Jag ser mig egentligen också som dressyrnisse i första hand, även om det är på en totalt elementär hobbynivå i sammanhanget.
Men skulle jag återfödas som internationell tävlingshäst, så skulle jag nog också välja dressyr i sista hand - så som internationell dressyr tyvärr ser ut idag - och definitivt fälttävlan i första hand. Det kanske finns en och annan pappskalle som rider fälttävlan på hög nivå också, jag är dåligt insatt i personkretsen där, men oändligt mycket hellre ta risken att bryta ett ben på en terrängbana och dö knall och fall om man haft ett schysst och varierat hästliv fram dit.
Om alternativet vore att dag ut och dag in piffa och puffa runt runt runt i en (eller då och då en annan) manege med konstant indraget huvud, skarpa bett, flätad man och fjompig musik, för att resten av tiden stå och glo i en box eller ensam i en liten ruta till grushage.
Sedan skulle man ju kunna ha turen att komma till Carl Hester eller Ulla Håkansson eller någon vettig individ, men det känns som en alltför oviss tombola med alldeles för många nitlotter.
Så trots att jag själv älskar känslan i ett lyckat dressyrpass, eller för all del fröjdas åt att se uppvisningar som Valegros i World cupfinalen, så finns det så många saker på elitnivån som gör mig illa till mods att min känsla inför dressyrsporten anno 2014 är minst sagt kluven.