Abort (långt)

[Touché]

Sv: Abort (långt)

Vad jobbigt att du känner att du ångrar dig Och att du dessutom inte har någon att prata och ventilera med... Kanske någon här på Buke känner igen sig i din sits och kan erbjuda hjälp? Annars kanske det finns andra forum, om du har svårt med psykologer och hellre pratar med "vanliga människor"?

Jag gjorde själv en abort för snart tre år sedan. Jag hade misstänkt i någon vecka att jag var gravid, gjorde ett test och skrek hysteriskt till pojkvännen att han skulle komma till badrummet. Det var en väldigt konstig känsla när jag hade plussat, eftersom vi inte kände oss redo men jag samtidigt hade längtat efter barn sedan tidiga tonåren. Lycka blandat med rädsla och insikten att det inte skulle funka att behålla.

Beslutet om abort kändes självklart rent logiskt, men känslomässigt kändes det värre. Tänk om jag skulle ångra mig? Som tur var bestämde kroppen/fostret åt mig, eftersom jag fick ett missfall strax innan jag fick en aborttid. Det var en lättnad att jag slapp ta beslutet själv.

Nu glömmer jag ofta bort att jag varit gravid över huvud taget, men ibland påminns jag. När kompisen blev gravid förra våren kom jag på att jag skulle ha kunnat haft en tvååring själv då, när jag läser gravidtrådar här minns jag med rosaskimrande nostalgi hur det var att vara gravid med illamående och allt om än bara för några veckor...

Men jag vet att tiden kommer för barn. Vi vill båda ha barn, men inte än.

Vill din sambo inte ha barn alls, eller bara inte just nu?

Skickar ett gäng styrkekramar!

 

[Skumbananen]

Sv: Abort (långt)

Vill han aldrig ha barn?

Hade min fästman sagt att han aldrig vill ha barn så hade jag lämnat honom (å andra sidan skulle vi inte varit ihop nu om så var fallet) beroende på hur gammal han var när han sa det. Därför tycker jag inte att dina funderingar är konstiga.

Hur gamla är ni?

 

[Xtree]

Sv: Abort (långt)

Men ni som har gjort abort, hur har ni mått efteråt?
Hur mår ni fysiskt och psykiskt med vetskapen att ni dödat en annan människa?

Jag blev som en ny människa. Innan mådde jag illa, åt ingenting och mådde dåligt! Kände direkt när jag vaknade efter aborten (skrapning under sövning) att jag inte var gravid längre. Mådde inte nått illa, hur pigg och glad som helst. Så min abort var bara positiv, satte även P-stav, "led" mer av den efter än vad jag gjorde av själva aborten tror jag.

Jag mådde inte nått dåligt varken fysiskt och psykiskt efteråt då detta var mitt och min pojkväns beslut sen tidigare. Vi skulle inte ha barn nu, det var jag inställd på hela tiden. Min inställning var hela tiden abort, fanns ingen tanke för mig att behålla barnet i det läget vi 2 var nu.
Tror att min inställning och min pojkväns stöd gjorde allt lättare.

Visst jag grät efteråt, men det var för att pojkvännen inte var där när jag vaknade och alla min spänningar och min orolighet hade släppt. Vetskapen om att jag inte var gravid längre var så himla underbar för mig.

 

[supersara]

Sv: Abort (långt)

Jag gjorde en abort 2002. Jag ville egentligen inte göra aborten utan gjorde det pga påtryckning från min sambo. Jag var alldeles för feg för att bli ensamstående mamma. Jag hade precis flyttat 45 mil hemifrån till en stad där jag inte kände en kotte.
Han lämnade mig vid sjukhuset och sa att jag skulle ringa när det var klart! Jag blev riktigt arg och ifrågasatte om han inte skulle vara med som stöd. Så han följde med iaf.

Efter detta har jag mått väldigt dåligt. Jag hatar mig själv som gjorde aborten. Jag borde behållit barnet och flyttat hem igen. Till och från har jag ätit antidepprisiva medel sedan detta. I många år kände jag att jag aldrig förtjänar att få barn efter vad jag har gjort. Men till slut tog ändå längtan efter barn över, så idag har jag två underbara tjejer.

Men jag mår fortfarande dåligt över aborten jag gjorde och gråter ibland över mitt förlorade barn. Jag kommer aldrig att förlåta mig själv och anser att jag mår som jag förtjänar.

