Alkohol

[tanten]

Jo jag vill verkligen sluta helt!
Men just nu är allt så svårt. Jag fattar inte varför. Vill bara vara normal.

Nä, vet du. Jag undrar om jag alls tror på dig längre.

Du håller dig effektivt borta från det som skulle hjälpa. Du pratar inte med dina anhöriga, du ljuder för din partner, du kontaktar inte AA.
Du vet inte varför det är så svårt? Det vet du visst det. Du är alkis, det är en beroendesjukdom som man inte botar genom att skärpa sig. Du vill vara normal men gör inte speciellt mycket för att komma dit?

Är det inte så - handen på hjärtat - att du vill fortsätta dricka?

Du kan bättre än såhär! Mycket bättre.
Ta tag i det!
heart

 

[karamelldrottningen]

Nä, vet du. Jag undrar om jag alls tror på dig längre.

Du håller dig effektivt borta från det som skulle hjälpa. Du pratar inte med dina anhöriga, du ljuder för din partner, du kontaktar inte AA.
Du vet inte varför det är så svårt? Det vet du visst det. Du är alkis, det är en beroendesjukdom som man inte botar genom att skärpa sig. Du vill vara normal men gör inte speciellt mycket för att komma dit?

Är det inte så - handen på hjärtat - att du vill fortsätta dricka?

Du kan bättre än såhär! Mycket bättre.
Ta tag i det!
heart

Jag förstår verkligen att du inte tror mig.
Handen på hjärtat så vill jag sluta. Det är inte värt allt runtomkring. Jag önskade bara att jag kunde hantera ett nyktert liv bättre än vad jag gör.

 

[Blyger]

Jag förstår verkligen att du inte tror mig.
Handen på hjärtat så vill jag sluta. Det är inte värt allt runtomkring. Jag önskade bara att jag kunde hantera ett nyktert liv bättre än vad jag gör.

Men du har väl inte haft ett nyktert liv på länge?
Då är det inte så konstigt att du inte vet hur det ska vara. Men det finns hjälp att få!

 

[Valerianovna]

Nä, vet du. Jag undrar om jag alls tror på dig längre.

Du håller dig effektivt borta från det som skulle hjälpa. Du pratar inte med dina anhöriga, du ljuder för din partner, du kontaktar inte AA.
Du vet inte varför det är så svårt? Det vet du visst det. Du är alkis, det är en beroendesjukdom som man inte botar genom att skärpa sig. Du vill vara normal men gör inte speciellt mycket för att komma dit?

Är det inte så - handen på hjärtat - att du vill fortsätta dricka?

Du kan bättre än såhär! Mycket bättre.
Ta tag i det!
heart

Ja det är del av sjukdomen att man vill fortsätta supa även när den där lyckokänslan alkoholen eller drogen inte längre infinner sig. Det ingår typ att man "vill sluta" fast man inte vill sluta. Klivet från att vilja bort från de negativa konsekvenserna av ens drickande till att faktiskt vilka leva nyktert och vara villig att jobba sig igenom det svåra kan vara stort, liksom klivet till att faktiskt känna att man är sjuk och behöver hjälp. Ofta kan man förstå det intellektuellt men emotionellt så förnekar man det, man känner det inte i sig. Den här trotsen att "jag är minsann inte någon alkis som sitter på parkbänkar och grinar inför sina alkisvänner på AA" är en försvarsmekanism de flesta kör några vändor med när man inte är redo att acceptera att för att bli nykter så måste man sluta supa. Punkt.

 

[tanten]

Jag förstår verkligen att du inte tror mig.
Handen på hjärtat så vill jag sluta. Det är inte värt allt runtomkring. Jag önskade bara att jag kunde hantera ett nyktert liv bättre än vad jag gör.

Önskningar leder ingen vart!!
Du skriver upprepat att du vill, att du önskar att du kunde vara "normal".

Vet du, när jag fick cancer så önskade jag också att den inte skulle finnas. Men de gjorde den och vården hjälpte mig blir fullkomligt frisk.

Du kan sitta där och önska att du kunde dricka "normalt".
DU KAN INTE DRICKA NORMALT.
Du har en beroendesjukdom och enda sättet att blir frisk är att ta emot all den effektiva hjälp som finns (som AA -minns du )

Samt inse att du inte kan dricka alls i resten av ditt liv. Vissa triggas t.o.m. av lättöl.
Du kommer inte att sakna det ett dugg.

