Vinthund med staffe?

[DeadSerious]

Tankarna om en andra hund har börjat gro i bakhuvudet, även om det ligger långt fram i tiden. I dagsläget har jag en staffetik på 11 månader, och har fortfarande händerna fulla med henne och hon får hinna mogna lite till innan det blir dags för ytterligare en valp (för en valp blir det i så fall eftersom jag tycker det är nästan halva nöjet att läsa på om olika linjer och försöka hitta rätt kombination för mig, även om det ändå blir en rejäl chansning med tanke på min minimala erfarenhet och kunskap inom området och sedan få hem det lilla yrvädret med allt som hör till).

Ett alternativ är ytterligare en staffe, eftersom jag verkligen trivs med rasen. Men jag har också funderat på andra alternativ och har alltid haft ett gott öga för vinthundarna. Dessutom känns det som att det kunde passa ganska bra in i livet eftersom jag uppfattat det som att de inte kräver någon stor mängd mental aktivering men desto mer motion, och i så fall kan staffen fortsätta vara min huvudsakliga "träningshund" och den nya får i så fall testa på lite också men framförallt vara med på långpromenader och annat skoj som är mer fysiskt. Min erfarenhet av vinthundar är i stort sett obefintlig skall sägas, så jag utgår från det jag läst om dem och ni får rätta mig om jag har fel. Som jag uppfattat det är de största nackdelarna med vinthundarna att de kan vara svåra att ha lösa och att de är frusna, det sistnämnda gäller ju även min staffe och det ser jag inte som något problem. Att de kan vara svåra att ha lösa där det finns vilt ser jag inte heller som något problem egentligen, jag har gärna hunden kopplad där omständigheterna kräver. Sedan har jag förstått att de har en lite speciell mentalitet ("kattliknande") och på pappret känns även det som något jag skulle gilla, men jag får ju såklart ta och åka runt och träffa lite vinthundar om det skulle bli aktuellt för att se så att det verkligen är rätt ras för mig i så fall.

Min största tveksamhet är hur det skulle fungera med en vinthund tillsammans med min staffe, det är ju väldigt olika typer av hundar. Min tjej leker ju gärna hårt och går fram i livet som en ångvält, och jag vill att hundarna ska kunna "få ut något av varandra" och inte bara "stå ut med varandra". Gällande vinthundarna här känns det som att de är mer för jaktlekar och de ser ju onekligen lite klena ut :P Min rädsla är att en vinthund skulle tycka att Wiljas (min staffes) sätt är otrevligt och bli rädd när hon är sådär burdus som bara en staffe kan vara Som jag upplevt det hittills uppfattar Wilja inte riktigt när andra hundar inte uppskattar hennes sätt utan tycker mest att hon blir hemskt orättvist behandlad när någon hund blir arg på henne, och blir inte försiktigare om någon hund visar sig rädd eller osäker när hon dundrar på. Vad tror ni? Lär sig hundarna att anpassa sig eller är det dömt att bli fel?

Det är framförallt italienskt vinhund eller whippet som är aktuellt i så fall, så de tillhör ju inte heller de större och rejälare vinthundarna.

Om ni tror att det skulle kunna fungera bra så får ni som kan och vill dessutom gärna berätta lite mer om både whippet och italienare, vad som skiljer dem åt och vad man ska tänka på när man väljer uppfödare. Vilka sjukdomar finns inom raserna? Är det vanligt med rädslor eller några andra mentala svagheter som man bör vara uppmärksam på? Vilka tester brukar (eller bör) göras på avelsdjuren? Röntgen, MH?

Tacksam för alla tankar och input även om det som sagt inte alls är aktuellt i dagsläget utan just nu mest en framtidsdröm

 

[DanTheMan]

Det kan säkert fungera och jag vet att det finns en gammal staffuppfödare som iaf tidigare också har fött upp whippet.

 

[starcastle]

Läs RAS för italienare. De har rätt lätt för att byta benen, för att inte tala om svansen.
http://www.svvk.se/images/stories/ras/italiensk_vinthund.pdf


En liten italienare ihop med en mycket tyngre hund som leker mycket hårdare, det låter som en stor skaderisk för mig.