Jag kan tyvärr inte svara på hur länge du kommer att må dåligt. Lite hjälpte det att prata med en kurator efter aborten (gick regelbundet). I somras bad (äntligen) min sambo om ursäkt över hur han skötte allt då, det hjälpte också lite. Men inget kommer nog någonsin att hjälpa helt…

Hoppas du får det lättare än mig!

Många kramar

 

[Mabuse]

Sv: Abort (långt)

Svar till alla:

Hur mår ni fysiskt och psykiskt med vetskapen att ni dödat en annan människa?

Men det har man ju inte, du vet väl att aborter görs i första halvan av graviditeten, när det är ett icke-fullgånget foster. Inte en människa.

Det blir ju lite fel, och rätt elakt, att säga att det är en människa man dödar. För det är ju ingen människa, lika lite som ett befruktat ägg är en människa.

 

[eyz]

Sv: Abort (långt)

Märklig men kanske berättigad fråga...?

Jag tror INGEN fattar ett beslut om en abort utan att ha tänkt igenom vad det är man egentligen gör! Dvs fattar beslut att inte sätta ett nytt liv till värden baserat på många olika faktorer.

I många fall handlar det säkert om "misstag" där graviditeten är ett resultat av slarv, bristande komunikation, "tekniska missöden" osv.
I andra fall handlar det om att den aktuella graviditeten är en "högrisk-graviditet" vad gäller sjukdomar/missbildningar tex down syndorm eller annan utvecklingsstörning.
Sedan finns det säkerligen många andra vanliga och ovanliga orsaken till att man fattar beslutet att avsluta sin graviditet.

Att du sedan väljer att dra saken till sin spets och kalla det för mord får stå för dej!
Om vi skall gå "den vägen" kan vi ju kalla alla självtillfredställande män för potentiella mördare som slösar sina spermier till höger och vänster! Eller?

Eftersom du kallar det för just mord så utgår jag ifrån att du anser att aborter är fel?
Om så är fallet, vad baserar du den åsikten på?
Skall alla kvinnor som blir gravida tvingas föda fram sina barn oavsett vad?
Och i så fall vilken vintst skulle det vara med det? Och för vem?
Kvinnan som inte vill bli mamma, mannen som inte vill bli pappa, barnet som kommer till världen oönskad och oplanerad?

Nej! Det är nog svårt för många kvinnor att fatta detta beslut UTAN en massa idiotiska påhopp om mord och annat!

/Swat

/Swat

Synd att froppe inte svarat på de motfrågor () du ställer.

Fruktansvärt smaklöst att ställa en sådan fråga i en tråd som denna och sedan inte ens ha mage att stå för det.

 

[eyz]

Sv: Abort (långt)

Vad synd att du tvivlar på att du tagit rätt beslut. Du bör väl kunna få kuratorhjälp om du vänder dig till ungdomsmottagningen/mvc. Abort är ju inte riktigt ett ämne man diskuterar alldeles fritt med vänner och bekanta vilket gör att man lätt bearbetar sorgen och upplevelsen i det tysta...

Kram

 

[lil-sis]

Sv: Abort (långt)

Eftersom jag var helt på det klara med att jag inte ville ha barn då, så var det inga större problem. Och det har gått mer än tio år nu och jag ångrar mig fortfarande inte.

Läste lite mer.

Jag och pojkvännen var inte överens, han ville ha barnet.

Men när han fått vädra sin åsikt så hade han ändå inga invändningar mot mitt beslut och vi diskuterade aldrig saken efteråt. Jag är lite imponerad över att han var så mogen, hade inte ens fyllt 19 då. Hämtade på KS osv.

Gjorde en medicinsk i vecka åtta. Gjorde gräslans ont och var inne en gång på Gynakuten efter men de hittade ingenting.

Och det är ingenting jag tänker på mer än när det tas upp såhär.

