Ålderskris

[Luff]

Klyschigt men jag ångrar bara det jag inte gjorde. Och om jag gjort andra val så hade jag ju inte gjort det jag gjort och ångrat det.

 

[Singoalla]

Jag har gjort så många idiotval i mitt liv om man tittar på det idag med facit i hand. Ändå ångrar jag inget, allt jag varit med om har format mig till den jag är idag. Jag är någonstans glad att jag vandrat den väg jag har för det har gett mig oväntade erfarenheter och fått mig att lära känna en massa roliga människor från så många olika ställen erfarenhets- och kunskapsmässigt.

Fast du är ju den du är idag tack vare de val, erfarenheter och kunskaper du fått och gjort genom livet. Jag krisar ju mest hela tiden känns det som, men tycker det verkar kontraproduktivt att gå runt att ”ångra” saker man gjort eller inte gjort tidigare. Du gör de valen nu, bättre sent än aldrig, eller?

Jo, jag vet ju allt det där. Jag kallar det ju inte en kris för att jag går runt och rent rationellt känner såhär Utan för att någon känsla tog spinn och drog iväg. Ja, jag vet att det är kontraproduktivt. Jag vet om att mina val har gett mig oerhört mycket kunskap och erfarenheter. Jag kan inte ångra något, för då hade jag inte varit här idag och jag är glad över den jag är idag. Men det tröstar föga när irrationella känslor dyker upp och stör än.

Men hur kul hade det varit att umgås med någon som bara gör perfekta val och vad skulle den personen kunna berätta för historier för sina vänner. Det bästa med dåliga val, konstiga beslut och bisarra händelser är ju återberättandet. Vi hade 80-tals fest på jobbet och de utstyrslar som dök upp där som bärarna faktiskt hade burit på 80-talet var helt fantastiska. Tänk vilket stöd du är för alla de som inte tar de bästa besluten när du ändå har ett fungerande liv (så fungerande som liv nu är) så här x antal år efteråt.

Jo så är det, jag har gjort många både dumma och roliga saker som jag och mina vänner ofta skrattar åt. Men som sagt, det ena behöver inte utesluta det andra. Jag önskar inte ett perfekt liv och att enbart göra perfekta val, det har jag aldrig uttryckt. Jag önskar bara att jag bäddat för mig själv lite bättre. Trots dåliga val och roliga historier på vägen. Man behöver ju liksom inte vara antingen tråkmåns eller totalt kaos, varken nu eller då. Just nu både festar jag och spar pengar, det gjorde jag inte då.

 

[Singoalla]

Tror ingen kommer kunna slå mig i ålderskrisen Kvinna i 30 års åldern, flyttade hem till föräldrarna för några år sedan pga. den mentala kraschen som jag fortfarande har men av. Sjukskriven. Ensam. Psykisk sjuk. Från att kunnat försörja mig själv med heltidsjobb, festa och egen lägenhet till ensamhet, sjuk, boende hos föräldar. Kan det bli värre? Hahaha ibland får man skratta åt eländet. Inte lär det bli bättre heller...

Hoppas du kommer få må bättre med tiden.

 

[Vassi]

Inläggen här fick mig att tänka på mitt förra förhållande. Det var skit rent ut sagt. När det väl tog slut grät jag mer över hur jag låtit mig behandlas än att det faktiskt var slut. Jag var ledsen och riktigt förbannad över åren jag ”slösat bort”. Och helt ärligt var inte den första idioten jag träffat (surpriise!). Så det var några ”bortslösade” år innan dess också. Det som hjälpte mig att acceptera var insikten om något konkret jag ändå fått med mig; där,att i ett sånt förhållande, det vill jag aldrig någonsin vara igen. Det finns vissa saker jag aldrig kommer kompromissa med en gång till. För vissa kanske det låter negativt men för varje kraschat förhållande, för varje arbetsplats jag lämnar har jag lärt mig lite mer om vad jag inte vill ha (och i bästa fall också vad jag behöver för att må bra).


PS. 30års-krisen drabbade mig lite tidigt för ett år sedan. Var beredd av säga upp mig, göra slut, dumpa vänner, byta stad. Var bara min tråk-rationella sida som höll mig kvar. Tack och lov! Tänker att det också var nödvändigt nu i efterhand. En slags (stundvis ångestladdad dock) livs-utvärdering där jag förändrade vissa saker och insåg att andra får vara.

 

[Milene]

Ja, vad ska jag säga..?
Är hyfsat frisk, har jobb, en snäll partner, två barn som är friska, glada och självständiga, bra relation till de som är viktiga i mitt liv, bor på en (gammal, omodern, oerhört charmig) liten gård med djur som berikar mitt liv...
Har levt varje dag fullt ut, varit glad för varje dag jag fått... Har upplevt - allt..? Nej, men mycket...

