...you let her down easy...

[Raderad medlem 6459]

Du har rätt till din åsikt. Jag har väl iofs inte skrivit någonstans att han älskar henne lite. Det jag har försökt få fram är att han känner för mig på ett sätt som han aldrig upplevt tidigare och att det är detta han inte vill delge sin fru.

Alltså jag vet inte men för mig låter det så dramatiskt och pubertalt på nåt vis. Vem graderar ens kärlek så? Och med varje ny kärlek tycker man väl att såhär har man minsann aldrig ens känt förut?

Att hans lämnande av frun skulle bevisa något om känslorna för dig håller jag inte med om, det känns lite märkligt resonerat faktiskt. Finns ju massvis av människor som blir superduperkära vid sidan av, som behöver den där bron som kan leda nån annanstans, som behöver katalysatorn liksom. Jag menar inte att vara taskig, er relation kan visst vara stark och fin och bra men jag köper bara inte att du så tydligt försöker argumentera för er kärlek (varför?) med så märkliga argument.

 

[dalian]

Alltså jag vet inte men för mig låter det så dramatiskt och pubertalt på nåt vis. Vem graderar ens kärlek så? Och med varje ny kärlek tycker man väl att såhär har man minsann aldrig ens känt förut?

Att hans lämnande av frun skulle bevisa något om känslorna för dig håller jag inte med om, det känns lite märkligt resonerat faktiskt. Finns ju massvis av människor som blir superduperkära vid sidan av, som behöver den där bron som kan leda nån annanstans, som behöver katalysatorn liksom. Jag menar inte att vara taskig, er relation kan visst vara stark och fin och bra men jag köper bara inte att du så tydligt försöker argumentera för er kärlek (varför?) med så märkliga argument.

Jag vet inte om det är så? Jag har inte haft så många kärlekar i mitt liv och inte han heller. Det vi känner för varandra är starkt.

Det är inte bara frun han lämnar. Han lämnar hela sitt sociala kontaktnät. Hans barn vill inte ha kontakt. Jag tycker han ger upp ganska mycket eller till och med kolossalt mycket för att få vara med mig. Att våga lämna hela sin trygghet och bekväma liv för ett mer osäkert liv tillsammans med mig anser jag vara ett bevis på att han verkligen älskar och vill vara med mig. Jag tycker inte att argumenten är märkliga. Och han var inte PÅ NÅGOT SÄTT ute på jakt efter något för att komma ifrån sin relation att lämna. Han hade inte en tanke på det.

Situationen är dramatisk, människor får sina liv slagna i spillror.

 

[fejko]

@TS

Du vet väl inte alls vad frun känner och tycker? Du vet vad hennes man säger att hon känner och tycker. Och det kan vara en jäkla skillnad.

 

[dalian]

@TS

Du vet väl inte alls vad frun känner och tycker? Du vet vad hennes man säger att hon känner och tycker. Och det kan vara en jäkla skillnad.

Absolut! Det kan säkert vara stor skillnad!
Men antingen så är båda skådespelare av yppersta världsklass eller så är det här faktiskt på riktigt. Jag ville egentligen inte gå in på detta men frun har kontaktat mig.

 

[puttrick]