 

[Cilla]

Sv: Abort (långt)

jag mådde skitbra fram tills några veckor efter abrten, då hela min livssituation gjorde att jag kraschade in i väggen och blev borta.

killen som jag var graid med hade jag bara träffat i 5 veckor när jag kom på att jag var gravid.
egentligen tyckte jag inte speciellt mycket om honom, men jag var i extremt stort behov av trygghet och närhet, så jag låtsades som att allt var bra. när jag blev gravid bestämde vi oss för att behålla det. ytterligare en liten sten i mitt liftslott lades på plats!
jag älskade det där lilla krypet i magen och kände oerhört starkt för den. det kändes som att det var krypet och jag mot världen.

efter att jag plussat mådde jag sämre och sämre och blev hela tiden påmind om att det jag höll på med inte var sant. jag stog och vägde mellan kärleken till mitt kryp och avskyn (som det började utvecklas till) mot min partner och till slut blev det för mycket och sanningen kom ikapp mig.
jag slängde ut killen och bokade tid för abort.
det tog emot att ta brt mitt kryp, vi hörde ju ihop!!!!
men jag kunde och ville inte ta hand om ett barn på egen hand och jag tycker inte att det är rätt mot barnet att låta det växa upp utan kontakt med pappan.

så med tungt och värkande hjärta gick jag till MVC och fick remiss till avdelningen i Arvika där man gör första delen av aborten.
min syster följde med som stöd till avdelningen och sköterskan frågade säkert 5 gånger om jag verkligen var säker på vad jag ville, eftersom jag hela tiden satt med tårarna i ögonen.
minns inte helt, men jag tror att steg ett innebar att man äter piller som gör att fostret slutar utvecklas?
för steg två skjutsade min mamma mig till karlstads sjukhus där jag fick ligga kvar över natten.
allt gick väldigt bra och efteråt kände jag mig lättad att jag äntligen gjort det.

jag fortsatte med mitt liv och letade desperat efter ngon som kunde ge mig tryggehet och närhet, jag kände ensammare än jag någonson gjort!

när jag utäckte att jag inte kunde söka på det sätt jag gjorde, utan fick ta itu med mitt liv, så bröt jag ihop. detta skedde på jobbet. så med tårarna rinnande nerför kinderna letade jag upp min chef och sa att jag går hem och kommer inte tillbaka på ett tag. han sa bara ok. detta hände halv 7 på kvällen en torsdag i början på november 2007. jag blev sjukskriven , fick remiss till psyk och åt antideprisiva och orkade inte tillbaka till jbbet förrän mitten på januari 2008. det tog ytterligare ett år innan jag började känna igen mig själv.

aborten blev en symbol för att stort misslyckande i mitt liv.
jag misslyckades med drömmen om ett perfekt förhållande och visionen om en bra framtid.
så det var en mängd olika anledningar till varför jag blev sjukskriven, men abrten var det som gjorde att bägaren rann över.


till min stora besvikelse kände jag aldrig samma behörighet med det barn jag senare bar fram och födde.
hon var aldrig mitt kryp.
någon månad innan förlossning fick jag en remiss till MVCPsyk, men det har hjälpt mig föga.

precis när matilda föddes i november 2009 och timmarna efter kände jag det! hon var min! jag hade en familj!
sen vart det en massa jävla strul med henne och operation och alla de känslor som jag hade för att binda min familj till mig försvann i en sal på sjukhuset.

hem kommer jag med en 3 veckors gammal tjej och är allt annat än lugn och sansad.
den person som jag jobbat för att bli sista åren förstann i ett nafs och kvar fanns en trasig, trött och uppgiven och stundtals ofrivillig mamma.

oj, det blev långt detta......

men hur som helst.
mitt kryp kommer alltid att vara mitt kryp och jag tänker väldigt ofta på det. mår dock bra idag. och nu hör jag ihop med min dotter. men det har tagit tid. ungefär 5 månader.

så min abort lämnade ett enort stort ärr i min själ och har hindrat andra känslr att få plats!

 

[gravidoensam]

Sv: Abort (långt)

Jag gjorde en abort i januari. Var väldigt fundersam fram och tillbaka redan innan aborten, mådde väldigt dåligt i kvalen mellan att behålla och inte behålla. Kom ändå fram till att aborten var klokast och jag tror att jag faktiskt ville göra abort då. Dessutom dagarna mellan VUL och själva aborten var jag helt beslutsam, så jag antog att jag funderat klart.

Kuratorn jag pratade med sa att de flesta som inte funderade så mycket innan aborten mådde bra, de som det var känsligast för var just såna som mej, som funderat mycket fram och tillbaka innan aborten... Att det är mer risk för att man ska må psykiskt dåligt sedan.

