Visa hästen att man är rädd eller inte?

[Tassetass]

Hur gör ni om ni känner er ärligt rädda för en häst? Hur "introducerar" ni hästrädda människor för er häst? Vad säger ni åt dom?

Tror ni på det klassiska "Man får absolut inte visa hästen att man är rädd fr då tar den över och vägrar lyssna?".

Jag har alltid trott på det, mer eller mindre, men tänkt om på sistone.

I somras så dödade jag och Malte en av våra demoner, men inte för att JAG var tuff, utan för att han skötte det hela. Jag var livrädd, ärligt talat. Men istället för att verka tuff så sa jag "Okej, Malte-fjant. Jag är skiträdd, så ska vi klara det här får du ta hand om mig, okej?". Och det gjorde han också. Mitt hjärta gick i 180, kallsvettades nästan och att jag var rädd syntes nog på en kilometers avstånd. Men han, som normalt sett lägger den biten på mig, antog jobbet och gjorde det med glans.

Samma sak har hänt andra människor med andra hästar, och även andra människor med min häst. Försöker man dölja för honom att man är rädd blir han bara sur, men visar man rakt ut att man är rädd så tar han hand om en - och jag vet många hästar som är såna.

Har bollat dessa tankar med några som brukar dela min uppfattning om saker och ting, och kommit fram till följande.

Försöker man dölja det så syns det bara bättre - hästar ser rakt igenom sånt. Man ska helt enkelt visa att man är rädd. De flesta hästar är caretakers. Dom tar hand om en om man bara ger dom en chans. Går man fram till en häst och säger "Okej, jag är skiträdd - HJÄLP MIG!", så kommer man ofta längre än om man försöker vara "oärlig" och spela tuff.

Givetvis kräver vissa hästar orädda människor, men såna hästar ska man inte utsätta för hästrädda människor (observera; utsätta hästen, inte människan. För en häst är det ett stressmoment att umgås med folk den inte får pejl på).

Sammanfattningsvis - ärlighet varar längst. Ger man hästen en chans att ta hand om den hästrädde så ger det oftast väldigt bra resultat, istället för att spela tuff. För när allt kommer kring är hästar väldigt, väldigt, väldigt snälla djur.

Ni kan förkasta mina ideer rakt av, men jag ville dela med mig av dessa tankar.

 

[Centaur]

Jag är hundra procent säker på att man INTE kan dölja sin rädsla för en häst, han märker det ändå......
Själv klart är det bra att för¨soka vara lugn, men gömma rädslan för hästen?? Nää.... det går helt enkelt inte... :smirk:

 

[Seppo]

Jag är alltid helt öppen med att jag är rädd, för som sagt det går inte att dölja ändå.

Jag klarar inte av att vara rädd OCH agrera som om det regnar samtidigt. Min häst har lärt sig leva med det verkar det som. I vissa lägen är det han som tar över. Jag kan blunda mig igenom en hel hoppbana, spänd som en fiolsträng hängandes i hans man och han hoppar lungt och fint utan minsta tvekan.

De hästar jag hanterar dagligen har jag ingen anledning att vara rädd för. Dock har vi en ny häst i stallet som är väldigt sävlig och långsam i sina reaktioner. I hagen kan man, om man inte vet bättre, tro att de ranghögre hästarna är onödigt grymma mot honom, men det handlar helt enkelt om att han inte svarar på deras signaler förrän de måste gå upp i fas ordentligt. Han är likadan mot människor och i dessa lägen när det känns svårt och tungt att få kontakt med en häst kan jag känna mig osäker.

En period ville jag inte lägga på täcke på honom i boxen. Han är stor och tung och lika svårt som det är att få igång honom är det att få honom att stanna. Så om han inte ville ha täcke på sig snurrade han liksom runt i boxen flera varv innan han fattade att vi ville att han skulle stå stilla. Det kändes helt enkelt farligt att vistas i boxen med denna stora häst, så jag tog ut honom på stallgången och klädde på honom där.

Jag känner mig i regel mer rädd och osäker i hanteringen av hästar som är lite sega och loja mentalt, där det är svårt att etablera kontakt. Man vet helt enkelt inte vad de tänker eller ens om de tänker. Jag trivs bäst med hästar som är lite kvicka i tanken och därmed lättare att läsa av. Detta behöver inte nödvändigtvis betyda att de är nerviga eller så.

