Anhörig mår dåligt - medberoende?

[viol]

Hej alla!
Behöver lite kloka råd. Det är så att min några år yngre syster sedan länge har mått dåligt psykiskt. Jag har ställt upp sedan första början och stöttat, hjälpt till hjälp, alltid funnits där. Nu har hon ett bra jobb och boende men det känns som att det aldrig blir "bra".

Hon hör av sig till mig ofta och i princip alltid är hon nere/det är katastrof då. Det kan vara små grejer som att datorn inte funkar och att jag ska hjälpa till eller liknande och det är som att hon blir förkrossad. Och hon visar bara den här sidan gentemot mig. Hon kan ringa mig på jobbet och få det att verka som att allt är superdåligt och mitt stresssystem sätter genast igång! Jag engagerar mig, lindrar och stöttar. Sedan nån dag senare kan jag få reda på att nu att allt bra och att min hjälp inte behövdes. Och då har jag liksom "burit" på hennes känslor under hela tiden fram tills dess, lite svårt att förklara, ungefär som att jag inte kan frigöra mig mentalt från hennes problem.

Jag orkar inte mer! Jag har börjat må dåligt själv, det känns motigt och det känns nästan som ett fängelse. Inget jag gör kan göra så att det "blir bra". Jag anpassar mig hela tiden till henne när vi ses och delvis mitt liv i övrigt. Gör liksom våld på mig själv för att hon inte ska bli arg/ledsen. Och det är det som är så svårt också, att jag vet att hon skulle bli förkrossad om jag talade om för henne hur jag har det. Är rädd för att det skulle bli ännu mer katastrof då. Har på senare tid börjat fundera på om jag är i nåt slags medberoende? Vad göra för att slippa ur den här situationen?

 

[Görel]

På det du skriver låter det som att hon tar ditt engagemang för självklart. Att hon använder dig som någon slags slasktratt för sina negativa känslor. Ger hon dig någonting positivt?

Ett sätt för dig kan vara att börja backa lite. Du behöver inte säga till henne hur du känner, inte göra någon affär av det, bara ändra lite i taget i tysthet. Svara inte alltid när hon ringer. Anpassa dig inte. Var inte så stöttande och förstående. Prata om sådant som är viktigt för dig, låt inte hela kontakten bestå av hennes problem.

Jag vet inte hur sin syster är, men det finns människor som utnyttjar sitt dåliga mående och annat i sin situation, för att ge sina närmaste dåligt samvete och få dem att ställa upp på sånt de annars aldrig skulle ställt upp på, bara för att de är rädda för att den som mår dåligt ska må ännu sämre om de uttrycker att de har egna behov och inte bara är till för den som mår dåligt.

 

[purity_666]

Jag känner igen mig själv lite i din syster, förutom att jag istället är för dålig på att be om hjälp. Men jag har lätt att få ångest och då räcker det med att nånting går fel så blir allt svart. Det kan vara så löjliga saker som att bränna maten eller nåt. Men för mig släpper också ångesten ganska snabbt i såna lägen. Dagen efter finns den inte där.

Jag kan tänka mig att din syster behöver hjälp med att "släcka bränderna". Lugna henne i paniksituationer. Sen släpper det för henne, men du bär det med dig,

Du behöver distansera dig från det hela. T.ex. förklara att det inte funkar att hon ringer på arbetstid. Kanske försöka luska i om hon kan ringa någon annan också så ni delar på bördan. Är ni fler syskon eller har bra föräldrar kanske?
Om du inte orkar så är det inte fel att säga att du inte mår okej så du orkar inte stötta just nu. Föreslå samtalskontakt eller liknande. Det är inte meningen att det ska äta upp dig och att du mår sämre än din syster.

 

[TinyWiny]

Sätt gränser runt dig själv. Tänk på vad de säger på säkerhetsgenomgången på flygplan, sätt på dig syrgasmasken själv först för annars kan du inte hjälpa någon annan. Du måste ta hand om dig själv och du måste sätta gränser runt dig som gör dig bekväm. Vänd inte ut och in på dig själv, det hjälper varken dig eller din syster. Det är jättebra att du vill finnas för henne men det måste vara på dina villkor, inte på hennes. Det låter som att sjukdomen har blivit lite av hennes identitet för henne? Om det är så så innebär inte det att det måste vara det för dig. Umgås på dina villkor, något annat är inte rätt varken mot henne eller mot dig och sluta bära hennes problem för det gagnar inte någon. Det kan vara jättesvårt i början men träning ger färdighet

 

[mandalaki]

Kan det kanske hjälpa dig lite att försöka tänka "så farligt är det inte" när hon ringer och är halvt hysterisk? Alltså inte så att du säger det, men att du tänker så. Eftersom du varit med om så många gånger att snart så är det bra igen.

