Tassetass
Trådstartare
Hur gör ni om ni känner er ärligt rädda för en häst? Hur "introducerar" ni hästrädda människor för er häst? Vad säger ni åt dom?
Tror ni på det klassiska "Man får absolut inte visa hästen att man är rädd fr då tar den över och vägrar lyssna?".
Jag har alltid trott på det, mer eller mindre, men tänkt om på sistone.
I somras så dödade jag och Malte en av våra demoner, men inte för att JAG var tuff, utan för att han skötte det hela. Jag var livrädd, ärligt talat. Men istället för att verka tuff så sa jag "Okej, Malte-fjant. Jag är skiträdd, så ska vi klara det här får du ta hand om mig, okej?". Och det gjorde han också. Mitt hjärta gick i 180, kallsvettades nästan och att jag var rädd syntes nog på en kilometers avstånd. Men han, som normalt sett lägger den biten på mig, antog jobbet och gjorde det med glans.
Samma sak har hänt andra människor med andra hästar, och även andra människor med min häst. Försöker man dölja för honom att man är rädd blir han bara sur, men visar man rakt ut att man är rädd så tar han hand om en - och jag vet många hästar som är såna.
Har bollat dessa tankar med några som brukar dela min uppfattning om saker och ting, och kommit fram till följande.
Försöker man dölja det så syns det bara bättre - hästar ser rakt igenom sånt. Man ska helt enkelt visa att man är rädd. De flesta hästar är caretakers. Dom tar hand om en om man bara ger dom en chans. Går man fram till en häst och säger "Okej, jag är skiträdd - HJÄLP MIG!", så kommer man ofta längre än om man försöker vara "oärlig" och spela tuff.
Givetvis kräver vissa hästar orädda människor, men såna hästar ska man inte utsätta för hästrädda människor (observera; utsätta hästen, inte människan. För en häst är det ett stressmoment att umgås med folk den inte får pejl på).
Sammanfattningsvis - ärlighet varar längst. Ger man hästen en chans att ta hand om den hästrädde så ger det oftast väldigt bra resultat, istället för att spela tuff. För när allt kommer kring är hästar väldigt, väldigt, väldigt snälla djur.
Ni kan förkasta mina ideer rakt av, men jag ville dela med mig av dessa tankar.
Tror ni på det klassiska "Man får absolut inte visa hästen att man är rädd fr då tar den över och vägrar lyssna?".
Jag har alltid trott på det, mer eller mindre, men tänkt om på sistone.
I somras så dödade jag och Malte en av våra demoner, men inte för att JAG var tuff, utan för att han skötte det hela. Jag var livrädd, ärligt talat. Men istället för att verka tuff så sa jag "Okej, Malte-fjant. Jag är skiträdd, så ska vi klara det här får du ta hand om mig, okej?". Och det gjorde han också. Mitt hjärta gick i 180, kallsvettades nästan och att jag var rädd syntes nog på en kilometers avstånd. Men han, som normalt sett lägger den biten på mig, antog jobbet och gjorde det med glans.
Samma sak har hänt andra människor med andra hästar, och även andra människor med min häst. Försöker man dölja för honom att man är rädd blir han bara sur, men visar man rakt ut att man är rädd så tar han hand om en - och jag vet många hästar som är såna.
Har bollat dessa tankar med några som brukar dela min uppfattning om saker och ting, och kommit fram till följande.
Försöker man dölja det så syns det bara bättre - hästar ser rakt igenom sånt. Man ska helt enkelt visa att man är rädd. De flesta hästar är caretakers. Dom tar hand om en om man bara ger dom en chans. Går man fram till en häst och säger "Okej, jag är skiträdd - HJÄLP MIG!", så kommer man ofta längre än om man försöker vara "oärlig" och spela tuff.
Givetvis kräver vissa hästar orädda människor, men såna hästar ska man inte utsätta för hästrädda människor (observera; utsätta hästen, inte människan. För en häst är det ett stressmoment att umgås med folk den inte får pejl på).
Sammanfattningsvis - ärlighet varar längst. Ger man hästen en chans att ta hand om den hästrädde så ger det oftast väldigt bra resultat, istället för att spela tuff. För när allt kommer kring är hästar väldigt, väldigt, väldigt snälla djur.
Ni kan förkasta mina ideer rakt av, men jag ville dela med mig av dessa tankar.