Ångest

[karamelldrottningen]

Just nu ganska dåligt men försöker bygga upp strategier som förhoppningsvis kan funka sen.
Lägga in planerade pauser.
Yoga ska jag ta tag i lite mer igen.

 

[nightcrawler]

Jag försöker göra bara det jag mår bra av. Visst, ibland måste man ju göra sånt som ger ångest men då får väl ångesten komma då. Jag har upptäckt att jag kommer ur ångesten så mycket fortare om jag låter den komma och låter mej bryta ihop och vara knäckt ett tag. Spelar ingen roll om det är logiskt eller ologiskt. Jag försöker tänka att just nu är det så här och jag mår skitdåligt över det, men det kommer att ändra sig förr eller senare.

 

[Malibu_Stacy]

Jag har gått i KBT-terapi och det har hjälpt mig jättemycket och gett mig verktyg att hantera både oron, ältandet och ångesten. Framförallt har det hjälpt mig när jag fått förståelse om varför jag tänker och gör som jag gör, samt kunnat fastställa vad som är viktigt för mig i livet och hur jag ska göra för att upprätthålla det utan ångest och oro.
För mig hjälper det mycket att skjuta upp min oro och ångest med hjälp av de tekniker jag fått under terapin.

 

[clusia]

Jag låter den komma, ta över mig helt och sen försvinna. Det hjälper mig jättemycket att acceptera att ok nu har jag ångest men det går över. Får nästan bara ångest om jag gjort fel på jobbet nuförtiden.

 

[MissFideli]

Jag kan inte hantera. Utöver att gå upp i dos på min medicin. Min ångest är mestadels relaterad till katterna men jag har också en ganska ordentlig "tidengårförfort-ångest", vilken nog beror på rädslan att förlora nära och kära. Eller ja, även ångesten kring katterna handlar om rädsla att förlora nån/nått jag tycker väldigt mycket om. Eller kanske mer om att bli lämnad kvar. Själv.
Jag har inte bara korta attacker, så att "vara i ångesten" ger absolut ingen skillnad för mig. När det håller i sig i dagar i sträck, så är man ju i ångesten oavsett. Det gör för mig inte saken bättre till nästa gång.

 

[Migo]

Metakognitiv terapi. Evidensbaserat, enkelt, effektivt, förhållandevis snabbverkande och biverkningsfritt.

 

[Hippocampus]

Jag arbetade med det i hypnosterapi. Hade aldrig levt idag om jag inte tagit tag i det. Det som vården erbjöd (medicin och samtal) fungerade inte alls (eftersom jag inte blev frisk) men på hypnosterapi blev jag frisk på 10-12 gånger. Kanske får nåt litet anfall nån gång om året men klassar mig ändå som ”fri”, 14 år den jag tog hjälp och ”det håller i” ännu.

 

[starcraft]

Jag vet inte om jag hanterar ångesten, men jag har lärt mig att leva med den på något sätt och försöker så gott det går att den inte ska styra mitt liv. Ångest är inte enbart av ondo. T.ex. Som en person med ”duktig-flicka-syndrom” kan ångesten hjälpa mig att reda ut saker jag gör för mig själv och saker jag gör för andra/för att det förväntas av mig och hjälper mig att navigera mellan de olika alternativen. För mig är det viktigt att bena ut varför jag känner ångest och om det är något jag kan påverka. Sånt jag inte kan påverka har jag lättare att släppa. Och är det rimliga saker att känna ångest över så försöker jag bara acceptera att jag gör det, att jag inte mår så bra osv. Jag upplever att den inte tar över på samma sätt när jag accepterar den. Likaså med panikångest, får jag en attack så är det så, jag vet att det går över. Acceptans och att göra sånt jag vill och mår bra av är något jag jobbat jättemycket med under mina år i terapi.

 

[lizan]

Jag går i kbt i omgångar för min ångest. I Slutet på sommaren förra året fick jag diagnosen GAD vilket förklarar en del.