Det här känns som något jag hade kunnat skriva för några år sedan. Lite annorlunda situation - min "man" var singel när vi blev ett par, men bara sedan 1-2 månader tillbaka, efter ett längre förhållande med barn inblandade (dock inga gemensamma).
Vi blev kära, vi föll för varann på ett sätt som gjorde allt annat oviktigt, vi kände båda att vi hade träffat den där personen som vi hade väntat på. Ingen av oss hade känt så tidigare.
I det läget hade jag sagt ja till mycket, då jag visste att jag mött mannen i mitt liv. Hans gamla liv kändes inte som något större hot egentligen, vi hade ju varandra och den här stora fantastiska kärleken.
Vi har fortfarande varandra och den här stora fantastiska kärleken men det har varit TUFFT!
Med facit i hand har vi båda erkänt att vi borde ha väntat, gett honom och exet en chans att avsluta sitt gemensamma liv först.
Exet tog det otroligt hårt att höra att han gått vidare så fort och situationen har varit väldigt jobbig för oss alla tre. Vi svor på att inte låta detta påverka vår relation och min "man" har verkligen vänt in och ut på sig själv för att försöka sköta detta snyggt åt båda håll. På ena kanten har han mig - sin framtid som han för allt i världen ej vill mista, på andra kanten en person som han trots allt älskar och har delat stora delar av sitt liv med, en person som han alltid kommer att älska på något vis och som han verkligen inte vill såra.
Det tar tid att avsluta ett så långt förhållande, mycket mer tid än man kanske vill erkänna för sig själv. Det är först nu, efter drygt 2 år som det börjar kännas lite lugnare. Det tar tid, möda, känslor... Det sliter på en att se sin partner våndas och må dåligt över den förra relationen. Det här kommer att uppta din partners hjärta och hjärna under långt tid framöver, det är en sorgeprocess han måste ta sig igenom. Det är INTE lätt att stå vid sidan av... Det påverkar förhållandet, vare sig man vill eller inte. När man är nyförälskad vill man ju bara njuta av all tid tillsammans, men samtidigt vet man att det finns något som ligger i bakgrunden och pockar på uppmärksamhet, partnern kan inte njuta fullt ut.
Jag försöker inte avskräcka dig, jag kände bara så väl igen mig i vad du skriver. Det är värt det när man kommer igenom på andra sidan men som sagt, det är skitsvårt, bland det svåraste jag upplevt på kärleksfronten.

 

[hastflicka]

Antagligen idiotiskt att svara i den här tråden men det har varit intressant läsning för mig. Jag sitter i fruns sits, lämnad efter 20 år och vi har ett adopterat barn på 12 år som lider helvetes kval nu när pappa har valt en ny familj. Jag har det extremt tufft och vi hade också en 3-veckors resa inplanerad, sen 12 år till dottrerns hemland. Jag ville först åka i hopp om att kunna vinna tillbaka min man men sen sa jag nej till att resa. Det skulle bli katastrof för oss alla. Han har valt henne och hennes barn framför sitt barn och mig. Lämnat barnet och mig för sin nya kärlek. Ja jag är bitter. Mitt liv slogs i spillror.

Ta ett djupt andetag ... kanske han gjort dig den storsta tjanst. Min ex lamnade mig efter ett langt forhallande med min basta vaninna ... jag var helt knackt i ett par veckor innan jag "ratade mig" igen och larde mig vara tydlig i vad jag ville eller inte vill for resten av mitt liv.
Hade han inte lamnat mig da hade jag inte traffat min nuvarande make. Under manga ar har vi , da och da, sagt att vi borde skicka dem ett tack kort. Hade de inte gjort slag i saken hade vi inte fatt ett helt fantastiskt liv tillsammans.

Men när hon frågar, ska då han - och du! - avgöra vad hon "behöver" veta? Är hon inte vuxen nog, har han - och du? - bestämt?

Jag haller med. Det forsokte exet och fore detta bastisen pa med ocksa ... tills jag fann mig sjalv igen. Efter manga ar tillsammans ar det latt att tro att man 'tappat' sig sjalv.

Jag har väldigt begränsad insyn i hans relation med frun så klart. Men jag har fått den uppfattningen att hon är väldigt beroende av honom. Hon är inte den som tar sig för så mycket. Han är superutåtriktad och drivande. Karismatisk och en "lokalkändis". Han har förmodligen alltid skyddat och tagit hand om henne. Och eftersom det är svårt att bryta beteenden så försöker han fortfarande skydda henne.