Whippeten är nog mer "hållbar" i sådana fall :-)

 

[russinbulle]

Håller med ovanstående - en liten bräcklig italienare och en bufflig staffe låter som en stor skaderisk

 

[Red_Chili]

Min erfarenhet säger mig, tyvärr, att det är väldigt troligt att vinthunden skulle ogilla sällskapet av en staffe. Om staffen är sådär typiskt "staffe-bufflig" så skulle det förvåna mig oerhört om vinthunden någonsin skulle uppskatta staffen. Mycket möjligt att de lär sig stå ut med varandra, men jag tror inte att de skulle ha något utbyte av varandra i leksituationer.

Dessutom finns det ju helt klart en skaderisk att tänka på om man släpper ihop hundar av väldigt olika typ. Även om vinthunden skulle tycka att det var roligt att bli jagad av staffen (brottningslekar lär den aldrig uppskatta) så är det absolut stor skaderisk om staffen tex skulle tackla till vinthunden när vinthunden sprang förbi i full fart. Av den anledningen släpper jag aldrig ihop mina vinthundar med "buffliga" hundar, hur snälla de än är och hur bra vänner de än är i koppel. Det är helt enkelt bättre att de får leka med hundar av "sin typ".

 

[Migo]

För mig är det viktigt att hundarna i flocken har positivt utbyte av varandra. Att då blanda hundtyper som varken leker eller "pratar" på samma sätt känns som gjort för att det mest blir tråkigheter.

 

[Aningsfull]

Då kommer jag som kärringen mot strömmen och säger att både jag och många med mig upplever att våra staffar funkar otroligt bra med just vinthundar.
Mina föräldrar har två whippets och dom leker hur bra som helst med mina staffar. Ligger gärna myshög tillsammans i soffan.
Mammas whippets väger lika mycket som mina små tikar, men har dubbelt så långa ben så whippetarna springer lätt ifrån dom. Min yngre tik och mammas yngre tik är extremt lika både i sitt sätt att leka och sitt sätt att vara, dom är som ler och långhalm.

Sen är det ju alltid en skaderisk att låta hundar leka med varandra. Men skulle du välja en större whippet tror jag mycket väl att det skulle kunna funka bra.

 

[DeadSerious]

Italienaren hade jag så gott som uteslutit själv av samma anledning som ni skriver, men ville ändå ta upp den när jag ändå gjorde en tråd eftersom det vore en ras jag kanske valt om jag inte hade hund redan (fast i det läget blev det ju staffe uppenbarligen och det ångrar jag inte en sekund och hade gjort igen ).

I övrigt verkar det ju vara lite delade meningar, ungefär som jag misstänkte att det skulle bli (även om jag hoppades på enbart positiva eller enbart negativa så att jag sluppit fundera mer ). Det känns ju, efter att ha hört att många av er tänker som jag, lite risky att ha en kombination med såpass olika hundar, men om det nu blir läge för en andra hund får jag helt enkelt presentera min vovva för så många vinthundar som möjligt och se hur de fungerar ihop och diskutera frågan med olika uppfödare för att få en lite klarare bild eftersom några också verkar ha erfarenhet av att kombinationen fungerar bra. Känner jag i det läget att det blir en för stor chansning får jag helt enkelt skaffa en till staffe och jag skulle inte vara besviken över det heller

Men ni får hemskt gärna fortsätta dela med er av tankar och erfarenheter!

 

[iNHALE]

Jag håller med Red_Chilli här. Har en Borzoi, som är den näst-största vinthundsrasen, precis bakom Irländsk Varghund, och han uppskattar inte alls hundar som leker på det sättet som Staffar gör. Han vill leka jaktlekar där dem turas om att jaga varandra och springa allt vad dem orkar. Att brottas och hålla på ogillar han riktigt ordentligt och kan säga ifrån ganska ordentligt med båda morrande och varnings-nafs om den andra hunden inte följer hans lek-regler. Av den anledningen har jag honom aldrig ihop med hundar som är för fysiska i sina lekar. Klart det finns individer av alla raser, men rent generellt skulle jag inte ha en vinthund ihop med en annan typ av hund utan att först ha kollat noga att dem trivs ihop. Vinthundar är kräsna och känsliga och regerar starkt på andra hundars kroppsspråk. När det gäller min borzoi kan ett kroppsspråk som är 0,5% "fel" i hans ögon innebära skillnaden mellan glad lek och att han varningsmorrar och försöker springa iväg. Han reagerar på så subtila signaler att jag själv i vissa lägen inte riktigt kan förstå vad det är han tycker är fel med en hund vi möter, men jag litar på hans instinkter.

