sig på jobbet eller klara studierna med bra betyg. Många känner sig nog granskade och analyserade av alla i sin omgivning dessutom, på samma sätt som man själv kritiskt analyserar alla i sitt Instagramflöde när man sitter där och scrollar...

Men man var ju stressad förr också?
Jo, fast vi är verkligen inte anpassade för den här sortens stress! Tvärt om så fungerar våra kroppars sätt att hantera stress väldigt dåligt för den här formen av långvarig, konstant stress. Vi är inte längre rädda för att det kan ligga ett rovdjur i busken. Istället reagerar kroppen som om det skulle vara rovdjur precis överallt hela tiden. Mängden dålig stress har på bara några år exploderat i form av all denna elektronik, detta konstanta flöde av information från att man öppnar ögonen på morgonen tills att man sluter dom på kvällen. Och där är vi, konstant påminda om hur bra och lyckade personer vi hade kunnat vara, bara man ansträngt sig lite till. Detta tror jag att majoriteten av alla människor känner i nån grad, oavsett hur "lyckad" man

Sen vill jag också påpeka en kanske lite opopulär åsikt - vi har helt och hållet gått ifrån allt vad naturligt urval heter. Det finns inget "survival of the fittest" längre utan alla människor överlever. Både bra och dåligt anpassade individer, alla gener går vidare. Jag tror att människans problem med stress och hälsa i allmänhet förmodligen kommer gå snabbt utför.

 

[sjoberga]

Sen vill jag också påpeka en kanske lite opopulär åsikt - vi har helt och hållet gått ifrån allt vad naturligt urval heter. Det finns inget "survival of the fittest" längre utan alla människor överlever. Både bra och dåligt anpassade individer, alla gener går vidare. Jag tror att människans problem med stress och hälsa i allmänhet förmodligen kommer gå snabbt utför.

Vän av ordning noterar att evolutionsprocesser har extremt stora tidskonstanter och ännu inte ens har nått 1 promille av sitt stegsvar på fenomenet sociala medier.

 

[mandalaki]

Vän av ordning noterar att evolutionsprocesser har extremt stora tidskonstanter och ännu inte ens har nått 1 promille av sitt stegsvar på fenomenet sociala medier.

Ja, steget från ”rovdjur i busken” till ”hur många likes har min kompis på instagram” borde ändå vara rätt stort.

 

[Inte_Ung]

Andra kollegor inklusive mig själv har vanligtvis inga problem med det.

Det betydde i mitt förra liv att man inte hade förstått uppgiften. När det bara fanns sådana kvar så fungerade inte verksamheten så bra.

 

[Kattennizze]

Vill förvarna direkt att jag inte har läst hela tråden, så jag vet inte om det här har tagits upp av andra men jag tänker ändå slänga ur mig lite egna tankar, eftersom jag tycker att ämnet är otroligt intressant.

Först och främst så måste folk sluta tänka att stress bara handlar om att ha mycket att göra! Man kan bli minst lika stressad av att bara gå hemma också, kanske pga sjukdom, arbetslöshet eller liknande. Man kan bli stressad av att ha ett arbete man inte är kvalificerad för, man kan bli stressad för att ens föräldrar inte är nöjda med ens val av utbildning, man kan bli stressad av att inte veta vad man vill utbilda sig till, eller om ens val av utbildning är rätt, man kan vara stressad över sin egen eller närståendes hälsa, bostadssituation, ekonomi. Och så vidare och så vidare.

Stress är så otroligt mycket mer än ett fullspäckat schema!

Och varför blir då fler och fler utbrända? Min teori är denna:
Vi har nu för tiden en helt annan typ av stress än för 20-30 år sedan - vi har internet, vi har sociala medier, vi bär med oss våra telefoner 24/7, vi har tillgång till all form av information med bara ett klick bort, vi kan utbilda oss till vad vi vill, vi kan bo var vi vill, vi kan göra vad vi vill. Vi har alla möjligheter i världen. Jag tror att det är där skon klämmer. Vi har för många möjligheter. Jag tror att alla dessa möjligheter stressar oss i form av pressen att utnyttja dom till fullo. Känslan av att behöva prestera till 100 % för att vi har möjligheten! Samtidigt ser vi framgångssagor hela dagarna på sociala medier, vi ser allt som är bra hos alla personer och där kommer ÄNNU MER press på att själv utnyttja alla möjligheter man har! Man ska äta rätt, man ska träna, man ska sova ordentligt, man ska göra bra ifrån sig på jobbet eller klara studierna med bra betyg. Många känner sig nog granskade och analyserade av alla i sin omgivning dessutom, på samma sätt som man själv kritiskt analyserar alla i sitt Instagramflöde när man sitter där och scrollar...

Men man var ju stressad förr också?
Jo, fast vi är verkligen inte anpassade för den här sortens stress! Tvärt om så fungerar våra kroppars sätt att hantera stress väldigt dåligt för den här formen av långvarig, konstant stress. Vi är inte längre rädda för att det kan ligga ett rovdjur i busken. Istället reagerar kroppen som om det skulle vara rovdjur precis överallt hela tiden. Mängden dålig stress har på bara några år exploderat i form av all denna elektronik, detta konstanta flöde av information från att man öppnar ögonen på morgonen tills att man sluter dom på kvällen. Och där är vi, konstant påminda om hur bra och lyckade personer vi hade kunnat vara, bara man ansträngt sig lite till. Detta tror jag att majoriteten av alla människor känner i nån grad, oavsett hur "lyckad" man

Sen vill jag också påpeka en kanske lite opopulär åsikt - vi har helt och hållet gått ifrån allt vad naturligt urval heter. Det finns inget "survival of the fittest" längre utan alla människor överlever. Både bra och dåligt anpassade individer, alla gener går vidare. Jag tror att människans problem med stress och hälsa i allmänhet förmodligen kommer gå snabbt utför.

