Visa hästen att man är rädd eller inte?

[Rikkan]

Hästrädda människor däremot står hon så lugnt och fint med, hon andas nästan lite försiktigare också.

Åh, tänk om vi människor vore lika ödmjuka.....

 

[Yrja]

Jag börjar nästan gråta.. TACK för att jag äntligen hittat någon annan med den åsikten!
JAg är inte rädd för hästar, har nog aldrig varit det men jag har vid ett par tillfällen haft en stor respekt för min häst. Inte för att jag inte litar på honom, utan för att jag inte förstår honom och inte vet vad JAG säger heller. Därför vet jag ju inte alltid hur han reagerar på olika saker och varför.
Då jag känt den här respekten är ett par ggr då jag lagt mig ner under våra "pratstunder". Och båda gångerna berättade jag för honom att "nu känner jag mig lite osäker på vad du tänker göra", "väldigt osäker".

När folk säger att man inte får VISA att man är rädd så undrar jag lite vad dom menar med det. Gör man om meningen lite kan man säga "Du får inte VARA rädd". Det är nämligen enda sättet att visa hästen att man inte är det. Det går inte att ljuga för en häst. De läser våra känslor och instinker bättre än vad vi gör själva.

"Hästen är en spegel av dig själv, av den du är innerst inne." - och är du inte ärlig finns det heller ingen anledning för hästen att lita på dig. En ledare med brister den inte känner till skulle inte jag välja att följa.

 

[Martina_o_jag]

Intressant! Det här med att hästen känner om man är i sig själv eller har "flytt" smärtan (dissocierat?). Men jag undrar om det inte är väldigt vanligt, även hos friska, vanliga människor, att man faktiskt inte har kontakt med hela sitt känsloregister och har ett antal blockeringar, som man inte är medveten om?!

Men det kan förklara något jag har funderat på, för vissa dagar känns det faktiskt som om att pållan vill gå iväg från mig, undvika kontakt. Jag har grunnat på varför, och om det bara är inbillning. Men efter att ha läst detta tror jag att jag kommit på varför...jag kan ju lugnt säga att mina känslor och jag inte alltid är i kontakt! Man lär sig av sin häst, nu gäller det alltså att jobba med sig själv...

 

[**BORTTAGEN**]

Jag tror dock inte att man kan dölja sin rädsla för hästen och då börjar den testa eftersom den själv blir osäker.

Farliga arga hästar som bits eller sparkas är nästan alltid felbehandlade hästar. Jag har nog bara träffat på en häst jag varit riktigt rädd för under min ryttarliv. Den jagade folk i hagen. Bets, sparkades och lyfte upp folk i luften.

Längre fram visade det sig att den bland annat inte fått gå i hagen när den växte upp i stallet i Danmark den kom ifrån. De hästar som klarade den pressen behöll de, de som inte klarade detta såldes.

En sådan häst bryr sig inte om att man är rädd eller inte. Den accepterar inte människor tills någon bevisat motsatsen.

 

[Rejält_felskapad]

Jag tror det beror mycket på vad det är för en häst. Vi har en mycket speciell valack. Han känner direkt om man är osäker (ganska stor häst med dåligt rykte). Är man osäker blir han världens snällaste lamm. Är man inte osäker kan han busa och tjafsa emot :smirk:.
Sen tror jag inte alla hästar märker om man är osäker innuti. Det finns folk som inte visar i sitt sätt om dom blir osäkra. Blir jag osäker så blir jag det inombords, jag visar det aldrig.

 

[Rikkan]

Det är så vanligt med blockeringar att jag förundras om jag skulle möta en människa som rensat i röran och lever i nuet. Nån gång kan man råka på ngn som är på mycket god väg.
Visserligen bor jag väldigt enskilt och grannarna är personer där man verkligen kan se att det hänger åskmoln av ångest, rädsla, sorg, vrede eller andra orosmoment ovanför deras huvuden 24 timmar per dygn. Det är intressant att se i studiesyfte.
Hästarna vet inte riktigt hur dom ska relatera till dessa människor. Blåser oh fnyser beter sig ibland som dom människorna vore märlkliga rymdvarelser....