 

[Turali]

Nu har jag ingen erfarenhet av varken staffe eller whippet, men har en galgo espanol och en tax tillsammans och tycker det fungerar fint. Galgon växte upp tillsammans med en dalmatiner och trodde nog han var en själv ett tag. För mig var det ingen oro att blanda hundtyperna, jag ser att dalmatinern färgade av sig på honom och att han i sin tur färgat av sig på taxen. Taxen är betydligt mer tystlåten än sina rasfränder och en j*vel på att springa fort
Så länge du sätter stopp för staffen och har möjlighet att dela på hundarna om det blir för hårdhänt tror jag inte att det är någon fara. Växer valpen upp med staffen kommer den inte känna till någonting annat och jag tycker det är många uppfödare som kombinerar vinthundar med en annan ras.

Mina hundar leker inte så mycket längre som de gjorde när taxen var valp men de bryr sig om varandra och ligger gärna nära och gosar.
Jag skulle inte låta staffen vara ett hinder för att skaffa vinthund, om man vill byta ras tycker jag att man skall göra det. Jag hade inte köpt en till dalmatiner för att dalmatinern skulle vara glad - i så fall hade jag aldrig kommit ifrån den rasen. Du har alla möjligheter att fundera tills nästa hundköp om du helst vill ha en till staffe eller en vinthund.

I övrigt är jag så nöjd över att jag skaffade vinthund! Det är väldigt trevliga, behagliga och roliga hundar att spendera sitt liv med. Min hane är väldigt lättlärd och älskar att träna... att han sedan snurrar runt när man säger sitt får man räkna med. Just snurra runt tycker han är fasligt kul och det kan man inte göra för många gånger

 

[Nethril]

Jag har två whippets och de uppskattar verkligen inte det brötiga leksättet som staffarna ofta har.
Mina gillar t.ex. inte när andra hundar slänger upp sina tassar på ryggen på dem för att få igång buset eller när det blir för mycket kropp mot kropp (bröst mot bröst och tassarna om varandra etc).
Tiken (4 år) skulle säga ifrån på skarpen då och hanen (1,5 år snart) skulle bli spak och förmodligen avbryta. De vill leka jaktlekar (låter gärna och mycket och tumlar än hit och dit) men brottning och tacklingar är inget de uppskattar, även om de låtsastacklar varandra när de rejsar loss ute. De siktar på varandra och ser ut som att de ska tackla men gör det oftast så halvhjärtat så det blir liksom aldrig någon riktig kontakt. Det känns som att de gör det för att få upp tempot liksom innan de byter vem som ska jagas.

Tycker ofta whippar är som fjädrar eller dammtussar i vinden när de leker. De snurrar runt varandra, snabbt, fnattigt och vilt och jättenära men nuddar de varandra så tar det stopp tills de jobbat upp virvlandet igen.

Att ligga stilla i soffan tycker de om, oavsett vilken annan hund eller katt de är med. Soffgrisarna

Och min tik är uppvuxen med en brötlekande hund (liten amstaff) som bästa kompis, vilket inte gjort någon som helst skillnad, hon gillar inte bröt mer för det även om de var väldigt goa ihop när de myste inne. Däremot blev den hunden förbannad/frustrerad vid lek en gång eftersom min whippa bara sprang i cirklar runt henne och drog förbi framför näsan mest hela tiden. Så när whippan väl kom för nära så fick hunden tag i henne. Hon fick sig ett rejält hugg över ryggen med efterföljande nedbrottning samt tugg och rusk med vinthund som resulterade i ordentliga sår och att hon inte fick leka med bröt"kompisen" mer. Men det är en annan historia..

 

[DeadSerious]

Hon fick sig ett rejält hugg över ryggen med efterföljande nedbrottning samt tugg och rusk med vinthund som resulterade i ordentliga sår och att hon inte fick leka med bröt"kompisen" mer. Men det är en annan historia..