En sak som ofta hjälper mig när det är ångest jag måste ta mig igenom är att upprepa för mig själv att ångest inte är farligt och bara acceptera att ångestnivån är hög. Speciellt när det är något som jag lätt annars skulle undvika att göra för att slippa ångesten.

 

[Skrottiskrott]

Jag jobbar mycket med ångesten även när jag inte har den, för när den väl kommer över mig måste jag vara tränad i att hantera den för att klara av att göra det.

Det viktigaste för mig är att jag har accepterat att jag lätt får ångest. Det är "ångesten och jag", den är inte farlig, jag är inte löjlig eller vek som har den utan den har en gång för urtidsmänniskan haft ett överlevnadssyfte.

Jag skriver ned väldigt mycket, det är väl främst så jag jobbar med den. Vad är det som skaver, varför, vad är det värsta som kan hända, vad skulle jag ha sagt till en vän i samma sits? Skriver även när jag mår bra för att öva.

Sen utövar jag mindfulness. Även när jag mår bra, det går inte att bara ta till när det är dåligt utan kräver träning precis som att träna upp konditionen. Och på tal om det så hjälper även fysisk aktivitet för mig. Ångest är ju en typ av stress och stressens funktion från början är att vi ska klara av att springa ifrån något farligt. Springer vi inte så ligger stresshormonerna kvar och ställer till det. Jag får andnöd när jag har ångest och då kan det hjälpa, för mig, att springa allt vad jag orkar.

Att krama om min familj och djuren hjälper också.

Men framförallt, att inse att det inte är farligt och faktiskt något fullt naturligt. Samt att inte ta mig själv på så himla stort allvar. Kanske låter konstigt men för mig hjälper det verkligen. Får ibland låtsas att jag är Bridget Jones typ. Skratta åt en del saker som går åt skogen istället för att älta dem.

 

[Nahar]

Det kanske låter motsägelsefullt, men jag tycker det hjälper mycket att tänka på döden. Att vara medveten om allts förgänglighet och att inget i livet spelar någon roll egentligen, förutom den meningen jag ger till saker. Varför ha ångest över en massa saker jag inte kan påverka när allt ändå kommer försvinna till slut, både jag och det som jag har ångest över? Så kan jag till viss del resonera bort ångesten, eller åtminstone resonera mig igenom den. Om jag inte tillskriver det som ger mig ångest mening så kan inte ångesten heller påverka mig.

Samtidigt så jobbar jag såklart på att förändra det jag kan. Jag minns inte vem det var som sa det, men tycker det sammanfattar det hela ganska bra: "En måste leva som om en kommer dö vilken stund som helst och som att en kommer leva för evigt. Båda två samtidigt."

 

[_Taggis_]

Jag vet inte riktigt om jag ska kalla det att jag hanterar ångesten, men jag hanterar livet så att det funkar trots mina problem. Jag har gått i terapi i så många år och ätit mediciner osv osv men det enda som faktiskt gjort nån skillnad är att jag själv börjat välja riktning i mitt liv. Klart jag är förbannad över att behöva anpassa allting jag gör till mina bristande förmågor, men å andra sidan gör jag ju nåt annat än att ha ångest. Vilket inte var fallet då jag överlät ansvaret till diverse vårdinrättningar. Har bara fått inse att jag aldrig kommer vara en person som kan göra saker som andra kan tyckas göra, och samtidigt göra andra svenssongrejer. Jag hanterar ångest med att kontrollera sker som ger mig mer ångest, dvs jag är inte ångestfri men jag har mindre ångest och stress än jag annars skulle ha haft...

Vad jag tex har: heltidsjobb, god ekonomi, djur.
Vad jag tex valt bort: familjeliv, partner, föreningsliv, dagtidsjobb, hus/gård, närhet till släkt/vänner/familj.