 

[Bia]

Jag tar inga risker med någon häst.. mitt liv går före hästens, så om jag träffar på en riktig 'killer'.. ja då är det jag som *gör mig stor & stark* både i tanken & med kroppsspråk, inte visar jag den att jag är rädd, aldrig i livet.. även fast jag vet att hästen känner min rädsla!!!

Har gudskelov bara haft en sån häst, en inackordering, 5-årig hbl valack som bara var helt missförstådd där han stod innan.. han fick inte gå ut i hage, fodret kastades in över gallret.. ägaren kom 1 gång/v o mockade.. alla sa att han var en 'killer'????

Han blev en fullt normal och trevlig ridhäst till slut!

Farliga hästar är de som blir felhanterade.. folk springer undan mm, men de kan bli 'normala' igen genom att bli tillrättavisade.. och rätt hanterade!!!!

Mvh/ Bia

 

[Kiddo]

Nu har jag iofs. inte varit rädd för en häst på väldigt-väldigt länge, men nåväl...

Rädsla går inte att gömma - djur känner av rädslan iallafall. Däremot är det fortfarande jag som bestämmer, och jag kommer att agera därefter. Dock är jag bara barsk om det behövs. Jag gullar jättemycket med den häst jag håller på med, berömmer jättemycket under och efter ridningen, o.s.v. men kan ryta till om hästen visar tendens till att vilja bitas/nafsa under rykt eller sadling/tränsning. Det accepterar jag inte. Däremot får hästen gärna nafsa i/på mig när inget sådant arbete pågår. Min favorit är mycket nafsig av sig, och det är hans sätt att visa att han tycker om mig.

Sen är det ju olika från häst till häst... Jag har ridit hästar som blir NIPPRIGA av minsta tendens till nervositet, och så har jag ridit hästar som bara blir lugnare och snällare ju räddare man är.

Favoriten hör till den senare kategorin, och just den hästen botade min pojkes hästrädsla på mindre än fem minuter.

 

[martha]

nyckelordet är ärlighet....att vara rädd för hästar eller att vara rädd för sin egen eller nån man hanterar är ju skillnad, OM man är rädd för sin egen häst(pga att den beter sig hotfullt) skall man nog försöka tänka om....hästar ÄR elaka om dom får chansen till det
Jag är ganska så hård nöt att knäcka för en häst och är naturligt ledaren utan för dens skull behöva befästa nåt, tror aldrig faktiskt att jag varit rädd nångång
Däremot i höstas när jag fick ett sk "Vingelvirus" och kunde knappt gå och bara blev yr för minsta lilla , märkte jag ganska omgående att hästarna började bete sig annorlunda...först var som nog bara fundersamma över hur jag beteede mig(osäkert) sen fanns det dom som försökte utnyttja situationen Dom läser ju av energierna på ett kick, och allt dom för fördel av, det tar dom....
Sen är det ju väldigt olika från individ till individ, men vid detta tillfället så hade jag 11 hästar hemma varav 9 var hingstar Haha...men jag lever än

 

[Mabuse]

Jag tycker att det beror på om man är rädd för hästen, eller för något som man tänker göra tillsammans med hästen, det är rätt stor skillnad. Om man är rädd för hästen, och rädslan inte är helt irrationell (om hästen exempelvis biter och sparkar efter en i boxen) så blir den etter värre om den märker att man är rädd. I viss mån kan man dölja att man är rädd, genom att uppträda och röra sig som om man vore lugn och säker på sig själv. Om man å andra sidan ska göra något tillsammans med hästen, som egentligen inte är så farligt men man själv tycker känns läskigt, som att hoppa ett dike, eller gå förbi en traktor, eller vad det kan vara, så kan man, om det är en snäll och bussig häst, ofta överlåta det hela åt hästen, som du beskriver. Typ hålla sig fast och blunda.
Om hästen är i en farlig situation och man blir rädd för hästens skull, om den har fastnat nånstans exempelvis, så tycker jag allt brukar bli värre om man visar sin rädsla, utan jag brukar istället försöka agera så lugnt som möjligt (även om hjärtat bultar).

 

[suisyola]

e länge sen jag träffade på en häst jag var rädd för,en jag säger samma sak då som nu-de befattar jag mig inte mig!

 

[Dainty]

Jag tror också att hästar läser av när man försöker dölja känslor (vilka som helst) för dem. Jag tror att det bästa är att vara ärlig, men jag har fortfarande inte listat ut vad jag gör den dag jag står inför en situation där jag håller på skita ner mig men måste ta ledningen för att överleva...