Fy så hemskt
Min hund tycker om att leka jaktlekar också, hon leker gärna hur som helst men får hon tillfälle lägger hon gärna in både tacklingar, brottning och gör gärna lekinviter med tassar på ryggen (vilket jag också tycker ser hemskt otrevligt ut, haha). Fördelen där är väl då att en whippet ju borde vara betydligt snabbare vilket borde leda till att största delen av leken blir just jaktlek eftersom Wilja mest lär kuta efter bäst hon kan Skämt åsido. Hade Wilja fått bestämma skulle vi skaffat en labbe, dom är roligast att leka med av hundarna hon känner. Lagom blandning av jaktlek och närkontakt Hon tycker själv att bullhundar kan bli väl tuffa att leka med, även om hon är hård själv. (Hon är både mesig och lättskrämd samt undergiven, så det är väl därför hon tycker att det blir lite läskigt. Framför allt med hundar hon inte känner så väl. Men hon är ju liten ännu så man vet ju inte vad som händer med åren)

Näe, jag får ta mig en rejäl funderare när den dagen kommer, försöka skaffa mig lite mer kött på benen och se vad jag kommer fram till. Samtidigt som det vore en dröm med vinthund så kan det ju på samma gång bli en mardröm med hundar som inte gillar varandra, eller mest sannolikt en hund som älskar den andra men obesvarat

 

[Red_Chili]

Fördelen där är väl då att en whippet ju borde vara betydligt snabbare vilket borde leda till att största delen av leken blir just jaktlek eftersom Wilja mest lär kuta efter bäst hon kan

Så tänker många, faktiskt, problemet är väl bara att det sällan är speciellt rolig jaktlek då. Min Aysu tex leker gärna en stund med hundar som tacklas osv, MEN så fort hon börjar bli lite trött så slutar hon leka, för hon vill bara vara med så länge hon är trygg med att hon orkar springa iväg från den andra hunden. Inte optimalt med andra ord, det är ju finare om de leker för att det är kul och helt utan tanke på att de måste "fly" från andra hunden för att slippa tacklingar. Det är dessutom förvånansvärt få hundägare som ser skillnad på hundar som leker och hundar som springer runt och jagar varandra för att de känner sig tvingade (tex kåt hanhund jagar tik som försöker fly eller liknande...).

(Du kanske redan har sådant i åtanke, jag skriver mest för att det kanske finns andra med samma funderingar som dig som läser den här tråden)

 

[DeadSerious]

Så tänker många, faktiskt, problemet är väl bara att det sällan är speciellt rolig jaktlek då. Min Aysu tex leker gärna en stund med hundar som tacklas osv, MEN så fort hon börjar bli lite trött så slutar hon leka, för hon vill bara vara med så länge hon är trygg med att hon orkar springa iväg från den andra hunden. Inte optimalt med andra ord, det är ju finare om de leker för att det är kul och helt utan tanke på att de måste "fly" från andra hunden för att slippa tacklingar. Det är dessutom förvånansvärt få hundägare som ser skillnad på hundar som leker och hundar som springer runt och jagar varandra för att de känner sig tvingade (tex kåt hanhund jagar tik som försöker fly eller liknande...).

(Du kanske redan har sådant i åtanke, jag skriver mest för att det kanske finns andra med samma funderingar som dig som läser den här tråden)

Jag skojade ju bara när jag skrev det, jag förstår själv att det absolut inte är något positivt. Och även om båda hundarna skulle tycka att det var kul befinner man ju inte alltid sig på platser där det faktiskt finns utrymme att just kuta omkring så det får ju absolut inte bli så att vinthunden skulle känna sig tvingad att springa ifrån för att slippa undan hård lek. Det vore ju fruktansvärt. Dessutom ska de ju kunna umgås inomhus också, och lekinviter kan förekomma även inomhus hemma hos mig (det är godkänt med bus inne i viss mån, tills matte säger stopp) och här finns knappast utrymme för några galna jaktlekar. Och jag tar det inte alls personligt utan det var ett jättebra påpekande om jag nu inte hade tänkt på det (eller om någon annan inte har tänkt på det som du skriver).