Att jobba med sig själv är nyckeln till livet, tycker jag, eftersom man endast kan påverka andra genom sig själv -om man vill ha ett genuint samarbete och ett lyckligt liv.
Det är inte bara hästen som talar om för dig hur du är. Alla du möter visar också på vad det är du säner ut genom dom reaktioner du finner i dig själv i möte med andra. Man kan lura sig att tro att det är saker man retar sig på hos andra, men i själva verket är det saker man har innom sig själv och ser i andra. Så det är isjälva verket sig själv man retar sig på.

 

[Jen80]

Än så länge har jag faktiskt inte råkat ut för att vara rädd för en häst...konstigt men helt sant.
Däremot har jag större respekt för vissa hästar än andra.

Jag hade hand om en fjording för en massa år sen, han var Mycket speciell! Han var dock van vid att folk var rädda för honom (undrar varför, han var faktiskt enbart levnadsglad och fick aldrig någon motion.. ) så han gjorde vad han kunde för att sätta mig på plats. Ack vad snett hans planer gick .

Hästrädda människor är hjärtligt välkomna till stallet, Favina är snällare än...allt. Säger helt enkelt att hästar inte är farliga, men - man ska ha respekt för dem, det är inte några små hamstrar man har och göra med.

Att vara rädd är helt naturligt - det är djuren också . Att försöka "gömma" sin rädsla är att ödsla tid. De läser av oss på en sekund, knappt det ens. Det är så otroliga skillnader mellan hästarna som individer, vissa blir ju helnippriga av att känna ryttarens nervositet och andra blir som små söta lamm .
Folk som sett mig tycker att jag är lite allmänt knäpp när jag rider...blir det lite tjohej och bocksprång gör det mig inte ett dugg, frågar bara om de är klara snart och skrattar . Nej, jag blir inte rädd - kan inte hända mer än att jag ramlar av och slår mig (är rätt så van vid det ).
Min gamla häst, Fabina, hon var en klippa! Då var jag rädd, inte för hästar eller ridning - men för livet. Det fixade hon galant vill jag lova, på många olika sätt...*saknar*

 

[Dainty]

Javisst gör vi alla det mer eller mindre! Jag håller med Rikkans svar också.

Det är ju först när man inte orkar med alla sina försvar (där dissociation kan ingå) länge som man börjar ta itu med dem, och en del kan leva hela livet med försvar som fungerar alldeles utmärkt. Trots allt uppstår ens försvar från början för att skydda en och hjälpa en. Det är när de tar överhanden som livet blir tungt, krångligt, jobbigt, deppigt...

 

[kopparberg]

De få ggr jag varit hysteriskt ledsen, så har fenomenet en mjuk mule försiktigt mot mig varit ett faktum!
Inte alls "krävande" som annars, utan mkt försiktigt.
I allafall på de hästar jag haft som jag tyckt mkt om.

 

[Nossan]

Jag är övertygad om att om man blåser uppsej för en häst och är rädd inuti så får man svar med samma mynt. "Alla" har väl varit med om det där att blanda ihop hästar. Vilken var det nu jag skulle vara rädd för? Vem var det som var krånglig att ta ut och in. Jag har det i alla fall och busen var snäll som ett lamm och den jag trodde var busen, betedde sej mycket konstigt mot mej, inte dum, men undrade säkert varför jag hade argansiktet och började morra redan då jag skulle sätta på grimman. Hon verkade mer rädd för mej
och jag kände mej så stursk tills det uppdagades. Vi påverkar varandra djuren och vi helt klart, det sitter mer i de omedelbara känslorna och rörelserna. Hästprateri tror jag inte på däremot.

 

[Mitrolle]

Enda gången jag visat mig rädd för någonting för min underbara (numera icke längre med mig) häst var på en hoppträning. Min häst vägrade ofta under en tid (berodde säkert på att det gjorde ont någonstans) och en träning låg hindren på 1.20 och vi styrde mot en stor oxer. Jag tyckte det kändes lite obehagligt då jag räknade med att hästen skulle vägra, men eftersom hon kände min tveksamhet så tog hon hand om situationen och bara hoppade.
Älskade den hästen!!!