För jag tror inte att alla hästar är så ädla att de tänker: Åh, en ärlig människa som visar att hon är rädd, då ska jag vara snäll mot henne.

Däremot tror jag att om man varje dag döljer känslor för hästen blir den förvirrad och sur på dig, för du är ingen bra flockmedlem, allra minst ledare, om du sänder ut blandade budskap.

Hästens liv hänger på att alla i flocken kommunicerar exakt vad som händer. De läser av varandra ständigt och på nolltid. Om ledaren börjar skicka ut blandade budskap blir flocken förvirrad och reagerar långsammare.

Det här används inom terapi med hästar för människor. Hästarna kan nämligen läsa av patienten bättre än vad terapeuten gör! Sen är det upp till terapeuten att kunna läsa av situationen och hästen och använde det i terapin.

Så din upptäckt tillsammans med Malte jag för!

Jag funderar mycket på om man kan erkänna sin rädsla men ändå uppträda som ledaren, eftersom man både är ärlig om sina känslor och samtidigt faktiskt är den som vet vad som ska göras? Kan man uppträda med beslutsamhet och styrka fast man är rädd? Kanske man till och med får mer styrka genom att släppa rädslan fri och inte använda energi till att dölja den?

 

[Dainty]

De flesta hästar är caretakers. Dom tar hand om en om man bara ger dom en chans. Går man fram till en häst och säger "Okej, jag är skiträdd - HJÄLP MIG!", så kommer man ofta längre än om man försöker vara "oärlig" och spela tuff.

För en häst är det ett stressmoment att umgås med folk den inte får pejl på).

Sammanfattningsvis - ärlighet varar längst. Ger man hästen en chans att ta hand om den hästrädde så ger det oftast väldigt bra resultat, istället för att spela tuff. För när allt kommer kring är hästar väldigt, väldigt, väldigt snälla djur.

Måste bara förtydliga mig lite, för jag håller med ovanstående helt och fullt. Jag skrev att jag inte tror att en häst "blir snäll" bara för att man visar sin rädsla, och då menar jag "inte alla hästar". Många hästar ÄR caretakers! Inom just terapi med hästar visar det sig att vissa hästar är födda terapeuter och tar hand om människor på helt otroliga sätt! De kan gå fram till en känslomässigt skadad människa och göra en liten gest som för den människan rakt in i sin smärta... och sen hjälper de människan att hela den...

Tassetass, jag tror du skulle gilla den här boken som jag gnatat om i hur många trådar som helst :smirk:: Tao of Equus av Linda Kohanov. Den handlar om just det här, men finns bara på engelska ännu.

 

[kopparberg]

Som du säger, vissa hästar "tar hand om" rädda människor, och skulle inte drömma om att "ta chansen" när de märker att ngn är skiträdd för en viss situation, eller för all del, skiträdd hela tiden.
Min gammelpålle är en sådan!
Märker han att ngn är rädd, så blir han EXTRA snäll!
Han är iofs snäll hela tiden om man tänker på att bitas, sparkas, meja ner osv, för sådant gör han inte mot ngn.

Men att hästen kan reagera med att bli kaxig på fejkad säkerhet och inte visad rädsla, det har jag aldrig upplevt.

Min andra häst är en sådan som "tar över" om ngn är rädd eller mkt otydlig.
Jag har med den hästen flippat ur en gång, jag fick panik för att jag trodde hästen som då var konvalescent efter en lätt senskada, skulle göra som han pga att en oansvarig ryttare "förstört honom i skallen" gjorde innan skadan.
Och SKULLE han göra då som han gjorde när han drog på sig senskadan, så skulle det vara helt åt h-e!

Jag fick total panik, gråtande skrek jag i falsett att hästen skulle "snäääällla gode gud, gör så han stannar" när han blev lite rädd för en packe grisar som nyss flyttat in.
Han reagerade EGENTLIGEN inte alls mkt, hade det varit INNAN han blev "förstörd i skallen" och fick senskadan, hade jag inte uppfattat situationen alls på samma sätt.

Men det hela slutade i allafall med att jag hoppade av hästen, och han var så rädd att han skakade stackaren!
Jag tror aldrig jag sett en så rädd häst!
Hela hans värld rasade samman, för vad hände med coola matte som i vanliga fall ALDRIG gör "ngn stor sak" av nya saker??
Så för första gången blev den hästen VERKLIGT RÄDD för ngt!
I vanliga fall brukar han knappt höja ögonbrynen!