Jag mådde i alla fall väldigt dåligt. Har ångrat mej och ångrar mej fortfarande att jag gjorde abort. Jag tror det är det jobbigaste jag gjort i hela mitt liv, en av de jobbigaste sakerna jag gått igenom. Någonstans kändes det asjobbigt att jag förbjudit det livet att "bli" något, dessutom funderar jag fortfarande väldigt mycket på vad det hade blivit av den bebisen.

2 månader efter aborten blev jag gravid igen, av "misstag" (igen), men den här gången har jag valt att behålla barnet, även om omständigheterna är mycket sämre än sist. Jag är väldigt glad över min graviditet den här gången och tror att jag kanske behövde vara med om den där aborten, och allt som hörde till den med funderingar och tvivel, för att kunna ta det här beslutet denna gången och kunna glädjas över det, ja för att vara redo att bli mamma, typ.

 

[Mitten]

Sv: Abort (långt)

Åh vad jag grinade av ditt inlägg Det var väldigt ärligt och vackert!

 

[Cilla]

Sv: Abort (långt)

oj, förlåt. det var inte meningen. å tack.

jag tycker att det är viktigt att kunna erkänna för sig själv och andra att man av olika anledningen inte är sådär underbart kär i sitt barn som vissa blir. jag blev det aldrig. men är ingen sämre mamma för det.

och att göra abort ÄR ett stot ingrepp. inte så mycker kroppsligt, men mentalt är det att stort beslut och ett strt ingrepp och man ska ta sina känslor på allvar och be om hjälp om det blir för mycket att hantera.

 

[vindvissla]

Sv: Abort (långt)

Jag håller med Mitten. Det kändes att det kom rakt ur hjärtat. Tack för att du delade med dig och gud vad stark du är som vågat ta tag i problemen och fått hjälp att lösa/knyta upp knutar.

 

[Kaktusblomma]

Sv: Abort (långt)

Jag kände också samma sak, väldigt stark och rörande berättelse.

 

[proxygirl555]

Sv: Abort (långt)

Jag mådde inte alls bra efter min abort, inte heller innan. Kommer ihåg att det sista jag sa innan jag sövdes ned var att jag störtgrät o skrek nej.

Jag ville inte göra abort, men på 2 olika läkares rekomendation, så gjorde jag en. O detta har jag ångrat nu i över 2,5 år.

Jag plussade i vecka 11. O gick till läkarn o skulle kolla upp detta. Pratade med min läkare o hon rekomenderade mig att tänka över om jag ska behålla eller ej. Jag kunde inte alls förstå hur hon kunde prata om ngt sådant. Men jag hade min anorexi, o vägde väldigt lite. Hon pratade om att min kropp kanske inte skulle orka med det. Men jag ville ju ha det, det var mitt allt. Jag var ju reda helt fäst vid mitt lila barn. Men jag gick med på att göra den första undersökningen för en abort. Gick till den läkarn, men var ändå glad. Jag tänkte ju inte göra abort, men ville iaf göra denne undersökningen. Det visade sig att jag var i vecka 12, o läkarn sa till mig att, du det e en speciell grej, det e 2. Alltså, tvillingar. O då förlorade jag fotfästet totalt över mitt liv. Jag gjorde aborten, o var totalt förstörd efter det. Jag ångrar det bittert, men ngt inom mig säger att det var ändå rätt.

Jag var i vecka 12, o var överlycklig över att jag var gravid. Men bara en mening förstörde mitt liv. Det e nu, 2 år senare, som jag börjar kunna titta på barn igen, utan att känna att det hugger till inom mig.

Abort är ett sådant stort beslut, så man ska verkligen tänka över det. Jag e inte emot abort, men tycker inte heller det e rätt att kunna göra det fler ggr. Att anv det som ett preventivmedel.

 

[lil-sis]

Sv: Abort (långt)

Abort är ett sådant stort beslut, så man ska verkligen tänka över det. Jag e inte emot abort, men tycker inte heller det e rätt att kunna göra det fler ggr. Att anv det som ett preventivmedel.

Eftersom du aldrig på riktigt kan veta varför någon annan gör mer än en abort så är det lite magstarkt att påstå att det används som preventivmedel.