Sedan har jag extremt svårt att tro att det skulle hamna i ett sådant läge, eftersom Wilja faktiskt uppskattar jaktlekar också och jag absolut inte tror att hon skulle jaga bara för att komma åt att tackla exempelvis. Hon gillar både att jaga och bli jagad, och vill hon brottas under en jaktlek slänger hon sig oftast bara på rygg och hoppas på att den andra hunden ska haka på. Men det tar ju inte bort faktumet att det dels händer att hon gör tuffa lekinviter/tacklingar och att hon har ett buffligt och burdust sätt som en vinthund inte har. Det optimala skulle i så fall vara om vinthunden sade ifrån när/om den inte uppskattade hennes sätt, det tror jag att hon skulle ta till sig för hon har väldig respekt när andra hundar "ryter ifrån" (behöver inte vara så dramatiskt som det låter, räcker med en markering) på henne och förhoppningsvis lära sig att vara lite mer försiktig. Samtidigt blir det ju en annan grej med en annan hund som hon bor tillsammans med. Samtidigt vill jag ju som sagt att de ska kunna uppskatta varandra. Mormors papillon gillar inte hennes sätt och har sagt ifrån när hon varit för hård (han är dock väldigt bossig överlag och har varit ganska tjatig på henne om det mesta sedan hon var liten valp Uppfostrat henne så gott han kan, han är definitivt en grinig gubbe vilket kan spela in och han vill nog helst av allt slippa leka över huvud taget, ska nämnas), men det har istället resulterat i att de inte leker alls med varandra. Och så vill man ju inte heller ha det. Ett typexempel på hundar som står ut med varandra men inte har utbyte av varandra. Guud så svårt! Och vad jag har skrivit en massa utan något som helst egentligt innehåll nu En massa spekulationer och tankar..

 

[Red_Chili]

@DeadSerious, jag tycker det låter som om du behöver träffa lite fler vinthundar


(och har du lite mer specifika frågor om någon vinthundsras, bara att fråga på så svarar jag så gott jag kan. Be mig bara inte att "berätta lite om dem" för då skriver jag i tusen år hur långt som helst... )

 

[DeadSerious]

@DeadSerious, jag tycker det låter som om du behöver träffa lite fler vinthundar


(och har du lite mer specifika frågor om någon vinthundsras, bara att fråga på så svarar jag så gott jag kan. Be mig bara inte att "berätta lite om dem" för då skriver jag i tusen år hur långt som helst... )

Det behöver jag definitivt! Jag har ju som sagt inte träffat en enda vad jag kan minnas utan min uppfattning om dem har jag fått från läsning och från bekanta som haft vinthundar förr som berättat om dem. Så träffa fler skulle jag definitivt göra innan det hade blivit aktuellt oavsett!

Det är ju framförallt Whippet som lockar mig i dagsläget, så du får gärna berätta lite om dem Jag tar gärna det där "tusen år hur långa som helst" om du har tid, men för att hjälpa till lite skulle jag gärna vilja veta lite mer om rasens hälsa, finns det några vanliga rasbundna sjukdomar? Vilka undersökningar görs eller bör göras på avelsdjuren? Och mentaliteten, dels lite allmänt hur de är men också om det är något speciellt som man ska se upp för, rädslor exempelvis som verkar finnas hos många raser (inkl. min egen)? Och sedan såklart om det är något speciellt du tycker vore bra för mig att veta som väldigt nyfiken och intresserad men utan koll och kunskap

 

[Red_Chili]

Det behöver jag definitivt! Jag har ju som sagt inte träffat en enda vad jag kan minnas utan min uppfattning om dem har jag fått från läsning och från bekanta som haft vinthundar förr som berättat om dem. Så träffa fler skulle jag definitivt göra innan det hade blivit aktuellt oavsett!