Mitt valspråk : "Livet går sina egna vägar, men oftast blir det ganska bra ändå..."

Ja, jag är lycklig. Ofantligt. Och tacksam. heart

 

[Hedinn]

Jo, det tror jag absolut. Frågan är väl till vilken grad och framför allt - det faktum att det fungerar så är ju en smärre tröst de dagar som det känns jobbigt. Jag önskar inte att jag inte utvecklades, jag önskar bara att jag hade gjort en del smartare val tidigare som hade underlättat för mig idag.

Sånt där gör mig så ledsen att läsa. Alltså, jag förstår att man lätt tänker så. Jag har själv hamnat där ibland, men jag har lärt mig att snarare tänka på varför jag gjorde de val jag gjorde och förstå och acceptera att det var det bästa valet då, plus att det alternativa kanske inte alls hade blivit bättre?

Jag konstaterade för övrigt efter att ha läst den här tråden att jag troligtvis också är i en utvecklingsfas (vägrar kalla det 30-års kris ), men jag har aldrig gått bakåt och tänkt på/ångrat saker jag gjort/inte gjort. Däremot har jag 500 saker jag VILL göra, helst NU! Problemet är att de inte riktigt går ihop. Jag vill flytta utomlands, bo i nån större, rolig stad och jobba. Jag vill också bo på en mindre gård, med lite får och hundar och höns och andra roliga djur... Och ett gäng andra saker. Som tur är kan jag inte spontangöra något nu, då jag pluggar i ett drygt år till, så jag är fast där jag är och ekonomin är begränsad... Så jag ser det snarare som positivt att jag troligtvis kommer vara nöjd hur saker än utvecklas sen.

Det är ju såklart lätt att säga, men att försöka ändra tankesättet och fokusera framåt och på det nya istället för det gamla som ändå inte går att ändra på, kanske det vore värt ett försök för att må bättre i det här?

 

[Singoalla]

Sånt där gör mig så ledsen att läsa. Alltså, jag förstår att man lätt tänker så. Jag har själv hamnat där ibland, men jag har lärt mig att snarare tänka på varför jag gjorde de val jag gjorde och förstå och acceptera att det var det bästa valet då, plus att det alternativa kanske inte alls hade blivit bättre?

Jag konstaterade för övrigt efter att ha läst den här tråden att jag troligtvis också är i en utvecklingsfas (vägrar kalla det 30-års kris ), men jag har aldrig gått bakåt och tänkt på/ångrat saker jag gjort/inte gjort. Däremot har jag 500 saker jag VILL göra, helst NU! Problemet är att de inte riktigt går ihop. Jag vill flytta utomlands, bo i nån större, rolig stad och jobba. Jag vill också bo på en mindre gård, med lite får och hundar och höns och andra roliga djur... Och ett gäng andra saker. Som tur är kan jag inte spontangöra något nu, då jag pluggar i ett drygt år till, så jag är fast där jag är och ekonomin är begränsad... Så jag ser det snarare som positivt att jag troligtvis kommer vara nöjd hur saker än utvecklas sen.

Det är ju såklart lätt att säga, men att försöka ändra tankesättet och fokusera framåt och på det nya istället för det gamla som ändå inte går att ändra på, kanske det vore värt ett försök för att må bättre i det här?

Jag fokuserar framåt, så det är redan på det torra Börjar kännas bättre såhär några dagar senare också. Har samma problem som du, att allt jag vill göra nu inte går ihop Typ göra massa saker och köpa massa saker samtidigt som jag vill spara massa pengar.

Det där med liten gård och stor stad utomlands. Jag brukar tänka vad som lämpar sig just nu i livet. Exempelvis vill jag väldigt gärna köpa hus, men tänker att en dag kommer jag inte festa lika mycket och hellre vilja spendera mer tid hemma. Så jag tänker att jag ska köpa hus, bara inte riktigt ännu

 

[Hedinn]

Jag fokuserar framåt, så det är redan på det torra Börjar kännas bättre såhär några dagar senare också. Har samma problem som du, att allt jag vill göra nu inte går ihop Typ göra massa saker och köpa massa saker samtidigt som jag vill spara massa pengar.

Det där med liten gård och stor stad utomlands. Jag brukar tänka vad som lämpar sig just nu i livet. Exempelvis vill jag väldigt gärna köpa hus, men tänker att en dag kommer jag inte festa lika mycket och hellre vilja spendera mer tid hemma. Så jag tänker att jag ska köpa hus, bara inte riktigt ännu

Haha jo, och det är ju väldigt lätt att sakna det man inte har dessutom... Men jag tänker likadant, man får börja i rätt ände, liksom. Lättare att ta utlandet först och så kan jag väl köpa gård sen om jag fortfarande vill det, i Sverige eller någon annanstans. Lite svårare att göra tvärtom, kanske, även om det inte är omöjligt.