Hur jag gör: Jag planerar. Allt. Förvisso göder det ett kontrollbehov men det gör även att jag kan hålla mig lugn eftersom jag vet att saker löser sig. Jag planerar mina inkomster och mina utgifter och även en buffert för oväntade saker. Det gör att jag slipper stress för oväntade tex veterinärutgifter. Ekonomisk stress är förödande för mig, alltså har jag eliminerat den biten. Skulle tex aldrig ha djur om jag levde på sista öret, det innebär så mkt stress att nöjet går bort helt. Andra kan säkert hantera det annorlunda men inte jag.
Jag begränsar sociala aktiviteter och kontakter under perioder med jobb. Jag orkar inte vara trevlig både privat och på jobbet, så jag får välja att orka med det som försörjer mig.
Jag gör idiotsäkra lösningar för allt: jag har färdigpackade påsar för olika aktiviteter tex hunddagis, jobbet, träning, lastbilskörning. På så vis stressar jag upp mig mindre över att komma ihåg rätt saker till rätt aktivitet. Jag skriver listor när jag ska göra nåt nytt, annars blir jag stressad över att komma ihåg.
Jag har valt bort att försöka leva med en partner, det suger för mkt energi som jag inte har. Skulle jag leva med nån skulle jag vara kroniskt otrevlig och trött eller inte kunna göra lika mkt aktiviteter med mina djur, träffa vänner osv. Jag måste få vara ifred en viss tid varje dag för att ladda batterierna, och det får jag inte när nån annan pockar på uppmärksamhet. Barn är naturligtvis helt otänkbart, både egna och andras.
Föreningsliv suger ur precis all energi jag har, det finns inget utrymme av mental ork med sånt. De ggr jag har försökt engagera mig har jag gått in i väggen fullständigt, det börjar trevligt med sociala kontakter och slutar i att jag vill slå folk på käften för jag inte orkar med det kollektiva tjatet i föreningar.
Dagtidsjobb går inte alls. Jag funkar inte med ekorrhjul och att alla dagar är likadana med samma tidsbrist hela tiden. Konstant trötthet gör mig till en dålig människa, och jag är konstant trött av att aldrig ha tid eller ork för att ladda mina batterier. Varje gång jag jobbar dagtid mer än 1 vecka åt gången blir jag suicidal.
Jag bor i en tråkig hyreslägenhet, det ger ingen kick direkt men samtidigt har jag inget ansvar. Jag behöver inte kunna nånting och jag slipper lägga tid och energi som jag inte har på underhåll och såna grejer. Dessutom vet jag exakt vad det kostar varje månad, ingen risk för oväntade utgifter.
Eftersom jag vill ha ett fungerande liv med mina intressen så får jag välja bort att ha nära till vänner, släkt och familj. Det är geografiskt omöjligt att ha båda delar. Men å andra sidan gör det att jag har ork till mina intressen och då jag i perioder lägger tid på familj och släkt så konkurrerar det inte med det andra. Antingen ägnar jag mig åt mina intressen eller så ägnar jag mig åt sociala aktiviteter, i stora drag.


Är jag nöjd? Inte ett dugg. Jag hade gärna varit en helylle person med mysigt hus, gullig trädgård, vänner på fika, en fungerande relation a la göra-saker-tillsammans, energi i stallet och med hunden, trevlig och duktig på jobbet samt ett spontant umgänge med släkt och familj.
Men jag får stryka bort ungefär hälften av det för att ens ha något. Less is more.
Jag är bra på mitt jobb, jag orkar vara trevlig i det begränsade sociala umgänge jag har, jag tjänar pengar så jag håller mig lugn med mina djur, jag sitter hemma och andas och laddar batterier och när jag inte behöver jobba så mkt har jag tid för socialt liv istället.

 

[Voeux]

Hur hanterar ni er ångest?

Vet att man kan komma fram till i vissa fall att den är ologisk men den logiska? När ni kommer till en punkt ni inte vet hur ni ska göra?
Har ni valt bort saker i livet pga ångesten?
Så ni har ork kvar till jobb etc?

