Ålderskris

[Singoalla]

Jag är snart 36, har inga barn, ingen karriär, är singel sen evigheters evighet, bor i ett råtthål. Har alldeles för mkt grejer överallt, igår när jag bjöd på middag hade jag inte matchande glas till alla och knivarna räckte inte till Eftersom duschen är lite paj så måste man reglera värmen med en skruvmejsel men det känns ju ändå om en rätt smidig lösning?
Jag pratar rätt ofta med mig själv men tar trots det ofta väldigt många ogenomtänkta beslut om det mesta i livet. Jag gör alltid stabila listor för att strukturera upp mitt liv men det slutar alltid med att jag tipp-exar över det mesta och låtsas som att det aldrig funnits

Hoppas att ovanstående för dig att må bättre!

Haha jo, visst är det så att det är lätt att titta på andra liv och tro att det skulle vara fulländat. Utan att veta om att duschen kräver sin skruvmejsel. Sedan är väl allt relativt, många skulle nog inte hålla med om att du inte har någon karriär och bor i ett råtthål

Man får väl komma ihåg att allt har sitt pris också. Jag har vänner till mig med väldigt fina hem och bättre karriär, men det har ju kostat att komma dit också. De har kanske inte rest, festat och testat på lika mycket olika saker i livet. Med det sagt så önskar jag som sagt att jag kanske haft lite mer balans mellan kaoset och strukturen

 

[Raderad medlem 68338]

Haha jo, visst är det så att det är lätt att titta på andra liv och tro att det skulle vara fulländat. Utan att veta om att duschen kräver sin skruvmejsel. Sedan är väl allt relativt, många skulle nog inte hålla med om att du inte har någon karriär och bor i ett råtthål

Man får väl komma ihåg att allt har sitt pris också. Jag har vänner till mig med väldigt fina hem och bättre karriär, men det har ju kostat att komma dit också. De har kanske inte rest, festat och testat på lika mycket olika saker i livet. Med det sagt så önskar jag som sagt att jag kanske haft lite mer balans mellan kaoset och strukturen

Jag tänker så här att om livet är slut imorgon så hade jag inte velat vara utan festerna, resorna osv. Hur känner du kring det?
Detta att man ska ha det perfekta livet, en bra karriär, en partner, barn, sparade pengar, ett fint hem.. det är ju mer samhället förväntningar som skapar det tänker jag?

 

[Hedinn]

Jag har fått lära mig att ålderskriser i själva verket är utvecklingsfaser. Precis som ”trotsålder” när man är liten, men de kommer med längre intervaller senare i livet eftersom man inte har lika snabb utvecklingskurva då.

Det här med att det skulle vara nån slags kris för att man blir äldre är nåt vi bara hittat på. Så sett till det, att det är en utvecklingsfas, gör det ju inte alls lika konstigt att man känner ett behov av att byta ut kläder, köpa sig en motorcykel, lägga om livsplanen eller vad det nu är man känner för. Det har ingenting att göra med att livet så långt varit dåligt eller fel, däremot att man kanske utvecklas åt ett nytt håll eller bara känner behov av lite förnyelse.

Och att utvecklas brukar kännas bra mycket trevligare än att krisa.

 

[Singoalla]

Jag tänker så här att om livet är slut imorgon så hade jag inte velat vara utan festerna, resorna osv. Hur känner du kring det?
Detta att man ska ha det perfekta livet, en bra karriär, en partner, barn, sparade pengar, ett fint hem.. det är ju mer samhället förväntningar som skapar det tänker jag?

Jag tänker att en kombination kring båda kan vara bra. Jag kanske dör i morgon, men sannolikt kommer jag att leva länge och vill gärna kunna leva gott även på ålderns höst. Inte behöva vända på slantar och köpa spagetti med nedsatt pris. Då hade jag nog ångrat att jag festat upp alla pengar och inte tänkt långsiktigt. Hade jag drabbats av cancer i morgon så hade jag nog ångrat mig om jag inte rest och festat.