Det trodde exet om mig med ... att han "skyddade" och "tog hand om" mig. Jag insag efter skilsmassan att jag latit honom tro det da det var viktigt for honom ... men egentligen var det jag som styrde forhallandet. lol

Alltså jag vet inte men för mig låter det så dramatiskt och pubertalt på nåt vis. Vem graderar ens kärlek så? Och med varje ny kärlek tycker man väl att såhär har man minsann aldrig ens känt förut?

Att hans lämnande av frun skulle bevisa något om känslorna för dig håller jag inte med om, det känns lite märkligt resonerat faktiskt. Finns ju massvis av människor som blir superduperkära vid sidan av, som behöver den där bron som kan leda nån annanstans, som behöver katalysatorn liksom. Jag menar inte att vara taskig, er relation kan visst vara stark och fin och bra men jag köper bara inte att du så tydligt försöker argumentera för er kärlek (varför?) med så märkliga argument.

Jag haller med!

 

[Mixoman]

Jag vet inte om det är så? Jag har inte haft så många kärlekar i mitt liv och inte han heller. Det vi känner för varandra är starkt.

Det är inte bara frun han lämnar. Han lämnar hela sitt sociala kontaktnät. Hans barn vill inte ha kontakt. Jag tycker han ger upp ganska mycket eller till och med kolossalt mycket för att få vara med mig. Att våga lämna hela sin trygghet och bekväma liv för ett mer osäkert liv tillsammans med mig anser jag vara ett bevis på att han verkligen älskar och vill vara med mig. Jag tycker inte att argumenten är märkliga. Och han var inte PÅ NÅGOT SÄTT ute på jakt efter något för att komma ifrån sin relation att lämna. Han hade inte en tanke på det.

Situationen är dramatisk, människor får sina liv slagna i spillror.

Jag vill påstå att det är ett bevis för att han är väldigt förälskad. Ni har känt varandra i ett halvår och känner inte varandra, så det här är ett känslomässigt beslut taget under förälskelse som är att likna vid ett drogat tillstånd. Såklart är det jobbigt för många och tråkigt att hans barn inte vill ha kontakt men det låter lite väl dramatiskt att deras liv är slagna i spillror.

 

[tanten]

En liten allmän fundering. Om ord och uttryck.

Detta med att någons liv slås i spillror är ett "vedertaget uttryck". Man säger så.
Det är lätt att ta till begrepp som redan är etablerade.

Faran med att a till sådana uttryck är att det så att säga styr verkligheten.

Om man envisas med att påstå att livet är slaget i spillror, dvs helt demolerat så kan det bli en sanning fast det itne är så. En separation är en omvälvning men livet har man kvar, de flesta har tak över huvudet och mat på bordet. Etc.
Däremot blir livet annorlunda. Väldigt annorlunda.

Jag värjer mig lite mot att en person kan ha en sådan betydelse i en annan persons liv att utan den stöttan är livet slut, demolerat, slaget i spillror.

Det är ett annat liv som börjar. Jag vill inte vara respektlös, men få liv slås i spillror. I alla fall i västvärldens I-länder.

En stor förändring är en stor förändring.

 

[Petruska]

@tanten Vilka intressanta tankegångar om ord!

Jag tillhör också de som har läst TS inlägg och tänkt att det hela låter väldigt dramatiskt, OERHÖRT känsloladdat, och som någon skrev, lite pubertalt. Och jag har undrat dels varför det är så viktigt för TS att gång på gång betona kraften i just den här förälskelsen - ja, det undrar jag väl fortfarande. Dels har jag funderat över ordval. Sådant som att liv "slås i spillror", exfrun kommer att "hata" mannen framöver, mannen är nära "kollaps" när han och TS pratar om situationen.

I sammanhanget blir det där med vedertagna uttryck spännande. Som tex "livet slås i spillror". Det är ett vedertaget uttryck, å ena sidan, å andra sidan är det rätt sällan man stöter på det i nutidssvenska, tror jag? Jag hör det i alla fall inte ofta - och det beror inte på att mitt umgänge är fullständigt förskonat från att träffa nya och lämna de gamla.