Jag har märkt att jag ligger på gränsen hela tiden att orka. Just när jag gick upp 100% på jobbet fick min far en stroke. Det har varit jobbigt och är fortfarande.
Så svullnar hästen upp och jag får ångest för fång.
Har haft henne 1år och det kommer såklart och går.. mest oro för skador. Då travaren bröt griffelbenet gick det åt SÅ mycket pengar och tid och jag mådde skit. Jag har inte de pengarna nu.
Men hon ger mig glädje, jag måste dit och jag mår bra av att vara i stallet.

Jag vet inte men nu sitter jag o kollar alternativ, fråga stallet här bredvid, beställt betesreducerare och jag motionerar henne såklart.

Men frågan är mer om hur hållbart det är att när det väl dyker upp ett problem kommer ångesten skenande och tar upp nästan all ork o tankeverksamhet.

Jag kan få det för jag inte tagit hand om bilen t.ex då jag är väldigt beroende av den.
Men den är ju ett dött ting.
Då lämnade jag in den förr förra månaden för byte av en fjäder och passade på att be dem serva och kolla/byta bromsar för jag vill inte stå där med en obukbar bil.. den ska ju köra häst till klinik om det vill sig illa. Även hunden.
Så då la jag 9000:- på bilen.
Då kan jag lägga undan det ältandet runt bilen ett tag.

Jag betar typ av saker men de går om o om igen..

Vill inte ha råd hur jag ska lösa specifika funderingar utan höra mer hur ni andra hanterar er logiska ångest.
Eller är ångest aldrig logisk?

Den mesta av min ångest är ologisk, men jag kan ändå veta om vad som triggar den. När det blir mycket ångest i perioder är min strategi att ställa in planer och få så mycket vila och lugn och ro som möjligt. En hel dag i soffan med Harry Potter marathon och popcorn kan hjälpa mycket. Träning hjälper också mot min ångest, så mycket träning och mycket vila.

Logiska saker triggar inte ångest för mig däremot stress. Då blir det ett helt annat sätt att hantera det, och oftast blir det att sätta mig ner med problemet och gå igenom det. Kan jag lösa det? Hur? Framför allt ekonomi kan trigga enorm stress hos mig trots att det inte är nödvändigt. Vi fick exempelvis en buckla på bilen som vi ska betala 3000 kr för och det är inte mycket pengar för oss, ändå blir jag stressad eftersom det är en oförutsedd utgift. Men en familjemedlem brukar säga "You win some - you lose some" när det kommer till pengar och det brukar lugna mig. Ibland drar det iväg, men ibland kommer man faktiskt undan mycket billigare än planerat så jag tänker att sånt jämnar ut sig.

Nu har jag exempelvis valt att ställa in en del planer, samt ta en vit månad för att kunna hantera en period som innefattar mycket både ångest och stress. Jag har även sänkt kraven på mig själv på jobbet. Så visst får jag pussla lite i livet ibland för att få ihop det, vilket jag tror de flesta måste oavsett om man är ångestkänslig eller inte. Men är man det så får man vara extra försiktig. Det har tagit mig många år att lära mig att jag inte kan göra allt samtidigt utan att jag måste bromsa för att må bra.

 

[_Taggis_]

Nu har jag exempelvis valt att ställa in en del planer, samt ta en vit månad för att kunna hantera en period som innefattar mycket både ångest och stress. Jag har även sänkt kraven på mig själv på jobbet. Så visst får jag pussla lite i livet ibland för att få ihop det, vilket jag tror de flesta måste oavsett om man är ångestkänslig eller inte. Men är man det så får man vara extra försiktig. Det har tagit mig många år att lära mig att jag inte kan göra allt samtidigt utan att jag måste bromsa för att må bra.

