@Undret Just nu tänker jag "Hon blir jävligt fin med den här energin på dressyrbanan" och "Det är en övergångsperiod". Samtidigt har jag hängande över mig att vi står inför en ny flytt, och hon är alltid besvärlig på nya ställen. Ser inte fram emot det.
Jag tänker även "Vem fan vet om vi ens kommer igång i vettig träning nånsin". Men samtidigt har jag värsta PMS-veckan nu och då tillhör det alltid att tvivla på alla mina relationer, kärleken såsom hästeriet. Det går också över, så man får komma ihåg att titta i kalendern när det är som jävligast för att se om det är verklighet eller det kvinnliga handikappet som spökar
*kl
Är faktiskt nervös inför återbesöket även om det är halvvägs borta i igångsättningen. Känner inte alls att det är optimalt att rida på så hårda underlag, men vad ska man göra när hästfan är galen längs asfalten som tar oss till de mjuka fina vägarna? Lasta och åka transport för att komma förbi de första 1,5 kilometrarna känns jävligt drygt. Jag är dessutom alltid ensam.
Jag skulle inte klara av ett besked att konvalescensen bli mer utdragen, jag är redan på bristningsgränsen för att hon är så trist att rida ut. Så nu är jag livrädd att de långt ifrån optimala förhållanden gjort att det blivit fel.
Idag blir vilodag. En i stallet var snäll och erbjöd sig att mocka så att jag skulle slippa åka ut en dag när jag jobbar den här skitveckan på jobbet. Kvällsjouren i stallet gör att jag inte fått sova mer än 5,5 tim per natt och då har hästarna ändå fått gå in alldeles för tidigt. Det känns jätteskönt med att slippa åka ut en dag faktiskt, så att man kan få gå och lägga sig i tid och kanske ha nån form av humör imorgon istället
Jag tänker även "Vem fan vet om vi ens kommer igång i vettig träning nånsin". Men samtidigt har jag värsta PMS-veckan nu och då tillhör det alltid att tvivla på alla mina relationer, kärleken såsom hästeriet. Det går också över, så man får komma ihåg att titta i kalendern när det är som jävligast för att se om det är verklighet eller det kvinnliga handikappet som spökar
*kl
Är faktiskt nervös inför återbesöket även om det är halvvägs borta i igångsättningen. Känner inte alls att det är optimalt att rida på så hårda underlag, men vad ska man göra när hästfan är galen längs asfalten som tar oss till de mjuka fina vägarna? Lasta och åka transport för att komma förbi de första 1,5 kilometrarna känns jävligt drygt. Jag är dessutom alltid ensam.
Jag skulle inte klara av ett besked att konvalescensen bli mer utdragen, jag är redan på bristningsgränsen för att hon är så trist att rida ut. Så nu är jag livrädd att de långt ifrån optimala förhållanden gjort att det blivit fel.
Idag blir vilodag. En i stallet var snäll och erbjöd sig att mocka så att jag skulle slippa åka ut en dag när jag jobbar den här skitveckan på jobbet. Kvällsjouren i stallet gör att jag inte fått sova mer än 5,5 tim per natt och då har hästarna ändå fått gå in alldeles för tidigt. Det känns jätteskönt med att slippa åka ut en dag faktiskt, så att man kan få gå och lägga sig i tid och kanske ha nån form av humör imorgon istället