LovingLife
Trådstartare
Har tänkt lääänge nu att jag måste skriva av mig här på buke åter igen för att få lite råd från kloka individer.
Jag har varit singel större delen av mitt vuxna liv (är 92a) och har alltid sett det som att det helt enkelt dels är svårt för mig att bli förälskad, men jag har också insett att det är så extremt få jag verkligen känner kemi för. De senaste två åren har jag dejtat en hel del då jag äntligen känt mig redo igen. Men fy sjutton så hopplöst det känts och så extremt komplicerat. När jag väl gillat någon så har det inte varit besvarat och alla som är genuint intresserade av mig har jag inte haft intresse för.
Förra våren började jag dejta en kille som jag inte kände var min typ alls, men han var trevlig att prata med och bjöd med mig till olika grejer där jag började lära känna en massa andra härliga typer. Precis vad jag behövde då dessutom, då jag inte riktigt hunnit skaffat en umgängeskrets i staden än. Han var märkbart intresserad och jag kände väl i det läget att jag åtminstone kunde ge det en chans och började dejta lite. Vid två tillfällen under sommaren hann jag avbryta dejtandet varav han verkligen ifrågasatte det båda gångerna och inte förstod det alls eftersom han tyckte att vi kom så bra överens, hade liknande intressen osv. Jag kände att kemin inte fanns där och att jag inte blev förälskad. Efter varje break så kom jag tillbaka igen och jag började känna igen mönstret från en tidigare kille jag dejtat. Jag började läsa på om anknytning och insåg att jag troligen har en otrygg undvikande anknytning. Efter att ha pratat med en terapeut en gång som bekräftade detta och sa att jag måste utmana mina rädslor genom att stanna kvar, öva på att se det positiva med personen osv, så bestämde jag mig igen för att försöka efter även det andra breaket. Men än idag, när vi snart varit tillsammans i fem månader, så känner jag att jag aldrig varit förälskad och att jag inte är kär. Jag tycker dock mycket om honom och den kärlek han ger mig, som jag inte är särskilt bortskämd med tidigare. Men VARJE DAG analyserar jag vår relation och när jag tänker på saker som att ev. flytta ihop etc, så ser jag inte fram emot det utan är mer apatisk inför det. Jag älskar att umgås och han har gett mig så många nya fina vänner och annat som jag är tacksam för varje dag, men det känns inte alls som "this is it" och jag bara fortsätter att vänta på att den känslan ska komma. Det är något med hur han beter och för sig som jag inte tycker känns attraktivt och jag känner mig väldigt sällan stolt över att vara med honom, vilket gör mig så ledsen eftersom det ÄR en fantastiskt fin person. Jag längtar inte efter hans doft såsom jag gjort när jag tidigare varit förälskad och det känns fortfarande som att jag trots att jag är i en relation, fortfarande väntar efter det där jag längtat sönder mig efter under alla år - att få känna lyckan i en förälskelse. Ibland känner jag att jag håller på att gå sönder inombords då jag känner mig så otillfredsställd i detta i min nuvarande relation, men på grund av att terapeuten senast igår(jag skrev en kort fråga, men har inte haft råd att gå på fler sessioner) bekräftade igen att det är min anknytning som talar och att det är en så otroligt förutsägbart mönster som jag måste gå emot, så har jag bara fortsatt att hålla ut. Även min kille, som jag fö. pratar otroligt öppet med om allt jag känner, tycker att förälskelse är överskattad och tycker att jag lever i nån drömvärld.
Jag försöker att skriva ner allt positivt med honom och att visualisera en framtid tillsammans osv, men mitt inre skriker att det är fel. Men det är ju min otrygga anknytning som egentligen är rädsla enligt terapeuten. Skulle vi göra slut så tror jag att jag skulle må sjukt dåligt och bli ledsen av att se honom med andra och ev. DÅ få ännu starkare känslor. Det är ju så jag funkat tidigare.
Det finns dessutom en kille som jag lärt känna känna via honom och som jag känt kemi med från starten. Han är min typ till 200% och jag tror att jag hade kunnat bli galet förälskad i den personen. Han är också i en relation, men jag vet att de har det svajjigt och ev. ska bli särbos etc. Jag inbillar mig att han har ett intresse för mig också, genom sättet han tittar på mig bl.a. Jag har verkligen inte ens försökt att flörta med honom, men när jag senast hörde för ett tag sedan att de kanske skulle göra slut så funderade jag direkt på att göra samma igen, för att kanske få ihop det med denna andra killen.
Alla dessa känslor gör att jag känner att jag sakta men säkert går sönder och dessutom känner mig som en hemskt människa. Jag vill ju inget hellre än att känna att den jag är med är den ända rätta för mig och jag vet att jag tidigare inte ens tittat åt en annan killes håll när jag bestämt mig för att fokusera på en person.