Jag vet inte vart jag vill komma, riktigt, men jag vill nog att någon tänker lite högt tillsammans med mig om att använda de här vedertagna och väldigt laddade uttrycken. Om det är extraordinärt stora känslor som gör att man tar till såna uttryck, eller om det är genom sådana uttryck man lyckas etablera sina känslor som extraordinärt stora.

 

[Lovisaleonora]

Jag håller med tanten och Petruska, allt är väldigt dramatiskt. Borta med Vinden verkar som en vardagsskildring i jämförelse.

Och väldigt tänkvärt detta med hur man väljer att se situationen, att liv slås i spillror, känslorna flödar och allt är förstört. Det är nog som sagt få tillfällen i vår relativt bekväma tillvaro där det verkligen är så dramatiskt, även om det kanske emellanåt känns så eftersom vi inte direkt lever i krig och nöd.

Situationer tenderar att bli som man väljer att se dem. En katastrof är ju sällan en katastrof (katastrof = bro som spolas bort och 150 människor dör) i de här avseendena. Även om det givetvis känns stort i just de involverades liv.

 

[Thomasine]

Den här tråden var en riktig tripp down memory lane.

Min historia är gammal, jag var till skillnad från TS mycket ung och oerfaren när jag träffade mannen som för en tid fyllde hela min tillvaro. Han var gift, hade barn och var en sk kändis och autoritet innom sitt område och knappt dubbelt så gammal som jag. Han var heller inte specielt olycklig i sitt äktenskap, det funkade OK.

Vi blev passionerat förälskade och under de åtta månader förhållandet varade, gick vi igenom alla faser TS beskriver minus att frun fick aldrig veta något. Han var beredd att bryta upp sin tillvaro för att få leva med mig och ta konsekvenserna sitt handlande. Det ville bl a ha stort inflytande på hans vidare karrier.

Efter långt övervägande tog jag beslutet att avsluta förhållandet, jag avslutade mina studier i förtid, flyttade till att annat land och startade på en helt ny yrkesbana. Jag kunde inte bo kvar i samma stad och riskera att träffa honom, läsa om honom i tidningen etc.

Året efter var helt förfärligt men jag kämpade på och så här i backspegeln är jag glad att jag handlade som jag gjorde, livet efter blev jättebra.

Jag har träffat honom igjen, efter ca 10 år och vi var eniga om att vi nog hade handlat riktigt men ingen av oss ville vara utan den ultimata kärleken vi hade den gången. Han berättade också att han senare hade berättat för sin fru och hon hade tydligen anat någonting men valt att "vänta ut".

Jag lägger inga moraliska värderingar på er, hur skulle jag kunna det, men du har också ett ansvar för hur livet blir, inte bara för er utan också för hans familj och barn.

 

[cirkus]

Såklart är det jobbigt för många och tråkigt att hans barn inte vill ha kontakt men det låter lite väl dramatiskt att deras liv är slagna i spillror.

jag har också svårt att tro att vuxna barns liv "slås i spillror" för att föräldrarna skiljer sig.

 

[cirkus]

.... men du har också ett ansvar för hur livet blir, inte bara för er utan också för hans familj och barn.

Det har hon inte alls. Inte det minsta säger jag.
Dessutom så är barnen vuxna

 

[Thomasine]

Det har hon inte alls. Inte det minsta säger jag.
Dessutom så är barnen vuxna

Frun i mindre grad men TS existens bidrar i högsta grad till att relationen med barnen försämras/bryts, vuxna eller inte.

Jag vill inte påstå att livet slås i spillror men det kan nog kännas så för frun just nu.

 

[cirkus]

Frun i mindre grad men TS existens bidrar i högsta grad till att relationen med barnen försämras/bryts, vuxna eller inte.