Klockren beskrivning. Precis så funkar det för mig och konstigt nog har det tagit mången år att inse. Jag kan inte göra allting samtidigt även om viljan och drivet finns, i perioder gör jag för mkt ändå och det funkar bara när exakt allting klaffar. Vilket det sällan gör, eftersom det ofta är saker en inte råder över som inträffar. Tex att ett djur blir sjukt, att jobbet kräver lite övertid, eller att nån kommer med ett förslag på nån resa jag inte planerat för.

Jag inser tex att när en tappsko på en häst gör att jag får ett vansinnesutbrott, eller att hunden springer runt och mördar en leksak på fel tidslucka i mitt pussel och jag får ett bryt på den eftersom det låter illa, eller att det ringer på jobbtelefonen vid fel tillfälle och jag fullständigt tappar fattningen... då har jag lite för mkt stress i livet överlag Då är det dags att bromsa upp lite, avsäga sig nånting och försöka ta en lugn helg utan några planer.

Det kan ju te sig självklart kanske. Men det känns skittråkigt när en måste avsätta tid för att göra ingenting, eftersom den kommande veckan kräver att en är fulladdad. Känns inte direkt som att en maxar sitt liv. Istället för att fylla livet med mening försöker jag hålla näsan över ytan. Det känns orättvist. Men när det kommer till kritan är det ingen annan som betalar mina räkningar så jag måste se till att hålla mig arbetsför.

 

[starcraft]

Klockren beskrivning. Precis så funkar det för mig och konstigt nog har det tagit mången år att inse. Jag kan inte göra allting samtidigt även om viljan och drivet finns, i perioder gör jag för mkt ändå och det funkar bara när exakt allting klaffar. Vilket det sällan gör, eftersom det ofta är saker en inte råder över som inträffar. Tex att ett djur blir sjukt, att jobbet kräver lite övertid, eller att nån kommer med ett förslag på nån resa jag inte planerat för.

Jag inser tex att när en tappsko på en häst gör att jag får ett vansinnesutbrott, eller att hunden springer runt och mördar en leksak på fel tidslucka i mitt pussel och jag får ett bryt på den eftersom det låter illa, eller att det ringer på jobbtelefonen vid fel tillfälle och jag fullständigt tappar fattningen... då har jag lite för mkt stress i livet överlag Då är det dags att bromsa upp lite, avsäga sig nånting och försöka ta en lugn helg utan några planer.

Det kan ju te sig självklart kanske. Men det känns skittråkigt när en måste avsätta tid för att göra ingenting, eftersom den kommande veckan kräver att en är fulladdad. Känns inte direkt som att en maxar sitt liv. Istället för att fylla livet med mening försöker jag hålla näsan över ytan. Det känns orättvist. Men när det kommer till kritan är det ingen annan som betalar mina räkningar så jag måste se till att hålla mig arbetsför.

Jag håller med. Just nu är jag i en hektisk period på jobbet och då stryker jag allt annat för att orka med. Inga planer med vänner, inga tider att passa utöver jobbet, inga måsten. Försöker underlätta med lätt eller ingen matlagning osv.. allt för att orka mina timmar på jobbet. Sen när det är lugnare på jobbet kan jag göra planer igen. En del tycker jag är konstig som inte vill boka in något efter jobbet eller på en ledig dag i dessa perioder, andra förstår för de är likadana. Men trist är det att behöva tacka nej till kul saker bara för att man inte orkar mer än att jobba.

 

[karamelldrottningen]

Jag håller med. Just nu är jag i en hektisk period på jobbet och då stryker jag allt annat för att orka med. Inga planer med vänner, inga tider att passa utöver jobbet, inga måsten. Försöker underlätta med lätt eller ingen matlagning osv.. allt för att orka mina timmar på jobbet. Sen när det är lugnare på jobbet kan jag göra planer igen. En del tycker jag är konstig som inte vill boka in något efter jobbet eller på en ledig dag i dessa perioder, andra förstår för de är likadana. Men trist är det att behöva tacka nej till kul saker bara för att man inte orkar mer än att jobba.