Dina idéer om att alla överlever är helt enkelt inte sanna och rent vidriga.

 

[mandalaki]

Dina idéer om att alla överlever är helt enkelt inte sanna och rent vidriga.

Ja. Det där var förfärligt. Vi är för lättstressade för att vi inte slagits ut.

 

[Kattennizze]

Ja. Det där var förfärligt. Vi är för lättstressade för att vi inte slagits ut.

Det är ju inte ens sant, om man tittar på det rent evolutionsbiologiskt. Förutom dess vidrighet då.

 

[mandalaki]

Det är ju inte ens sant, om man tittar på det rent evolutionsbiologiskt. Förutom dess vidrighet då.

Som evolutionsbiologin framträder i diskussioner på internet är den ungefär lika givande som Grottbjörnens folk.

 

[Kattennizze]

Som evolutionsbiologin framträder i diskussioner på internet är den ungefär lika givande som Grottbjörnens folk.

 

[sjoberga]

Fast du behöver inte ha sympati för dem med ansvarsfulla jobb, det är inte synd om oss. Däremot tycker jag att dina inlägg antyder att du aldrig haft ett särskilt ansvarsfullt jobb som är omöjligt/svårt att släppa och att det därför kan vara svårt för dig att jämföra jobbstress och pluggstress.

För mig går det inte att jämföra den stress jag känner över min utbildning nu med hur det är när jag har något stort på jobbet. Även om jag blir stressad över plugget så är den stressen långt mycket mindre än när jag arbetar med något som är väldigt viktigt för verksamheten eller har ett tufft case. Gör jag fel på jobbet påverkar det många människor och även organisationen, presterar jag inte tillräckligt bra kan det ha stora konsekvenser för oss (mindre anslag, inställda projekt, människor i fara) medan om jag skulle kugga en tenta så får jag göra om den. Det går liksom inte att jämföra.

Sen vill jag också flika in att VÄLDIGT MÅNGA faktiskt visst förväntas sköta sitt jobb närsomhelst som det behövs. Båda mina föräldrar var högt uppsatta chefer inom sina respektive områden och jag är uppvuxen med att de alltid tar jobbgrejer när det behövs. Även om det är en sen fredagkväll eller vi är på semester i Italien. Kommer du tillräckligt högt upp så är det liksom så, man har så långtgående ansvar då. Det kompenseras ju givetvis (hög lön, mer semester, mer förmåner) men det kan ju utan tvekan vara en stressfaktor.

+@Khasa
Vissa jobb kräver helt enkelt snabb responstid och ett långtgående ansvar. Jag har medvetet valt bort det till stor del (det kan låta storsint och fantastiskt) men det har med insikten att min kapacitet och kompetens inte riktigt ligger i den typen av tjänst och ansvar.

Jag har istället en slags evighetsuppgiftstjänst med mycket ansvar, men där varje enskild uppgift aldrig riktigt blir akut för hela företaget, och det är något jag lärt mig hantera, men det har kostat en del förr.

Evighetsuppgiftstjänst = det finns alltid 43 viktiga uppgifter att slutföra och slutför man alla dem finns det direkt 55 nya att slutföra som för alla utom just mig skulle vara extremt fördelaktigt att få slutförda så fort som möjligt. Insikten om att det oavsett insats kommer att finnas ett stort antal fler viktiga uppgifter att slutföra har gjort att jag kan stänga av kontakten (oftast - inte alltid) vid ledighet och gilla läget vid återstart. Kapaciteten för att utföra dem både i min närvaro och frånvaro får vi istället diskutera inom ledningen.

Min chef har inte den förmånen även om "medelbelastningen" inte är högre. I perioder kan likviditet göra att responstid måste vara nära noll. I andra fall handlar det om stora upphandlingar som kräver underskrift. Ibland krävs beslut inom en kort tidsfrist som kan avgöra framtiden. Eller om löner kan betalas ut nästa månad.

Hade min förra chef bara "låtit bli" att vara kontaktbar hade företaget gått i konkurs. Jag är tacksam att det finns personer som är villiga att axla det ansvaret på ett bättre sätt än så.

 

[Höstlöv]

Vän av ordning noterar att evolutionsprocesser har extremt stora tidskonstanter och ännu inte ens har nått 1 promille av sitt stegsvar på fenomenet sociala medier.

Nej, lite otydligt av mig kanske. Jag tänker inte på "snabbt" som att något kommer hända under vår livstid eller så. Jag syftar mest bara på att vi är så dåligt anpassade som det är, och i förhållande till samhällets snabba utveckling, är det knappast en fördel för människans framtid att vi dessutom skippar naturligt urval... Så det snabba ligger snarare mer i samhällets utveckling. Men nu pratar jag mer om människan som art alltså.

 

[Höstlöv]

Wow, ni läser in något enormt mer än vad jag menar här. Jämför naturligt urval med för 100'000 år sedan. Ser ni ingen skillnad alls nu?

Sen är det ju knappast de områden som har problem med hög dödlighet, de som också har problem med lata ungdomar? Vilket jag utgick från fokus i tråden