 

[Snubbelfot]

Har ni haft någon livskris och hur har den i så fall yttrat sig?

Hmm... jo, två rejält bedrövliga, vid separationer efter långvariga relationer. Den brutalt nedslående insikten att löftet om "...tills döden skiljer oss åt" inte funkade, trots den totala övertygelsen och hängivenheten från start.

Och en mer molande och mer direkt åldersrelaterad livskris(?), efter det senare av de uppbrotten.
Jag ångrar väldigt få val jag gjort; jag gjorde de flesta valen utifrån bästa förmåga och kunskap i stunden. Men insikten om att allt är förgängligt och tidsbegränsat har landat tungt på mig de senaste åren. Dels ifråga om barn - det verkar alltmer som att det helt enkelt inte blev några för min del. Dels ifråga om livet i stort, efter att oväntat många familjemedlemmar, släktingar, vänner och bekanta gått bort de senaste... tja, 5 åren.
Blir jag lika gammal som min pappa så har jag drygt tjugo år kvar, och har levt en bra bit in i andra halvlek nu. Vilket känns litet trist, oerhört milt uttryckt. För jag är inte mätt, jag har inte tröttnat på upplevelser, nyfikenheten på allt har inte lagt sig och det känns väldigt osannolikt att den kommer att göra det heller.
Jag känner mig fortfarande hyfsat ung i själen - mer nyfiken, mindre fyrkantig i sinnet, mer spontan än jämnåriga i allmänhet, och så uppfattas jag även av människor omkring mig. Men det spelar ju inte så jättestor roll, klockan tickar och åren går oavsett. Det stressar mig, jag känner mig mindre och mindre tålmodig med trams och bortslösande av tid. Med otillfredsställande arbetssituation. Med otillfredsställande relationer på alla plan.

Dessutom brottas jag med en insikt, eller vad det är, om att de totalt sett bästa och lyckligaste åren i mitt liv nog faktiskt ligger bakom mig, åren mellan ca 30-40. Den tanken har jag förvånansvärt nog lättare att förlika mig med.

Typ så. Mildrade det ditt krisande... eller förstärkte det?

 

[Korven]

It's totally about the journey!
Jag har aldrig haft en alders kris ... om man inte tycker att jag ar i en nu.
Nar jag passerade 60 strecket tittade jag mig yrvaket runt och konstaterade att jag haft ett fantastiskt liv "to that point" och bestamde att mina objectives for framtiden var att skratta varje dag ... VARJE dag ... och gora nagot som verkligen berikade mitt liv.
SO ... det ar vad jag agnar mig at nu.

Jag som trodde du var 45 .

 

[Korven]

Hehe, det går att ta igen "wild&crazy" närsomhelst Jag har alltid varit lillgammal, lugn och rätt okomplicerad för mina föräldrar... sedan flyttade jag till Uppsala och upptäckte en massa studentnationer och karlar dvs jag tog igen de lugna tonåren med råge

Sedan är det verkligen inte så att man "måste" ha festat rejält. Det är inget krav som en del i att bli vuxen. Men vill man göra det ska man göra det utan att känna att man sas "gör fel". Att alltid följa sina impulser kanske inte är så smart men nog sjutton ska man göra det någon gång iaf. Ibland blir det bra, ibland blir det inte så bra men det ger alltid erfarenheter.

Jag hade mina wild&crazyår i Uppsala också , 20-24 och 28-34 sen lessnade jag på det. Som mamma var man tvungen att stadga sig lite. Nu är jag jättestadgad

 

[Ray]

För mig har ålderskris ihop med att inse att livet tar slut en dag och att min tid inte är evig. Det skapar en stress över bortslösad tid och att inte kommit dit jag vill...
Samtidigt är det ju lätt att inse att man inte kan ödsla dyrbar tid på att få ågren över att man slösat dyrbar tid. Det blir ju dubbelt dåligt?
Trixet är ju att acceptera och vara nöjd med livet som det är och var och ändå på nåt vis hela tiden planera och sträva framåt.

 

[Korven]

När jag får lite ålderskris brukar jag tänka på allt tokigt jag skulle kunna skriva memoarer om och inser att jag har nog gjort en hel del ändå.

 

[underensten]

Tror ingen kommer kunna slå mig i ålderskrisen Kvinna i 30 års åldern, flyttade hem till föräldrarna för några år sedan pga. den mentala kraschen som jag fortfarande har men av. Sjukskriven. Ensam. Psykisk sjuk. Från att kunnat försörja mig själv med heltidsjobb, festa och egen lägenhet till ensamhet, sjuk, boende hos föräldar. Kan det bli värre? Hahaha ibland får man skratta åt eländet. Inte lär det bli bättre heller...