 

[karamelldrottningen]

En grej hade väl varit att ta sig igenom abstinensen. Men sen den där ihåliga känslan av hopplöshet och tomhet. Den som kommer när jag inte dricker. Den som jag tydligen måste lära mig att leva med. Inklusive ångesten.
Den försvinner ju inte utan växer snarare. Den enda tillfälliga lindringen är när jag dricker.
Nej jag vet att det är inte bra och jag vill sluta helt.
Det ger mer skuldkänslor och detta smusslade hatar jag. Vill inte ha något sådant i livet alls.
Förr kunde jag iaf njuta av att dricka men inte ens det kan jag göra längre. Kanske är det bra jag vet inte. Men det är en konstant viljornas kamp inom mig som ingen har den blekaste aning om. Ibland vinner den förnuftiga sidan och ibland begäret.

Jag har fattat att jag ska inte dricka mer. Jag klarar inte av det. Blir knäpp och kan inte sluta.
Jag vill inte heller. Inte egentligen.

 

[pepp]

Samt inse att du inte kan dricka alls i resten av ditt liv. Vissa triggas t.o.m. av lättöl.
Du kommer inte att sakna det ett dugg.

Fast man saknar det, det gör man. Mer eller mindre i perioder.
Men man vet att det inte går att gå den vägen för att då går allt åt helvete.

 

[Valerianovna]

Jag förstår verkligen att du inte tror mig.
Handen på hjärtat så vill jag sluta. Det är inte värt allt runtomkring. Jag önskade bara att jag kunde hantera ett nyktert liv bättre än vad jag gör.

Det du gör nu är ju att inte hantera ett nyktert liv. Du flyr till flaskan när det känns jobbigt istället för att stanna kvar, andas och härda ut. Ingenting kommer ge dig en genväg runt detta, att bli nykter är något att härda igenom. Hjälpen ger dig dock något att hänga fast i, planera mot och jobba för.
Du är redan normal. Massor med människor världen över är beroende av någon form av kemiskt intag, droger, alkohol, nikotin, vissa går så långt som att räkna mat/socker till dessa även om socker inte är sinnesförändrande. Tusentals människor är beroende av att träna, shoppa, spela, smågodis, kaffe, bekräftelse, adrenalinkick, you name it. Ditt problem är inte att du är onormal, eller misslyckad eller har svag karaktär eller saknar disciplin. Ditt problem är att suget efter alkohol har tagit över ditt liv. Att grotta i "varför jag?" är någonting jag gjorde och det tog mig ingenstans. Det kommer inte föra dig någonstans heller. Det är en ursäkt för att inte behöva acceptera att du inte kan hantera alkohol och släppa taget.

 

[Valerianovna]

En grej hade väl varit att ta sig igenom abstinensen. Men sen den där ihåliga känslan av hopplöshet och tomhet. Den som kommer när jag inte dricker. Den som jag tydligen måste lära mig att leva med. Inklusive ångesten.
Den försvinner ju inte utan växer snarare. Den enda tillfälliga lindringen är när jag dricker.
Nej jag vet att det är inte bra och jag vill sluta helt.
Det ger mer skuldkänslor och detta smusslade hatar jag. Vill inte ha något sådant i livet alls.
Förr kunde jag iaf njuta av att dricka men inte ens det kan jag göra längre. Kanske är det bra jag vet inte. Men det är en konstant viljornas kamp inom mig som ingen har den blekaste aning om. Ibland vinner den förnuftiga sidan och ibland begäret.

Jag har fattat att jag ska inte dricka mer. Jag klarar inte av det. Blir knäpp och kan inte sluta.
Jag vill inte heller. Inte egentligen.

Ångesten kommer krympa om du håller dig nykter en längre tid. Tar du hjälp av professionella kan du jobba dig till att må ännu bättre, men det kommer inte ske av sig självt.
Alkoholen är inte ett skydd mot ångesten, alkoholen driver på din ångest. Mina beroendeterapeuter sa det till oss alla i gruppen och jag trodde inte på dem, men de hade rätt. Det tog bortåt 10 veckor innan jag började känna att det var lite lättare att orka gå upp och att hålet i bröstet var mindre, men gradvis blev det bättre och bättre. Jag lovar att det kommer hända för dig också om du bara jobbar med ditt beroende och ditt mående, i den ordningen.

 

[Valerianovna]

Fast man saknar det, det gör man. Mer eller mindre i perioder.
Men man vet att det inte går att gå den vägen för att då går allt åt helvete.