Jag känner mig så fruktansvärt vilsen och tar tacksamt emot råd och tankar.
Jag har varit singel större delen av mitt vuxna liv (är 92a) och har alltid sett det som att det helt enkelt dels är svårt för mig att bli förälskad, men jag har också insett att det är så extremt få jag verkligen känner kemi för. De senaste två åren har jag dejtat en hel del då jag äntligen känt mig redo igen. Men fy sjutton så hopplöst det känts och så extremt komplicerat. När jag väl gillat någon så har det inte varit besvarat och alla som är genuint intresserade av mig har jag inte haft intresse för.
Förra våren började jag dejta en kille som jag inte kände var min typ alls, men han var trevlig att prata med och bjöd med mig till olika grejer där jag började lära känna en massa andra härliga typer. Precis vad jag behövde då dessutom, då jag inte riktigt hunnit skaffat en umgängeskrets i staden än. Han var märkbart intresserad och jag kände väl i det läget att jag åtminstone kunde ge det en chans och började dejta lite. Vid två tillfällen under sommaren hann jag avbryta dejtandet varav han verkligen ifrågasatte det båda gångerna och inte förstod det alls eftersom han tyckte att vi kom så bra överens, hade liknande intressen osv. Jag kände att kemin inte fanns där och att jag inte blev förälskad. Efter varje break så kom jag tillbaka igen och jag började känna igen mönstret från en tidigare kille jag dejtat. Jag började läsa på om anknytning och insåg att jag troligen har en otrygg undvikande anknytning. Efter att ha pratat med en terapeut en gång som bekräftade detta och sa att jag måste utmana mina rädslor genom att stanna kvar, öva på att se det positiva med personen osv, så bestämde jag mig igen för att försöka efter även det andra breaket. Men än idag, när vi snart varit tillsammans i fem månader, så känner jag att jag aldrig varit förälskad och att jag inte är kär. Jag tycker dock mycket om honom och den kärlek han ger mig, som jag inte är särskilt bortskämd med tidigare. Men VARJE DAG analyserar jag vår relation och när jag tänker på saker som att ev. flytta ihop etc, så ser jag inte fram emot det utan är mer apatisk inför det. Jag älskar att umgås och han har gett mig så många nya fina vänner och annat som jag är tacksam för varje dag, men det känns inte alls som "this is it" och jag bara fortsätter att vänta på att den känslan ska komma. Det är något med hur han beter och för sig som jag inte tycker känns attraktivt och jag känner mig väldigt sällan stolt över att vara med honom, vilket gör mig så ledsen eftersom det ÄR en fantastiskt fin person. Jag längtar inte efter hans doft såsom jag gjort när jag tidigare varit förälskad och det känns fortfarande som att jag trots att jag är i en relation, fortfarande väntar efter det där jag längtat sönder mig efter under alla år - att få känna lyckan i en förälskelse. Ibland känner jag att jag håller på att gå sönder inombords då jag känner mig så otillfredsställd i detta i min nuvarande relation, men på grund av att terapeuten senast igår(jag skrev en kort fråga, men har inte haft råd att gå på fler sessioner) bekräftade igen att det är min anknytning som talar och att det är en så otroligt förutsägbart mönster som jag måste gå emot, så har jag bara fortsatt att hålla ut. Även min kille, som jag fö. pratar otroligt öppet med om allt jag känner, tycker att förälskelse är överskattad och tycker att jag lever i nån drömvärld.
Jag försöker att skriva ner allt positivt med honom och att visualisera en framtid tillsammans osv, men mitt inre skriker att det är fel. Men det är ju min otrygga anknytning som egentligen är rädsla enligt terapeuten. Skulle vi göra slut så tror jag att jag skulle må sjukt dåligt och bli ledsen av att se honom med andra och ev. DÅ få ännu starkare känslor. Det är ju så jag funkat tidigare.
Det finns dessutom en kille som jag lärt känna känna via honom och som jag känt kemi med från starten. Han är min typ till 200% och jag tror att jag hade kunnat bli galet förälskad i den personen. Han är också i en relation, men jag vet att de har det svajjigt och ev. ska bli särbos etc. Jag inbillar mig att han har ett intresse för mig också, genom sättet han tittar på mig bl.a. Jag har verkligen inte ens försökt att flörta med honom, men när jag senast hörde för ett tag sedan att de kanske skulle göra slut så funderade jag direkt på att göra samma igen, för att kanske få ihop det med denna andra killen.
Alla dessa känslor gör att jag känner att jag sakta men säkert går sönder och dessutom känner mig som en hemskt människa. Jag vill ju inget hellre än att känna att den jag är med är den ända rätta för mig och jag vet att jag tidigare inte ens tittat åt en annan killes håll när jag bestämt mig för att fokusera på en person.
Jag känner mig så fruktansvärt vilsen och tar tacksamt emot råd och tankar.