Sen är det ju alltid svårt att skilja på vad som är norm och vad som är ens egen vilja. Jag vill ha en någorlunda bra karriär, inte för karriären i sig (ser ingen prestige i det) utan för att skapa mig en god ekonomi som jag kan leva gott och göra det jag vill i livet för. Man säger ju ofta att livet sker utanför jobbet och det håller jag med om, men har man inte pengar att skapa sig ett gott liv för så blir ju ens möjligheter begränsade. Barn vill jag väldigt gärna ha och där tror jag samhällets förväntningar spelar in väldigt lite. Jag är väldigt familjekär och har alltid varit. Partner är sekundärt. Ett fint hem tror jag nog också är en kombination av norm och vad jag själv mår bra av. Jag har alltid dragit mig till vackra och harmoniska miljöer så det faller naturligt för mig att vilja ha hemmet som sådant. Jag har alltid välstädat hemma även fast jag ibland inte har besök på flera veckor, det får mig helt enkelt att må väldigt bra och bli avslappnad. Fin inredning får mig att känna att jag går runt i mitt egna lilla spa/slott Sen är det alltid kul när folk tycker att man har det fint, såklart. Så det är nog lite av båda där.

 

[Singoalla]

Jag har fått lära mig att ålderskriser i själva verket är utvecklingsfaser. Precis som ”trotsålder” när man är liten, men de kommer med längre intervaller senare i livet eftersom man inte har lika snabb utvecklingskurva då.

Det här med att det skulle vara nån slags kris för att man blir äldre är nåt vi bara hittat på. Så sett till det, att det är en utvecklingsfas, gör det ju inte alls lika konstigt att man känner ett behov av att byta ut kläder, köpa sig en motorcykel, lägga om livsplanen eller vad det nu är man känner för. Det har ingenting att göra med att livet så långt varit dåligt eller fel, däremot att man kanske utvecklas åt ett nytt håll eller bara känner behov av lite förnyelse.

Och att utvecklas brukar kännas bra mycket trevligare än att krisa.

Helt rätt. Jag känner mig lite som en trotsig tonåring just nu men i stället för att bryta upp med mina föräldrar så bryter jag upp med en yngre version av mig själv Det känns verkligen som en utvecklingsfas, jag hade lite samma tankebana för någon dag sedan. Att rensa ut gammalt för att få plats med nytt och bättre.

Fint skrivet, tack!

 

[Pilot]

Jag har nog också ålderskris, insåg jag när jag läste denna tråden. Blir 30 i år och tänker, har jag verkligen inte kommit längre?
Framförallt är det tungt rätt ekonomiskt och det är på det planet jag hade hoppats det skulle blitt lättare med åldern.
Ja jag kan sälja hästarna, göra mig av med bilen och hunden. Men det är ju det som ger mig mest, även när jag knappt orkar med det. Försöker få upp min lön i stället, men det tar ju sin tid det med.

Känner mig rätt bekväm med siffran, hade gärna fyllt 30 för fem år sedan.
Har definitivt haft mina "wild and crazy- days", från 16- 21 var livet en enda stor fest, men efter det tröttnade jag rejält på sena nätter, bakfylla och dåliga beslut.

 

[Bison]

För mig känns det mest som jag gått in barndom, eller åtminstone tillbaka till högstadiet/gymnasiet. Har nog aldrig levt så ansvarslöst och obekymrat som jag gjort de senaste två åren.
Jag har ett fast jobb som jag trivs med och där är jag vuxen och ordentligt, mitt privatliv däremot...

Känns som jag blev vuxen väldigt tidigt, fast jobb och sambo direkt efter skolan, vidare till ny sambo, giftermål och hus. Mamma dog när jag var 23 år och pappa var sjuk fram till sin död några år senare. Jag har tvungen att vara vuxen och ansvarsfull hela tiden.