Jag vill inte påstå att livet slås i spillror men det kan nog kännas så för frun just nu.

Men det är inte TS ANSVAR. Det är ju barnen som väljer att ta avstnd från pappan, inte TS som tvingar dom till det.

 

[Petruska]

Frun i mindre grad men TS existens bidrar i högsta grad till att relationen med barnen försämras/bryts, vuxna eller inte.

Men jösses. Om vuxna barn inte kan hantera att deras föräldrar skiljer sig, så är det väl deras problem. Ska man fortsätta att överbeskydda dem upp i medelåldern, bara för att de har blivit så överbeskyddade hittills att de inte kan hantera fullständigt normala händelser i livet?

Man kan tycka att mycket känns lite överdrivet i den här historien från TS sida, men du skruvar ju upp dramatiken ytterligare.

 

[mandalaki]

Frun i mindre grad men TS existens bidrar i högsta grad till att relationen med barnen försämras/bryts, vuxna eller inte.

Jag vill inte påstå att livet slås i spillror men det kan nog kännas så för frun just nu.

Fast hon ska väl inte behöva be om ursäkt för sin existens? Självklart har hon inget ansvar för hur fru och barn hanterar det här, så länge hon själv inte interagerar med dem på något sätt.

 

[Gammeln]

Man kan tycka att mycket känns lite överdrivet i den här historien från TS sida, men du skruvar ju upp dramatiken ytterligare.

Gammeln gillar detta

 

[tanten]

Frun i mindre grad men TS existens bidrar i högsta grad till att relationen med barnen försämras/bryts, vuxna eller inte.

Jag vill inte påstå att livet slås i spillror men det kan nog kännas så för frun just nu.

Det var ett ohyggligt stort ansvar det där!!
Att bära andra vuxna människors relationer på sina axlar. Oavsett om det beror på ens existens (???) och/eller handlingar och känslor.

Jag hävdar envist att varje vuxen person har ansvar för sitt eget liv och sina handlingar. Och detta gäller i väldigt hög grad de vuxna barnen i denna tråd.






(sorry men... om vuxna människor kunde ta ansvar för sina egna liv )

 

[Grazing]

Men jag har fått den uppfattningen att hon är väldigt beroende av honom. Hon är inte den som tar sig för så mycket. Han är superutåtriktad och drivande. Karismatisk och en "lokalkändis". Han har förmodligen alltid skyddat och tagit hand om henne. Och eftersom det är svårt att bryta beteenden så försöker han fortfarande skydda henne.

Alltså, inte för att vara alltför tråkig nu men, jag tror att sålänge du inte vet om att han berättat allt för frun, så hade jag inte trott honom för fem öre. Känns mycket väl som att han lever lite dubbelt, han vet om att hon inte lämnar honom, han vill ha lite spänning vid sidan av. Just detta med att han inte är särskilt rädd att det ska komma ut att ni har ihop det när det gäller vänner osv.

Det låter ärligt talat helt sjukt om han ska åka med henne till släktingar för att ljuga i 3 veckor. Det är en lång tid att hålla fasaden uppe om det nu är som du säger. Om han kan det är han troligen relativt bra på att spela också. Näe, honom hade jag inte trott på ett dugg.

OM det nu skulle bli så att hans kärlek till mig försvinner om ett år så är det han som kommer att stå ensam. För min egen del är jag inte orolig. Jag är inte lastgammal jag kommer om jag vill att träffa någon annan när jag slickat mina sår.

Om han är såpass framåt och utåtriktad osv och karismatisk så lär han inte vara ensam särskilt länge, sådana människor har en liten tendens till att ha lätt för att träffa människor.

Får en liten känsla att den som riskerar att såras i detta är du. Det är riskabelt att ge sig in i förhållande där den ena parten ska lämna fru och familj osv, händer alltför ofta att det inte händer.