Så han är en häst som inte pallar en mentalt klen ryttare!
Men har han en mentalt stabil, tydlig ryttare, är han inte rädd för f-n själv!
Det har jag märkt X antal ggr!

 

[Dainty]

Vad som händer under terapi om en människa fejkar säkerhet men egentligen är rädd, är ofta att hästen helt enkelt går undan. Den vill inte vara med den människan. Den samarbetar sämre eller inte alls. Jag vet inte om det förekommer att den skulle bli kaxig, kanske inte eftersom sådana hästar knappast används inom terapi (som ofta bedrivs med patienter som inte vet någonting om hästar).

Däremot är det ju väldigt vanligt med till exempel ridskolehästar, att när en rädd människa kommer in i spiltan eller boxen, och varken förmår låtsas vara tuff eller ta ledningen, så bli hästarna jättesura, nafsar, hotar, kickar...

Går man in rädd och fejkar säkerhet, så surar de men lyder ens "ledarskap" - det har jag varit med om många gånger.

Jag har provat några gånger på att acceptera att jag är rädd, visa det och ändå uppföra mig som ledaren eftersom jag vet vad som ska göras, och de gångerna har det funkat "bra" - det har inte hänt nåt särskilt och inte tillsammans med knepiga hästar, så jag vågar inte dra slutsatser av de små erfarenheterna ännu.

 

[kopparberg]

Intressant!
Jag kan ibland bli osäker när jag hanterar min ena häst, för han är så känslig, så ibland är jag rädd att liksom stressa upp honom i onödan.
Rädd är jag ju inte, men på ngt sätt överdrivet omtänksam, om du förstår vad jag menar?
Tex om jag är stressad, så VET jag ju att han säkerligen känner av det.

Så då är jag lite "mesig" och ofta överdrivet långsam i mina rörelser.

Vilket som du säger, då ofta leder till att hästen helt enkelt tar ett par steg bort från mig!

Det känns ungefär som om hästen tänker "vad håller du på med, så här brukar du ju inte vara, nu är det säkert ngt knas på gång, bäst att hålla sig undan".

Förbaskat intressant i allafall!
Berätta gärna mer!

 

[Dainty]

Visst är det intressant! Och du har märkt det på din häst, ännu mer intressant. Jag skulle tro att det är precis som du skriver, hästen undrar vad du håller på med, "så här brukar du inte vara". Jag förstår vad du menar med överdrivet omtänksam, så gjorde jag ibland med min också...

Då kan man ju undra hur en häst reagerar om man är en väldigt glad människa som plötsligt en dag kommer till stallet och är jätteledsen och gråter ur sig allt i boxen? Då är man ju inte heller som vanligt. Men den stora skillnaden då är ju att man är ärlig och visar precis hur det är. Då är ens kroppspråk, tankar och utstrålning i fas med varandra och hästen kan läsa av en.

Om man är känslomässigt trasig har man ofta knep för att slippa känna det jobbiga, man "går ur" den del av sig själv som är trasig och sysselsätter sina tankar med nåt annat, ofta intellektuellt prat och resonerande. Det kallas dissociera, och lär vara något som hästar reagerar på direkt.

När en patient dissocierar under terapin tillsammans med hästen reagerar hästen snabbare än terapeuten. En "skicklig" patient kan prata bort sin terapeut en lång stund innan terapeuten inser det.

Hästen går ofta undan, är den bunden blir den orolig och vill inte stå still medan patienten borstar, jobbar man med longering eller löslongering så slutar hästen samarbeta. Hästar med egna trauman i bakgrunden kan dissociera själva och bli apatiska eller okontaktbara! Såna hästar kan bli bra terapihästar eftersom de är extra känsliga. Dessutom blir patienten ofta djupt berörd av hästens historia och känner samhörighet med hästen. Patienten förstår också sitt eget sätt att dissociera när h*n ser hästens sätt.

Själv har jag ganska nyligen börjat fundera på det här och försöker vara ärlig tillsammans med de hästar jag träffar och rider. Jag är duktig på att dölja känslor, så det är en utmaning för mig.