Din syster påminner lite om en del som jag ser på Buke ibland, som kan skriva ångestinlägg så svarta att man blir orolig. Dagen därpå är de tillbaka med inlägg typ "nu ska jag laga en laddning köttfärssås att frysa in och sedan kommer finaste vännen på fika, trallala". Lite så låter din syster också.

Det här innebär inte att jag underskattar ångesten de här personerna känner i stunden, men jag börjar lära mig att jag inte behöver oroa mig för dem, ångesten är förfärlig för dem men behöver inte vara det för mig.

 

[Araminta]

Hur ser dessa samtal ut? Du skriver att du "lindrar och stöttar". Att "spegla" och följa den vi pratar med känslomässigt, är något vi gör automatiskt men det är inte alltid speciellt konstruktivt. Jag utbildar mig inom ett terapeutiskt yrke och vi jobbar mycket på att inte "gå ner oss" i våra patienters sinnesstämmning. Jag ska vara modell åt patienten och inte tvärt om. Nu är du inte din systers terapeut, och det ska du inte heller vara, men det kan vara skönt att veta att man kan stötta och hjälpa utan att drunkna i empati. Speglandet fungerar ju faktiskt åt bägge hållen och genom att låta bli att följa med ner i gyttjan kan man faktiskt lyfta upp den andre.

 

[Lovisaleonora]

Vilken svår sits.

För mig är du självklart medberoende. Du har ett förutsägbart mönster, ni har roller som ni går in i när det kommer till er inbördes relation. Tryggt och bra för henne, tungt och jobbigt för dig.

Vad är du orolig för ska hända henne? Är du orolig att hon ska göra sig fysiskt illa, eller är det jobbigt att hon har det jobbigt?

 

[viol]

Tack för alla svar! Inser att det verkligen är dags att ta ett kliv tillbaka. Det är ju inte hållbart i längden!

Vilken svår sits.

För mig är du självklart medberoende. Du har ett förutsägbart mönster, ni har roller som ni går in i när det kommer till er inbördes relation. Tryggt och bra för henne, tungt och jobbigt för dig.

Vad är du orolig för ska hända henne? Är du orolig att hon ska göra sig fysiskt illa, eller är det jobbigt att hon har det jobbigt?

Det jag är orolig för är att det ska bli katastrof på riktigt, att hon inte ska klara av sina jobbiga känslor. Är nog hela tiden lite rädd att jag ska få ett samtal om att hon har tagit livet av sig. Oerhört påfrestande!

Och det är det här som är det svåra! För jag fattar ju rent intellektuellt att det inte är bra som
det är, men min känslohjärna kan inte släppa tanken på att något hemskt kan hända henne och att jag skulle kunna förhindra det.

Edit: Just nu känns det inte som att det finns nån risk för det så nu är det mest svårt för att jag tar liksom på mig hennes ångest och gör allt för att lindra den (=nån slags rädsla för att det är outhärdligt jobbigt för henne) Samtidigt har jag sedan tidigare fått min del av jobbiga känslor och vet att det ju inte är så farligt, det är bara väldigt jobbigt att känna jobbiga saker men inte så mycket mer med det. Som att jag har svårt att hantera att hon inte har lärt sig att hantera och stå ut med jobbiga känslor.

 

[Lovisaleonora]

Jag tror att du har lite tvångstankar runt detta, att "om jag inte ... så kommer ....". Du får känna efter, är det så eller är det en verklig känsla att hon faktiskt kan ligga så nära randen.

Hon behöver verktyg att själv hantera detta. Det är ingen hjälp att du agerar krycka, för hon kommer aldrig att börja träna benet. Istället håller det henne låghalt, att ha en enkel utväg att tanka ur negativ energi och hämta ny, positiv energi. Problemet är att du lämnas utsugen som en gammal festis. Hon tar all din energi. Hon har blivit en energitjuv. Du behöver hjälpa henne hitta någon som kan ge henne verktygen. Du kan inte ge henne dem.

Men början är att stänga snuttefilten. Låt henne inte tanka ur dig. Börja med att vänligt fråga henne "OK, jag hör vad du säger, hur kan du göra för att komma ur det här?" Stöd inte den känslan av panik hon har, men förminska inte den heller. "Jag tror du behöver jobba med det här" är också en bra repsons, det visar att HON behöver verka aktivt för att få rätt på sina känslor.

 

[monster1]

I vår kommun finns det anhöriggrupper man kan gå till dåfår man träffa andra anhöriga och prata om sådant man kan ha gemensamt. En annan ide kan vara att söka terapi själv för att lära sig hur man hanterar situationer som uppstår. Dvs din ångest inför hennes ångest.