Det är ju framförallt Whippet som lockar mig i dagsläget, så du får gärna berätta lite om dem Jag tar gärna det där "tusen år hur långa som helst" om du har tid, men för att hjälpa till lite skulle jag gärna vilja veta lite mer om rasens hälsa, finns det några vanliga rasbundna sjukdomar? Vilka undersökningar görs eller bör göras på avelsdjuren? Och mentaliteten, dels lite allmänt hur de är men också om det är något speciellt som man ska se upp för, rädslor exempelvis som verkar finnas hos många raser (inkl. min egen)? Och sedan såklart om det är något speciellt du tycker vore bra för mig att veta som väldigt nyfiken och intresserad men utan koll och kunskap

Om du skickar ett PM och skriver ungefär var i landet du bor så kan jag fundera på om någon vinthundsägande bekant bor i närheten av dig, så kan vi försöka se till att du får träffa några

Nu är ju inte whippet "min ras" men jag har genom flera whippetägande vänner fått hyfsad koll på dem ändå. @Philosophia har dock betydligt bättre koll, förhoppningsvis hinner hon dyka in här i tråden och svara bättre än mig

Mentalt känns det som om rasen varierar en del. Philosophias ena tik är tex en riktig bulldozer, helt övertygad om att hon är odödlig, fjäderlätt och att alla älskar henne. Å andra sidan har jag aldrig träffat någon som är lika mycket bulldozer som just den tiken. De flesta andra jag träffat är betydligt mjukare till sättet. Upplever att de ofta är väldigt vänliga och lätta i alla situationer, men inte drar sig för att ryta ifrån rejält till andra hundar om de upplever att någon betett sig oacceptabelt, inte så att de backar undan och flyr för att någon är dum m.a.o. Jag själv har nog aldrig träffat någon rädd whippet, tvärt om upplever jag dem som modiga, däremot har jag träffat flertalet överkåta/stressade hanhundar. Rent generellt är de ju dock kattlika, har extrem jaktlust, är lättlärda och kvicktänkta, påhittiga och lätta i de flesta tänkbara situationer.

När det gäller det fysiska så är de väl generellt sett väldigt friska och vad jag vet så är det ovanligt att några som helst tester görs på dem (och när de väl testas brukar det vara u.a.). Däremot har de haft problem med väldigt många krypta hanar, något som rasklubben varit väldigt öppna med och jag tror även att det förbättrats på den punkten. Många whippets är också för stora. Det är inte ovanligt med whippets som är nästan i storlek med små salukis, inte ens bland tikarna! Att välja whippet och tänka att det är en "liten vinthundsras" är alltså inte helt klokt, om man inte lägger ner mycket tid på att leta efter en uppfödare som har just små whippets. De whippets jag träffat som faktiskt ligger inom ramen för vad rasstandarden säger om mankhöjden, de har jag upplevt som "ovanligt små" många gånger.

Har även för mig att de varierar lite exteriört, att det finns en engelsk typ och en amerikansk, men vad den riktiga skillnaden är däremellan vet jag inte riktigt. Dessutom finns det de som avlar på kapplöpningswhippets och de brukar vara väldigt annorlunda exteriört. De avlade för kapplöpning har rakare ryggar, inte lika vinklade bakställ och är nog ofta kortare i kroppen också.

 

[Nethril]

Varning för megalångt! Jag är ju partisk eftersom jag själv har whippar men maken till mer okomplicerad och trevlig samt lättskött hundras har jag faktiskt inte stött på. Rekommenderar dig att gå in och läsa på whippetklubben.se där det finns massor med info. Gruppen whippet på fb finns också.

Det är en frisk ras och det är verkligen inte ovanligt med whippar som blir 15 år eller mer. När jag fick avliva min franska bulldog (på hans femårsdag på grund av fyra rasbundna sjukdomar) så bestämde jag mig för att hitta den "friskaste rasen" som fanns och eftersom jag alltid gillat vinthundar och hade en granne med whippets så föll det sig väldigt naturligt. Nu har min ena dock en väldigt ovanlig autoimmun sjukdom (reaktiv histiocytos) och min andra en skadad höft (sedan valptiden) så det blev inte riktigt som vi tänkt oss. Men det blir det väl aldrig
De har inga rasbundna sjukdomar men som Red_chili skrev så är det vanligt med krypta hanar. Något annat jag tycker dyker upp oftare och oftare är whippar med kotförträngningar men det är bara min egen uppfattning. Epilepsi finns och är inte helt ovanligt. Magomvridning är ju också något man får tänka på när man har hundar med uppdragen buklinje.
Annars är det oftast sårskador, kloskador och liknande efter lösspring som är vanligt.