Så hade jag bitvis det förra sommaren. Det var hemskt att behöva säga nej till kul saker och saker man jobbat för.
Vill inte hamna där igen!

 

[_Taggis_]

En del tycker jag är konstig som inte vill boka in något efter jobbet eller på en ledig dag i dessa perioder, andra förstår för de är likadana. Men trist är det att behöva tacka nej till kul saker bara för att man inte orkar mer än att jobba.

Exakt så. Livet = Jobba. Betala skatt. Dö.

Det är också en anleding till att jag har ännu mindre till övers för de som vill åka snålskjuts på andras arbete och inbetalningar till välfärden. Jag är förfan inte friskare än många av de som inte går till jobbet. Men det är en annan diskussion.

 

[karamelldrottningen]

Exakt så. Livet = Jobba. Betala skatt. Dö.

Det är också en anleding till att jag har ännu mindre till övers för de som vill åka snålskjuts på andras arbete och inbetalningar till välfärden. Jag är förfan inte friskare än många av de som inte går till jobbet. Men det är en annan diskussion.

På tal om livet så försvinner vi aldrig riktigt egentligen.
Men om livet enbart handlar om jobb då får man ta i handbromsen

 

[Grazing]

Exakt så. Livet = Jobba. Betala skatt. Dö.

Det är också en anleding till att jag har ännu mindre till övers för de som vill åka snålskjuts på andras arbete och inbetalningar till välfärden. Jag är förfan inte friskare än många av de som inte går till jobbet. Men det är en annan diskussion.

Uppenbarligen så är du inte lika sjuk eller dålig som dom som inte arbetar då du faktiskt klarar att arbeta. Otroligt trist kommentar om dom som inte klarar att arbeta. Liksom vad vet du om dom. Var glad istället att du klarar att arbeta.

Tänk istället in dig i den stressen att ha lite pengar och inte klara att jobba och få mer trygghet ekonomiskt. Och dessutom så trots all "fritid" utan jobb så finns det ändå ingen ork att ha planer i livet.

Klanka inte ner och påstå att sjuka åker "snålskjuts" på dom som klarar av att arbeta. Var glad istället att du har orken att jobba och få en tryggare tillvaro ekonomiskt.

 

[Voeux]

Klockren beskrivning. Precis så funkar det för mig och konstigt nog har det tagit mången år att inse. Jag kan inte göra allting samtidigt även om viljan och drivet finns, i perioder gör jag för mkt ändå och det funkar bara när exakt allting klaffar. Vilket det sällan gör, eftersom det ofta är saker en inte råder över som inträffar. Tex att ett djur blir sjukt, att jobbet kräver lite övertid, eller att nån kommer med ett förslag på nån resa jag inte planerat för.

Min mamma brukar kalla det energi-marginal Precis som man bör ha en marginal i sin ekonomi för oförutsedda händelser, eller saker som kostade lite mer än vad man planerat för, så bör man tänka likadant med sin tid och sin energi. Om man maximerar veckan med sysslor och planer, sådär som man tror att man faktiskt kommer orka, så kan det vara en god idé att dra ner 20% redan från början. En del saker kommer ta mer tid, eller mer energi, än vad man räknat med. Då är det bra att ha lite buffert.

Själv har jag ofta fastnat i fällan att "det alltid är något". Jag vill hinna vila och ha en hel dag för mig själv, eller jag vill orka träna flera dagar i veckan, eller jag vill hinna lägga mer tid på golfen, men det "är ALLTID något". Nu börjar jag lära mig att ja, det är ALLTID något. Med andra ord är det inte ens ofrörutsett längre utan det är så livet är. Det dyker upp oväntade saker som tar tid, energi och pengar precis hela tiden. Lika bra att planera för det redan från början, med den där marginalen, så kanske man tillslut slutar uppleva en massa hinder jämt.