 

[Rikkan]

Rädslan hindrar en från att se nuet. Hästen lever i nuet.
Jag brukar säga till dom som kommer hit att kommunisera med hästarna direkt, inte via mig. Se hästen, prata med hästen och lär känna den i din egen takt.
Det har fungerat bra med min morsa som var skiträdd i början. Nu är hon lugn och hästarna är lugna.
Vi har ingen rädsla här på gården, många känner det när dom kommer hit, smittas liksom av en fridfull stämmning.

Jag antar att det finns flera varianter.
1. Hästen märker att du är blockerad och inte närvarande på grund av rädslan och ledsagar dig, för att inget olyckligt ska hända dig.
2. Hästen behöver dig som ledsagare och visar tecken på oro eller nåt annat uttryck.
3. Hästen skiter i dig, dominerar dig eller försöker väcka dig, eftersom du inte är närvarande.

 

[Rikkan]

Har märkt en intressant sak med mina hästar. Jag tränar mycket Yoga nu -mer än tidigare, och jag har uppmärksammat att hästarna är total skärpta på mig hela tiden. Minsta vink med fingret observeras och tolkas.
Troligen för att jag är mer centrerad i mig själv (utan att vara klar över det).

Jag är glad att hästarna visar mig att jag går ett steg närmare en förfinad kommunikation med dom. Dom verkar lyckligare, faktiskt. Varför ska jag klura lite mer på....

 

[mian1]

Jag håller med och gör samma sak med min galning. Hon är ju inte dum, hon vet ju precis hur rädd jag är. Nu när jag inte försöker ljuga längre blir det inte så mycket rädsla alls. Hon vill ju inte skämmas! Vi har kommit in i en "god cirkel", äntligen.
När man erkänner att man blir rädd slutar man också att "gå på" och kan stanna upp och fundera över varför hästen beter sig som den gör. Och hästen gör ett avbrott i det där den gjorde som skrämdes och så kan man starta om.

Sen undrar jag om vissa hästar verkligen behöver de där tuffa och orädda människorna. Alla är vi ju personligheter och vissa passar ihop. I vilket fall är hästar ganska lätta på att anpassa sig. Är jag tuff är hästen tuff mot mig osv. Beroende på hur man beter sig mot sin häst tar man också fram det i hästens personlighet som bäst matchar det egna beteendet. Hästen blir din spegel!

 

[lil-sis]

Säger att ponnyn är snäll men buffas, brukar lösa sig av sig självt.

Nu har vi inte kommit till en situation där JAG varit rädd men inte hon om vi bortser från ridningen. Och då får jag väl iofs säga att hon tagit hand om mig för hon rör sig inte ur fläcken...

Och unghästarna (och hästar i allmänhet) är väldigt snälla mot mig när jag har migrän och knappt orkar stå upp.

Har träffat EN häst som jag tyckte var hemskt otäck, i förra stallet. Honom mutade jag tills jag insåg att han bara hade ont. Men var man rädd på det "klassiska" viset, dvs blev aggressiv då var han inte så rolig att ha och göra med, förmodlige för att man blev oberäknelig själv.

 

[alpha]

Vem ska man lura - sig själv, eller? Är man rädd lyser det garanterat igenom!!

Jag hoppas att tiden (snart) är förbi då man inte skulle "visa sig rädd" eller, för den delen, alltid sitta upp i sadeln direkt efter ett fall.

Är man osäker men ändå ger sig in i situationer man inte har full kontroll över (p.g.a. rädsla) riskerar man att skada både sig själv och kanske också hästen.

Jag rekommenderar alltid att man ska erkänna när man är osäker och be om hjälp när man känner att man behöver det!!

 

[sanwan]

Det beror nog på vad det är för typ av häst... Är det en uppstudsig häst som gärna vill ta kommandot men inte kan hantera det (dvs. en häst som är potentiellt farlig) så undviker jag att hantera den tills jag har byggt upp mitt mod på avstånd.

När det gäller min häst (och många andra hästar med, för all del, men nu känner jag ju Nessa bäst) så har jag inga problem med att erkänna att jag är rädd. exempelvis så är jag rädd för eld, även kontrollerad sådan. Så när det eldas åkrar häromkring så är det Nessa som liksom säger "okej matte, håll i dig du så fixar jag resten" och så går hon lugnt och fint.

Människor som inte är rädda för hästar är hon gärna lite närgången mot, på så vis att hon slickas på händerna och nosar i fickor (gottegris, jag vet!). Hästrädda människor däremot står hon så lugnt och fint med, hon andas nästan lite försiktigare också.