Bottennapp ridmässigt idag igen. Blir lika besviken varje gång
Gårdagens ritt gick ju superbra, men inte idag. Hon var inte helt framme för skänkeln, och jag har mkt svårare för att få igenom nåt i hoppsadeln. Blir mest att man studsar runt som en liten unge. Blev även lite fotad av pojkvännen som var med och ja - jag ÄR som en liten unge på henne. Inte är det då konstigt att jag inte rår på henne när hon börjar härja
Jag ser ut på henne som en normal ryttare ser ut på en 180-pjäs. I hoppsadeln går skänkeln ner på halva bålen... hej och hå, lycka till att hålla om när det börjar röra sig där under
Nåväl, hon var ganska jobbig idag dels pga att jag inte fick fram henne för skänkeln ordentligt, men även för att jag inte vågar rida på ordentligt när hon är sådan vilket givetvis gör saker ännu värre. Jag blir för defensiv helt enkelt eftersom jag evt hur otrevligt det är när hon börjar skutta. Försöker verkligen skärpa till mig och rida på framåt men det går sådär, när hon backar av borde jag haft en pisk med mig och gått på henne, men jag hade ingen pisk idag och dessutom vill jag inte tjafsa med henne ute nu när hon har så mkt energi.
På hemvägen var hon jättestark och jag fick verkligen Rida för att få ihop det. Blev många dåliga avbrott för att jag inte höll ihop det. Sen red vi över en gård med hästar i hage längs med vägen (såklart, alla våra ridvägar måste ju ha nån passage av det slaget). Så börjar en av hästarna komma mot oss och gnäggar. Då var det kört. Min spände ihop sig som en stålfjäder och visste inte vart hon skulle explodera. Hästarna i hagen på ena sidan och annat stängel på andra sidan, givetvis började min springa baklänges och jävlas, och till slut backade hon ju in i stängslet på den hästfria sidan av vägen. Hästsatan
Jag hoppas hon fick en jävla kyss i arslet, för sedan gick hon framåt. Spattig såklart i passage, och även om galopp är den bästa gångarten för henne när hon är laddad så fanns det inte ens chans i helvetet att jag skulle kunna göra en fattning utan en explosion...
Så med nöd och näppe lyckades jag hålla henne i balanstrav, när jag mötte pojkvännen fick jag ropa åt honom att hålla sig ur vägen för jag försöker hålla oss på mattan så att vi tar oss hem utan värre bekymmer. Jag var så arg att jag ville gråta, när vi kom hem blev det några varv på banan för att rasta henne - då var hon hur fin som helst. Såklart. Men helt förjävlig ute.
Less, less, less. Hurfan ska jag lyckas med detta? Jag avskyr att rida henne när hon är såhär, har jag alltid gjort men nu är det såklart värre pga konvalescensen och överskottsenergin i kombination med att jag tappat sugen då vi gått igenom det här redan gång efter annan. Och att jag inte kan ta igenom henne ordentligt gör ju att hon istället blir olydig och går emot skänkeln (backar och jävlas), hon påminner om hur hon var när hon var 5 vilket jag tyckte att vi tagit oss igenom för länge sedan...
Känner att jag sitter fast i en återvändsgränd
Jag kommer inte kunna sälja henne då hon dels inte är en lätt häst, helt omeriterad och dessutom konvalescent. Och jag avskyr att rida henne själv som hon är nu, och ska det vara såhär fram och tillbaka i alla år framöver har jag faktiskt ingen lust överhuvudtaget. Med nåt.
Tanken slog mig i dagens desperation att lämna henne kvar här när jag flyttar, och ha henne hos beridaren som red henne när hon var 5. Låta nån annan göra igångsättningen så att jag slipper henne när hon är som värst och tråkigast. Men inte vill jag betala 10k i månaden för en häst som ska sättas igång. Och där började hon ju dessutom krubbita. Och rider jag henne inte alls på ett par månader, så inte är hon ju rolig då att få tillbaka i höst när energin verkligen är på topp.
Suck. Hästeriet är verkligen inget positivt för mig nu. Kan heller inte rida nånting annat än mitt tråkiga åbäke eftersom jag har henne så långt borta, så detta är den enda kontakten jag har med ridningen nu. Jag hatar verkligen hästeriet för tillfället, och mest hatar jag att jag vet att jag sitter fast med den här hästen för jag kan inte bli av med henne heller om jag känner att jag inte mäktar med. Bara bita ihop och lida, gud vet hur länge