Sen blev jag less, skiljde mig, tog hunden och flyttade till en liten lägenhet. Jag har ingen åldersnoja men tänker att jag nog ska ta tag i livet snart, kanske, eventuellt...

 

[Return_to_the_moon]

Jag har inte heller haft några "tonår". Det går helt utmärkt att ta igen de åren när man är 20, om man vill, eller helt skita i det och har ett bra liv ändå. Jag tog igen mina "wild and crazy"-år under tre månader i Berlin, 22 år gammal. Mycket mer tidseffektivt än att dra ut det på 6 år och det var kul där och då men absolut inte livsnödvändigt.

Min mor menar att jag varit 26 sedan jag var 14 Och idag, 28 år gammal, så håller jag helt med henne

Jag levde lugnt samboliv mellan 20 och 30. Så de senaste åren har jag levt som crazy festande singel och har fortfarande askul. Känns som jag aldrig kommer tröttna. Att dansa är livet .

 

[monster1]

(Skräll, eller hur?)

Jag känner att jag bara behöver skriva av mig lite, kanske känner någon igen sig. För några år sedan fyllde en vän till mig 30 och hon hade en riktig ålderskris. Hon hade gjort en lång bucket-list med saker hon skulle hinna med innan sin födelsedag och jag undrade om hon verkligen förstod att livet faktiskt fortsätter efteråt. 30 är väldigt ungt, och det tycker jag fortfarande. På min födelsedag i veckan fick jag frågan om jag upplevt någon ålderskris hittills. Jag svarade högfärdigt att jag absolut inte upplever någon kris, utan känner att livet börjar nu. Det är sant, det är verkligen så jag känner. Min storebror och jag skämtade om att jag har ju faktiskt krisat mig igenom nästan hela mitt vuxna liv fram tills nyligen. Så det är väl skönt att det är över, och att jag äntligen börjat landa i vad jag vill och vad jag trivs med. Så långt så väl.

Men nu har polletten trillat ner att jag visst genomgår en kris och den är inte ens nådig. Just på grund av att jag känner att jag äntligen börjat hitta rätt så har en frustration dykt upp kring varför jag inte gjort det tidigare. Jag började rensa ut min garderob för några månader sedan och blev nästan arg över saker jag köpt. Vem i hela fridens namn klär sig så här? Har jag verkligen sett ut såhär? Sedan har det med förakt rensats bort. Efteråt skedde samma sak med inredningen. Fy fan, bort bort bort. Är jag helt tappad som köpte den här byrån? Ingenting hemma duger längre till nya, vuxna Singo. Sedan har det där bara eskalerat i en rasande takt. Varför har jag inte sparat mer pengar? Varför i hela fridens namn valde jag inte en bättre utbildning? Varför har jag lagt så mycket tid på fel människor, fel saker, fel mål. Varför kunde jag aldrig någonsin lära mig av andras misstag utan var tvungen att begå precis allihopa själv? FLERA GÅNGER OM?!? Är jag helt bakom flötet? Varför har jag varit en förbannad barnrumpa i tio vuxna år och slösat bort så mycket värdefull tid på skit?

Jag vet, ni behöver inte ens säga det. Jag vet om att erfarenheter formar en och att jag inte varit där jag är idag om jag inte gjort precis allt det där. Jag vet. Jag vet också om att jag gjort en miljon saker som jag inte ångrar för allt i världen. Men just nu suger det att jag inte lyckas förlika mig med vissa livsval och det faktum att jag nu upplever att jag ligger efter. Det där jag sa om att livet börjar nu visade sig vara en smärtsam känsla och jag får nästan panik över att inte vilja slösa en minut mer.

Har ni några tips på hur en kan överleva en kris och bli vän med sina tidigare val i livet? (Tips som "Äh du är ung, skit i det där!" är väl inte så konstruktiva eftersom jag självklart gjort det om möjligheten funnits). Har ni haft någon livskris och hur har den i så fall yttrat sig?

