@Shudde
Jag förstår precis!!! Jag har ju haft min egenuppfödda -10a hemma tills för bara en vecka sen. Han har alltid varit till salu i mina ögon (när jag betäckte sa jag att "blir det en hingst är den till salu!) så från början tog jag distans och tog honom inte "till mig". Klyschigt jag vet. Så blev jag tvungen att sälja ögonstenen, storebror -08, då det blev för många hästar och 10an blev kvar. Så lämnade mammahästen jordelivet -11 och sommaren -12 förlorade jag min hjärtehäst lillebror -11... Så stod jag alltså där med bara -10an kvar. Den som liksom alltid varit till salu men som nu "tvunget" skulle vara kvar eftersom bröderna och mamman ju var borta och jag ville så gärna ha en liten del av familjen kvar... Men vi har verkligen inte klickat. Han är helt underbart trevlig, en riktig myspropp, jättesnäll i hantering, har massor med kapacitet i dressyr och har sådär perfekt go i sig för att passa på banan. Elektrisk och känslig men sååå snäll från marken. Men nej, jag har aldrig riktigt fallit för honom, känns så konstigt att inte riktigt älska sin lilla bebis sådär mycket som man egentligen borde...? Man känner sig liksom dum för att man inte riktigt vill ha honom... Visst är han trevlig att rida, och som sagt jättesnäll från marken, men ändå är det nånting som inte riktigt säger "ja"... Sen har jag inte ambitionerna att göra honom rättvisa på nån bana heller. Så nu är han för tillfället ute på prov hos en jätteduktig dressyrryttare som jag hoppas vill köpa honom.
Så flyttade Queenie hit. En PONNY som varit i familjen från att hon var 2,5, som jag ridit in och grundutbildat men sen inte sett så jättemycket eftersom hon stått hos syrran. Men oj vad hon vuxit in i hjärtat på mig... Och nu är hon bara liksom DEN hästen, ni vet. Sådär så man blir löjligt glad av henne liksom. Dåliga dagar har vi såklart också, men vad gör väl det. Spelar ingen roll om man ridit som en kåldolme, ponny ställer upp och rättar och står ut med klumpen på ryggen. Och när vi båda är på rätt humör och gör rätt tillsammans så är det liksom bara SÅ underbart att rida! Det är ju inte förrän jag verkligen började älska den här lilla grå som jag förstod hur mycket jag inte kände för -10an... Som sagt, svårt att förklara. Men som du säger, den där extrakänslan finns inte för -10an, den fanns för mammahästen, för lillebror och nu finns den för grållan!
Sen är det såklart svårt att säga hur du ska göra med din häst. Men jag känner att jag gjorde helt rätt val som behåller Queenie och säljer -10an. I mitt hjärta känns det rätt för mig, även om man på ett annat sätt gråter lite över att man mister "sin" hästfamilj.
Jag förstår precis!!! Jag har ju haft min egenuppfödda -10a hemma tills för bara en vecka sen. Han har alltid varit till salu i mina ögon (när jag betäckte sa jag att "blir det en hingst är den till salu!) så från början tog jag distans och tog honom inte "till mig". Klyschigt jag vet. Så blev jag tvungen att sälja ögonstenen, storebror -08, då det blev för många hästar och 10an blev kvar. Så lämnade mammahästen jordelivet -11 och sommaren -12 förlorade jag min hjärtehäst lillebror -11... Så stod jag alltså där med bara -10an kvar. Den som liksom alltid varit till salu men som nu "tvunget" skulle vara kvar eftersom bröderna och mamman ju var borta och jag ville så gärna ha en liten del av familjen kvar... Men vi har verkligen inte klickat. Han är helt underbart trevlig, en riktig myspropp, jättesnäll i hantering, har massor med kapacitet i dressyr och har sådär perfekt go i sig för att passa på banan. Elektrisk och känslig men sååå snäll från marken. Men nej, jag har aldrig riktigt fallit för honom, känns så konstigt att inte riktigt älska sin lilla bebis sådär mycket som man egentligen borde...? Man känner sig liksom dum för att man inte riktigt vill ha honom... Visst är han trevlig att rida, och som sagt jättesnäll från marken, men ändå är det nånting som inte riktigt säger "ja"... Sen har jag inte ambitionerna att göra honom rättvisa på nån bana heller. Så nu är han för tillfället ute på prov hos en jätteduktig dressyrryttare som jag hoppas vill köpa honom.
Så flyttade Queenie hit. En PONNY som varit i familjen från att hon var 2,5, som jag ridit in och grundutbildat men sen inte sett så jättemycket eftersom hon stått hos syrran. Men oj vad hon vuxit in i hjärtat på mig... Och nu är hon bara liksom DEN hästen, ni vet. Sådär så man blir löjligt glad av henne liksom. Dåliga dagar har vi såklart också, men vad gör väl det. Spelar ingen roll om man ridit som en kåldolme, ponny ställer upp och rättar och står ut med klumpen på ryggen. Och när vi båda är på rätt humör och gör rätt tillsammans så är det liksom bara SÅ underbart att rida! Det är ju inte förrän jag verkligen började älska den här lilla grå som jag förstod hur mycket jag inte kände för -10an... Som sagt, svårt att förklara. Men som du säger, den där extrakänslan finns inte för -10an, den fanns för mammahästen, för lillebror och nu finns den för grållan!
Sen är det såklart svårt att säga hur du ska göra med din häst. Men jag känner att jag gjorde helt rätt val som behåller Queenie och säljer -10an. I mitt hjärta känns det rätt för mig, även om man på ett annat sätt gråter lite över att man mister "sin" hästfamilj.