Ja, absolut. Ibland får jag ett litet sug om att det vore skönt att "koppla av" med ett par glas vin. I mitt huvud är det alltid ett par glas, inte trekvarts bag-in-box som det blev mot slutet. Nostalgin är läskig på det viset, hur den målar upp en fantasibild om att mysdricka lite och allt skulle vara solsken och regnbågar istället för livsångest, kraschad ekonomi, pajade självkänsla och någonstans där i framtiden, döden.
Än idag har jag ibland mardrömmar om att jag är full och desperat försöker gömma vin för min sambo. Fy tusan, jag vaknar kallsvettig med en ångest som river i hela kroppen. Sen märker jag att det var en dröm, och jag blir så sjukt tacksam att det inte är mitt liv längre. Livet nu är inte alltid någon dans på rosor, men det är så mycket bättre mot hur det var då.

 

[karamelldrottningen]

Ångesten kommer krympa om du håller dig nykter en längre tid. Tar du hjälp av professionella kan du jobba dig till att må ännu bättre, men det kommer inte ske av sig självt.
Alkoholen är inte ett skydd mot ångesten, alkoholen driver på din ångest. Mina beroendeterapeuter sa det till oss alla i gruppen och jag trodde inte på dem, men de hade rätt. Det tog bortåt 10 veckor innan jag började känna att det var lite lättare att orka gå upp och att hålet i bröstet var mindre, men gradvis blev det bättre och bättre. Jag lovar att det kommer hända för dig också om du bara jobbar med ditt beroende och ditt mående, i den ordningen.

10 veckor måste jag klara. Bara jag kan se ljuset. Att det faktiskt blir lättare.

 

[Hazel]

Först och främst måste du sluta ljuga för dig själv. Du är inte alls tvungen att svänga inom systemet, din mamma behöver inte heller en flaska vin, du måste inte ta ett glas för att må bättre utan du gör det för att du vill dricka, sålänge du har alla dessa undanflykter för dig själv (INGEN av oss andra tror på det) så behöver du inte heller ta tag i varför du gör valet. Att vara ärlig mot dig själv är lika viktigt som att va ärlig mot folk runtomkring dig.

Jag tror det är därför du är så avig mot att ta till dig hjälp, så länge du tänker att du måste dricka så inbillar du dig att du är annorlunda från alla andra som är alkoholister.

 

[Valerianovna]

10 veckor måste jag klara. Bara jag kan se ljuset. Att det faktiskt blir lättare.

Det gör du absolut, jag tror du klarar resten av ditt liv också om du väljer det Men du kan inte göra det på samma sätt som du gjort tidigare, om du förstår hur jag menar. Det vill säga, låta livet rulla på som det gör utan att förändra något samtidigt som du går hemma och fokuserar allt på att klara dagen utan att dricka.
Om bolaget ligger vid "din" butik, byt butik. Eller be sambo/anhörig att handla åt dig tills du kan hantera det. Lämna ifrån dig dina kort om du behöver så du inte KAN ge efter för suget. Gå till AA, helst varje dag så du hela tiden har korta instanser att vara nykter tills nästa "behandlingstillfälle" sker. Du behöver prata om ditt mående och dina känslor med någon som förstår beroenden, alltså prata itifrån att du är aktiv i ett beroende. Är läkaren och/eller psykologen du träffar nu till veckan kunniga på beroenden? Om inte, ta upp beroendet med dem, säg att du är aktiv och att du behöver hjälp. Vet du inte riktigt vilken hjälp så säg det också, be dem förklara vad som finns att tillgå. Och- Erkänn att "bara en liten" aldrig blir det och sluta försöka tumma på nykterheten. Och är det för jobbigt så kan man behöva ett behandlingshem! Dock behöver du inte ta ställning till det nu, för handen på hjärtat har du ju hittills inte gjort allt ännu, du har försökt och gjort lite grann och det har inte funkat. Så är det med tillfrisknandet, man måste ge upp motståndet och vara villig att göra vad som helst, först då är man mottaglig.