Men är inte hela livet så att man tittar tillbaka på saker och undrar, vad tänkte jag? Det är väll en del av utvecklingen, vore ju trist om man hade exakt samma tankar och idéer hela tiden.

 

[Singoalla]

Men är inte hela livet så att man tittar tillbaka på saker och undrar, vad tänkte jag? Det är väll en del av utvecklingen, vore ju trist om man hade exakt samma tankar och idéer hela tiden.

Jo, det tror jag absolut. Frågan är väl till vilken grad och framför allt - det faktum att det fungerar så är ju en smärre tröst de dagar som det känns jobbigt. Jag önskar inte att jag inte utvecklades, jag önskar bara att jag hade gjort en del smartare val tidigare som hade underlättat för mig idag.

 

[monster1]

Jo, det tror jag absolut. Frågan är väl till vilken grad och framför allt - det faktum att det fungerar så är ju en smärre tröst de dagar som det känns jobbigt. Jag önskar inte att jag inte utvecklades, jag önskar bara att jag hade gjort en del smartare val tidigare som hade underlättat för mig idag.

Du gjorde de bästa valen du kunde med den erfarenhet och kunskap du hade då.

 

[Singoalla]

Du gjorde de bästa valen du kunde med den erfarenhet och kunskap du hade då.

Jo, det vet jag om Fortfarande lika frustrerande dock Men det kommer nog släppa om ett tag.

 

[athena_arabians]

Du har så rätt. Problemet är att jag inte kan se mig själv som "young, wild and crazy", men samtidigt är rädd att ångra mig när jag är 30 år...

Många i min omgivning menar att jag i vissa avseenden, mentalt sett, har varit som 30-40 år sedan jag var 13 år typ. Jag ser det dessvärre inte som en komplimang.

Hehe, det går att ta igen "wild&crazy" närsomhelst Jag har alltid varit lillgammal, lugn och rätt okomplicerad för mina föräldrar... sedan flyttade jag till Uppsala och upptäckte en massa studentnationer och karlar dvs jag tog igen de lugna tonåren med råge

Sedan är det verkligen inte så att man "måste" ha festat rejält. Det är inget krav som en del i att bli vuxen. Men vill man göra det ska man göra det utan att känna att man sas "gör fel". Att alltid följa sina impulser kanske inte är så smart men nog sjutton ska man göra det någon gång iaf. Ibland blir det bra, ibland blir det inte så bra men det ger alltid erfarenheter.

 

[athena_arabians]

Jo, det tror jag absolut. Frågan är väl till vilken grad och framför allt - det faktum att det fungerar så är ju en smärre tröst de dagar som det känns jobbigt. Jag önskar inte att jag inte utvecklades, jag önskar bara att jag hade gjort en del smartare val tidigare som hade underlättat för mig idag.

Jag har gjort så många idiotval i mitt liv om man tittar på det idag med facit i hand. Ändå ångrar jag inget, allt jag varit med om har format mig till den jag är idag. Jag är någonstans glad att jag vandrat den väg jag har för det har gett mig oväntade erfarenheter och fått mig att lära känna en massa roliga människor från så många olika ställen erfarenhets- och kunskapsmässigt.

 

[starcraft]

Jo, det tror jag absolut. Frågan är väl till vilken grad och framför allt - det faktum att det fungerar så är ju en smärre tröst de dagar som det känns jobbigt. Jag önskar inte att jag inte utvecklades, jag önskar bara att jag hade gjort en del smartare val tidigare som hade underlättat för mig idag.

Fast du är ju den du är idag tack vare de val, erfarenheter och kunskaper du fått och gjort genom livet. Jag krisar ju mest hela tiden känns det som, men tycker det verkar kontraproduktivt att gå runt att ”ångra” saker man gjort eller inte gjort tidigare. Du gör de valen nu, bättre sent än aldrig, eller?