De har ett stort behov av att få springa lösa (och helst då såklart på inhägnat område). Ingenting man gör kan väga upp för den trötthet, tillfredställdhet och lycka som de får av att springa loss ordentligt.
Mina har en stor inhägnad tomt att röra sig på men tidigare bodde jag i lägenhet i stan och då fick vi åka till en stor inhägnad iallafall tre gånger i veckan.

Många whippets är kleptomaner (mina två är för jävliga) och stjäl saker från bänkar och bord. Snabba är de också. Tiken är egentligen väldigt väluppfostrad men kan sno en macka från bordet medan jag tittar på tv och hon står framför-utan att jag fattar det! Det har dock blivit lite bättre med åren. De öppnar dörrar båda två (men hanen är värst) och fodertunnor och liknande får ha lås eller stå i badrummet med helstängd inåtgående dörr..
Som ung hade tiken mycket separationsångest vilket visade sig genom att hon shreddade allt hon fick tag på. Vi tränade extremt mycket på detta. Det har blivit mycket bättre men hon har fortfarande sönder saker om det är tuggvänligt och inte bortplockat, vilket innebär att vi hundsäkrar noga innan vi lämnar dem hemma själva. Eftersom jag läst så mycket om hur andra whippar haft det vid ensamhetsträningen så känns det inte alls ovanligt att de har lite separationsångest.

De är ofta rätt ordentligt jobbiga som valpar och upp till ett-två års ålder. Mina två var båda grymt jobbiga fram till ca 1-1,5 års ålder (och då menar jag sent mognande, destruktiva, extremt tjuvaktiga, dödsföraktande, högt och lågthoppande dårfinkar) medan andra verkar vara änglavalpar. Dock är det vanligt att folk med whippar drar en suck när man frågar hur deras hundar var som små..

Många whippets är lite reserverade mot människor (och hundar) som inte ingår i flocken. De brukar ofta hälsa, göra ett par svansvift och sedan var det inte så intressant längre. Sådana är dock inte mina utan de är båda väldigt framåt och nästan lite för glada i folk och fä. Tiken älskar katter (hade en kattkompis som ung) och framförallt katter hon känner. De gosar hon med och leker med. Springer grannens katt över tomten i 120 knyck så vill hon dock jaga honom ändå. Båda mina är jättesnälla med barn både om det är klappkalas eller bollek i trädgården.

Jaktinstinkten varierar efter individ men den finns nog där på alla whippar. Min tik har jättestark jaktlust men går att avbryta. Hanen som är yngre har vi ännu inte råkat på något vilt som drar iväg med men han jagade då trasan med otroligt fokus. Det är väldigt viktigt att man tränar inkallning tidigt och regelbundet så har man chans att bryta om de drar.

Whippeten är ju kanske inte en ultimat hund för den lydnadsträningssugna men nog kan de prestera fint i många olika grenar. Både lydnads, rally, agility osv har whippar som det går riktigt bra för. Mina är grymma på tricks men man lär sig verkligen att godiset får vara GOTT(!!!) för att få fram det man vill. Och att är det riktigt blött i gräset så "kan du fan lägga dig själv matte" :P
Tiken kör vi viltspår med och då tågar hon på genom vad som helst och är riktigt duktig.

De fryser ofta på vintrarna (om de inte rör sig) men det har ju du erfarenhet av eftersom du har staffe som väl knappt heller har någon underull?
Mina får lätt köldkramp i tassarna precis när de gått ut men om man rör sig och knådar igång dem lite då och då så släpper det lätt.

De fäller men när de väl fäller så är det inga mängder och det faller färdigt på några dagar.

Det är ingen skällig hundras. Desto mer pratig skulle jag dock säga. Det halvmorras och joddlas vid lek och vill de ha något så låter det mest raw-raw-raw hela tiden. Har de försökt bädda iordning filten utan resultat i mer än fem minuter så pips det så matte kommer och lägger över den. Mina vaktar sedan vi flyttade till hus. Öppnar någon dörren eller går på farstubron så skäller tiken och lillgrabben skällylar mest för att något händer. De är hur glada som helst om någon kommer in så de markerar mest. Vilket jag tycker är rätt bra här i skogen (så länge ingen inbrottstjuv tittar in genom fönstret och ser två små smala spaghettis)


Som Red_chili skrev så varierar de en hel del i storlek. Min tik är för stor (53-54 cm i mkh och väger 15.5kg) men hennes pappa var i sin tur stor. Hon är även väldigt välpälsad för att vara whippet och har bara ett litet hårlöst fält på bröstkorgen och mellan bakbenen. Hon fryser väldigt sällan och är generellt lite tåligare än många andra whippar jag träffat och betydligt tåligare än vår hane som har mindre päls och fryser mest jämt. Ofta är de persikomagade hela vägen och då kan man ju inte klandra dem för att de fryser.

