Sv: 07
rnas tråd del 11!
Ptja, jag har svårt att se det så avskalat. Det är ju oftast nån form av hantering även fast man inte ska rida... Men jag vet inte, vi klickar väl inte. Och det känns så uppgivet med det mesta när jag inte riktigt får till det annat än enstaka pass. Kanske känner jag att 2,5 av 7 dagar i veckan är roliga och det gör ju inte att känslorna svallar precis.... Jag har aldrig känt den där värmen i hjärtat för henne som jag gjorde med min förra häst, men jag har väl hoppats att det kommer och eftersom hon är ganska svårflirtad så har jag tänkt att det ger sig väl med tiden. Jag ser henne mer som en rolig häst att rida de dagar vi är överens, men att vi aldrig kanske kommer att vara soulmates.
Hon är inte så intresserad av att gosa så vi bondar ju inte genom att göra det. Ibland visar hon att det är skönt att bli kliad och då tycker jag det är mysigt att bara vara och umgås lite. Men oftast visar hon ingenting, eller surar.
Jag borde lägga mer tid på att bara umgås med henne, helt klart. Jag ska verkligen försöka att tänka på det. Ge det en lite större chans kanske. I veckan klippte jag manen på henne och då stod hon nästan och sov. Jag brukar ta in henne och borsta och dona även de dagar hon bara vilar, just för att hon inte ska förknippa att jag hämtar henne i hagen med ridning och arbete. Hon får alltid nåt gott när jag tagit på grimman i hagen, och lite skrammel i krubban. Just för den positiva upplevelsen där med så att hon ska se mig som nåt positivt och inte bara nån som kommer och ska bråka med henne... Jag vill verkligen att vi ska tycka om varandra men oftast känner jag mig så misslyckad som varken får till det ridmässigt speciellt ofta, eller kan få oss att knyta an till varandra ens på marken.
Mmm, jag förstår vad du menar!
När jag läser det du skriver kommer jag direkt att tänka på en 3-åring jag fick i uppdrag att börja hantera och rida in på Irland.
Hon var extremt 'independent' och tydde sig inte till människor alls. De andra 3-åringarna var ändå lite nyfikna när man kom, men hon ville inte veta av en. Hon tyckte det var obehagligt när man tog i henne och gillade inte att bli borstad (vilket annars var vägen till förtroende hos alla de andra inridningsprojekten). När jag började försöka longera henne galopperade hon sig bara genomsvettig varje gång och ville inte kommunicera alls.
Jag höll på att ge upp massor av gånger och kände samtidigt pressen från min chef att lyckas..!
Tillslut släppte jag alla krav och arbetspass med henne och började med två grejer:
1. Jag satt i 3-åringsflockens hage och gnolade/sjöng, varje dag!
De andra småttingarna tyckte att jag var jättespännade och var framme och hälsade jämt, och efter kanske 10-15 gånger kom även lilla Georgia fram och undrade va f*n jag höll på med egentligen.
2. Kramterapi.
Det låter säkert jättelöjligt, men jag kramade och gossade med henne tills hon helt enkelt blev så trött på mig att hon accepterade det. Helt ärligt, hon var skitarg på mig i början, men när hon märkte att jag inte tänkte släppa henne ändå så lärde hon sig att det kanske var lika bra att bita ihop och lära sig att uppskatta det
Hon är fortfarande en väldigt speciell individ och de har liiite problem att hitta ryttare hon accepterar, men hon funkar hur bra som helst i ridningen och uppskattar en lagom dos med gos varje dag =)
Jag antar att det jag försöker säga är att du ska gosa om du vill gosa, haha! Någonstans är det ju faktiskt så att DU är ledaren i ert förhållande, och vill du gosa och kommunicera så måste hon faktiskt finna sig i det. När hon funnit sig i det och känner sig trygg i de sammanhangen så booorde hon tillslut lära sig att uppskatta det. Jag menar, alla djur och människor vill uppleva lite närhet ibland (även om vissa har betydligt mindre behov än andra). Om de traditionella metoderna inte funkar för er (som det inte heller gjorde med Georgia), så leta lösningar outside the box
Åååh! Jag tror och hoppas verkligen att det kommer lösa sig för er tillslut!