 

[Enya]

En grej hade väl varit att ta sig igenom abstinensen. Men sen den där ihåliga känslan av hopplöshet och tomhet. Den som kommer när jag inte dricker. Den som jag tydligen måste lära mig att leva med. Inklusive ångesten.
Den försvinner ju inte utan växer snarare. Den enda tillfälliga lindringen är när jag dricker.
Nej jag vet att det är inte bra och jag vill sluta helt.
Det ger mer skuldkänslor och detta smusslade hatar jag. Vill inte ha något sådant i livet alls.
Förr kunde jag iaf njuta av att dricka men inte ens det kan jag göra längre. Kanske är det bra jag vet inte. Men det är en konstant viljornas kamp inom mig som ingen har den blekaste aning om. Ibland vinner den förnuftiga sidan och ibland begäret.

Jag har fattat att jag ska inte dricka mer. Jag klarar inte av det. Blir knäpp och kan inte sluta.
Jag vill inte heller. Inte egentligen.

Du brukar vara så klok. Jag ser fram emot att du hittar dig själv som nykter och kan se tillbaka på den här tråden och undra hur du tänkte och då se hur sjuk du är! Du kommer att bli förvånad över att du inte kunde se det, över ditt resonemang, du kommer som nykter inte kunna känna igen hur du tänkte.

Du vet innerst inne att det finns MASSOR med hjälp mot ångest- alkohol är inte något vården rekommenderar, i alla fall är det inget jag brukar skriva i journalerna som ångestdämpande. Eller vad säger du? Och hopplöshet och tomhet, tror du innerst inne att det inte är något ditt långvariga beroende har skapat åt dig, att det är ett sätt för att hålla dig kvar i alkoholens grepp? Självklart känner du så nu, men tror du inte att du inte alls kommer känna igen dig i det om säg ett år, som nykter?

Jag dricker inte alkohol. Vissa saker behöver vi inte i våra liv. Det går fint att leva utan, det är dithän du måste komma i tanken och sedan ta dig i din strävan efter nykterhet. Ett liv utan alkohol är ett fullständigt fullkomligt och utmärkt liv. Det finns andra saker att berika det med. Du måste bara hitta dina saker!

 

[Valerianovna]

Och du, nu säger jag inte att det är så och inget du skriver har antytt det, men jag vill säga detta ändå eftersom det är något vi pratade om i min grupp. Det är väldigt vanligt när man är aktiv i ett beroende att man går med på att göra saker man inte vill egentligen, eftersom man har dåligt samvete. Det kan vara vad som helst, att bjuda hem folk och fixa allt, ta hand om någons hus eller djur, jobba extra, men speciellt är det vanligt att kvinnor går med på att ha sex fast de kanske egentligen inte vill. Att gå över sina egna gränser eller låta andra gå över ens gränser är inte bra för måendet, det är viktigt att du kan och vågar sätta gränser gentemot andra. Träna på att säga nej. Tacka inte ja eller gå med på saker om du inte vill eller inte orkar. Ta hand om dig själv så blir du starkare i processen att bli nykter.

 

[tanten]

Jag förstår verkligen att du inte tror mig.
Handen på hjärtat så vill jag sluta. Det är inte värt allt runtomkring. Jag önskade bara att jag kunde hantera ett nyktert liv bättre än vad jag gör.

Du hanterar ju inte ett nyktert liv!!

Du är ju inte där än. Du är mitt i din alkoholism.

Du har inte en susning om hur du kommer att hantera ett nyktert liv.

 

[Sirap]

Känns självklart att du har druckit igen. Det kommer du att fortsätta att göra tills du står för din sjukdom till fullo och tar hjälp. Du klara det INTE ensam, men du klarar det med hjälp av andra!

 

[lilstar]

10 veckor måste jag klara. Bara jag kan se ljuset. Att det faktiskt blir lättare.

Då måste du sluta göra det så fruktansvärt svårt för dig! Det enda du gör just nu är ju att ställa upp hinder för att klara av vägen mot nykterhet. Inte gå till AA, inte berätta för mamma, inte berätta för din partner när suget är svårt att stå ut med... Det du håller på med påminner om den där memen med killen som sticker in en pinne i sitt eget cykelhjul.

Berätta för läkaren imorgon precis hur illa det gick i helgen. Att du ljög, smusslade och valde bort både mat och umgänge för att få dricka. Berätta hur mycket du drack.

Imorgon ringer du också AAs jourtelefon på 08-720 38 42 som är öppen mellan 11-13 och 18-20. Om det känns omöjligt får du ta och be din partner om hjälp att få det gjort. För hans skull om inte annat.

 

[Lightzone]

10 veckor måste jag klara. Bara jag kan se ljuset. Att det faktiskt blir lättare.

Men inte SJÄLV

 

[karamelldrottningen]

Ringer AA idag