En stor kram till dig Uttern .

 

[athena_arabians]

När jag får lite ålderskris brukar jag tänka på allt tokigt jag skulle kunna skriva memoarer om och inser att jag har nog gjort en hel del ändå.

Eh, just det försöker jag förtränga Jag brukar säga att har de kristna rätt och helvetet finns är jag körd för jag har haft för roligt

 

[Gimlan]

För mig har ålderskris ihop med att inse att livet tar slut en dag och att min tid inte är evig. Det skapar en stress över bortslösad tid och att inte kommit dit jag vill...
Samtidigt är det ju lätt att inse att man inte kan ödsla dyrbar tid på att få ågren över att man slösat dyrbar tid. Det blir ju dubbelt dåligt?
Trixet är ju att acceptera och vara nöjd med livet som det är och var och ändå på nåt vis hela tiden planera och sträva framåt.

Exakt

 

[Blueberry]

Jag tror att jag har en kronisk stress över att LIVET SNART ÄR SLUT och att jag behöver lägga tid på RÄTT saker, göra RÄTT prioriteringar. Sen insåg jag att jag jag rent statistiskt borde leva tills jag är typ 80. Det innebär att jag har mer än halva tiden kvar. Och alltså... Jag har hunnit med ASMYCKET på 32 år, så herregud vad mycket jag kan åstadkomma på 48 till.

Och om vi ser 20 år av livet som ren slöseri med tid, så är det ändå bara 25 %. Bra investerade slösår ändå, nu när vi har de flesta av dem bakom oss

Jag förstår förakten och renset (säger hon som lasrar bort tatueringar...) men du får inte glömma att säga "Tack för den här tiden" innan det hamnar i soptunnan också. Det är ändå bra att du lever i nuet. DÅ ville du ha det där, NU vill du inte. Du är föränderlig. Du omvärderar. Du förnyas. Du utvecklas. Det är bra.

 

[Singoalla]

Jag tror att jag har en kronisk stress över att LIVET SNART ÄR SLUT och att jag behöver lägga tid på RÄTT saker, göra RÄTT prioriteringar. Sen insåg jag att jag jag rent statistiskt borde leva tills jag är typ 80. Det innebär att jag har mer än halva tiden kvar. Och alltså... Jag har hunnit med ASMYCKET på 32 år, så herregud vad mycket jag kan åstadkomma på 48 till.

Och om vi ser 20 år av livet som ren slöseri med tid, så är det ändå bara 25 %. Bra investerade slösår ändå, nu när vi har de flesta av dem bakom oss

Jag förstår förakten och renset (säger hon som lasrar bort tatueringar...) men du får inte glömma att säga "Tack för den här tiden" innan det hamnar i soptunnan också. Det är ändå bra att du lever i nuet. DÅ ville du ha det där, NU vill du inte. Du är föränderlig. Du omvärderar. Du förnyas. Du utvecklas. Det är bra.

Du har helt rätt Glad att jag inte gjorde några tatueringar då

 

[tanten]

Sen insåg jag att jag jag rent statistiskt borde leva tills jag är typ 80. Det innebär att jag har mer än halva tiden kvar. Och alltså... Jag har hunnit med ASMYCKET på 32 år, så herregud vad mycket jag kan åstadkomma på 48 till.

I dagsläget lever svenska kvinnor generellt till 84 års ålder....

Kan inte låta bli att citera Thage. Som perspektiv. Han är en synnerligen aktiv person som deltar i traktens kulturliv på ett förtjänstfullt sätt.
När en person sa till min goda vän (som nyligen passerat 60) att livet börjar vid just 60 - så sa Thage på sitt stilla sätt
- ja, det var ju 32 år sedan.

 

[Singoalla]

Såhär några dagar senare när allt har landat så vill jag ändå passa på att säga hur tacksam jag är av mina erfarenheter, också. Mina vänner brukar ofta påtala att dom upplever mig som stark och tuff. Min mamma höll ett litet tal på min födelsedagsfest som hon inledde med "Starka Singo. Eller.. skör-starka rättare sagt." Hon känner mig väl Jag är inte alls så hårdhudad så många vänner tror att jag är. Men när jag tänker på det så är det himla fint, att det är den bilden folk har av mig och ännu finare att det faktiskt är så det är. Alla röriga, trassliga, sökande och testande år har verkligen skapat en cool och smart tjej. Det är ju ganska oslagbart.

Tiden framöver blir till att gå tillbaka in i min egen lilla bubbla. Spara pengar, fixa och dona hemma, sålla i både garderob och umgängeskrets. Hitta hem.. lite grann. Det ser jag verkligen fram emot!