 

[monster1]

Jo, det vet jag om Fortfarande lika frustrerande dock Men det kommer nog släppa om ett tag.

Men hur kul hade det varit att umgås med någon som bara gör perfekta val och vad skulle den personen kunna berätta för historier för sina vänner. Det bästa med dåliga val, konstiga beslut och bisarra händelser är ju återberättandet. Vi hade 80-tals fest på jobbet och de utstyrslar som dök upp där som bärarna faktiskt hade burit på 80-talet var helt fantastiska. Tänk vilket stöd du är för alla de som inte tar de bästa besluten när du ändå har ett fungerande liv (så fungerande som liv nu är) så här x antal år efteråt.

 

[Kiwifrukt]

Jag har både åldersnoja över att jag inte hunnit med mer i livet (trots att vissa av de sakerna man "ska" ha gjort i min ålder inte ens är något jag vill) och över vad jag slösat bort de senaste tio åren på. Fyller 30 nästa år.

Just nu har jag tidernas största kris där jag ångrar ungefär allt i mitt liv från den dag jag fyllde arton år. Bottnar i att jag är arbetslös och absolut inte kommer överens med min handledare = ångrar mitt yrkesval och att jag slösade bort så många år på något jag inte ens får jobba med. Ångrar tiden jag slösat på folk som inte vill umgås med mig. Ångrar alla killar som inte vill ha mig. Ångrar alla hästar jag haft förutom de jag har nu. Ångrar kort sagt allt.

Plus att jag då är missnöjd med mycket även nu (som alltså grundar sig i jobbet och den där handledaren = katastrofig ekonomi = allt blir jättejobbigt och svårt att vara vuxen) så det är lite fel på alla kanaler just nu. Känner att ingen människa orkar stå ut med mig, så varför skulle jag orka själv?

 

[tanten]

Detta att man ska ha det perfekta livet, en bra karriär, en partner, barn, sparade pengar, ett fint hem.. det är ju mer samhället förväntningar som skapar det tänker jag?

Det perfekta livet är väldigt olika beroende på tidsålder och kultur. Och väldigt olika beroende på aktuell omgivning. Vilken familj man vuxit upp i.

En nära vän sa - när hen blivit 60 - att man faktiskt inte måste doktorera. Hen har ett gäng förtroendeuppdrag på nationell nivå, gett ut ett antal skrifter, tjänar bra, ett gäng lyckade (akademiker-)barn och är fullt frisk.
Jag hade inte ens tänkt att hen levt med kravet hemifrån att doktorera.

Min egen ouppnåeliga perfekta dröm är ett välstädat hus
I övrigt är jag nöjd om det blir någon liten utveckling av min person hela tiden. Tror jag lyckats där i alla fall.

Jag är en något bättre upplaga av mig själv mot för tio år sedan - och då var jag lite bättre än tio år tidigare. Etc. Klokare och lugnare.


Att jag alltid sagt att jag skulle vilja vara smal, sval och elegant är en annan sak. Det är ouppnåeligt.

 

[Sonic76]

Det mysko är att jag aldrig har levt nåt vilt liv.
Min mamma och pappa tvingade ut mig på krogen
Jag ville hellre vara hemma med hästarna.
Min största sorg är att jag inte köpte gården av dem när de levde som pappa önskade.
Jag har aldrig haft en plan för framtiden förrän nu.
Inga drömmar ingenting, bara levt

 

[Uttern]

Tror ingen kommer kunna slå mig i ålderskrisen Kvinna i 30 års åldern, flyttade hem till föräldrarna för några år sedan pga. den mentala kraschen som jag fortfarande har men av. Sjukskriven. Ensam. Psykisk sjuk. Från att kunnat försörja mig själv med heltidsjobb, festa och egen lägenhet till ensamhet, sjuk, boende hos föräldar. Kan det bli värre? Hahaha ibland får man skratta åt eländet. Inte lär det bli bättre heller...