Amerikanska hundar är större med längre ben och näsa medan den engelska typen är mindre, mer kompakt. Men båda typerna brukar funka till både uställning och LC/kapp men man får kolla lite vad för typ av hund domaren tycker bäst om ifall man ska ställa ut.

Med vinthundar tränar man ofta Lure coursing som är en simulerad harjakt där en trasa dras på en lina (dras in med hjälp av ett elverk) mellan trissor i marken så att trasan flyger/"springer"vänder, vrider och svänger som en hare. Det tycker de flesta är superkul!
För just whippet finns även whippetsprint och whippetrace samt att många tränar på rundbana.


Skillnad mellan hane och tik frågar folk ofta om och jag som har båda tycker att hanen är roligast att jobba med men tiken vet jag kan prestera mer på svårare saker (typ trix eller i spåret). Han är lite uppe i det blå i original men när man ska träna så fokuserar han , har kul och är lättmotiverad. Han är väldigt människokär och en väldigt glad liten kluns. Har också ofta stött på överkåta (eg. stressade) whippethanar men vår grabb har inga sådana tendenser. Det kan ju såklart bero på att tiken fostrar honom ordentligt här hemma. Han får inte ens sprätta när han har kissat :P

Tiken är otroligt älskvärd, cool och är nöjd bara hon får vara med och nära. Vid träning får man jobba betydligt mer även om när hon väl fått upp ångan har väldigt mycket mer jävlar anamma. Vi har tränat länge för att kunna använda dragkamp som belöning tex. men nu när det väl funkar så ger det väldigt mycket mer på henne än på hanen.Hon är otroligt tillgiven, mattig och clownig.
Nu är ju han dock yngre också.

Dessutom är min sambo pälsdjursallergiker men tål våra två, och de sover i sängen. Han var absolut ingen hundmänniska när vi blev tillsammans men är totalt whippetfrälst idag. Ingen annan ras duger nu.

Jag vill nog säga att whippeten hänger med på allt och är en väldigt vänlig, anpassningsbar, närhetstörstande liten fartdåre med ett enormt stort hjärta, smidig storlek samt humor. Dessutom har de ofta enormt (uppenbarligen) stor kissblåsa när det regnar ute och de brukar vara morgontrötta. Och middagströtta. Och kvällströtta. OM de får ligga under filten

 

[DeadSerious]

De är ofta rätt ordentligt jobbiga som valpar och upp till ett-två års ålder. Mina två var båda grymt jobbiga fram till ca 1-1,5 års ålder (och då menar jag sent mognande, destruktiva, extremt tjuvaktiga, dödsföraktande, högt och lågthoppande dårfinkar) medan andra verkar vara änglavalpar. Dock är det vanligt att folk med whippar drar en suck när man frågar hur deras hundar var som små..

Tell me about it Samma sak gäller ju för staffar, och jag är relativt säker på att det till och med står med i deras rasbeskrivning att de är "väldigt intensiva som valpar och unghundar". Det kan jag skriva under på Och det är också anledningen till att jag än så länge har händerna fulla med min snart-ettåring och ytterligare en hund får vänta ett bra tag även om jag egentligen redan är sugen.

Och att är det riktigt blött i gräset så "kan du fan lägga dig själv matte" :P

De fryser ofta på vintrarna (om de inte rör sig) men det har ju du erfarenhet av eftersom du har staffe som väl knappt heller har någon underull?

Staffarna har mycket riktigt heller ingen underull så frusenheten är jag van vid och upplever faktiskt inte det som något jättestort problem. Man får klä på helt enkelt Och ta fighten när det regnar och hunden tvärvänder i dörren

De fäller men när de väl fäller så är det inga mängder och det faller färdigt på några dagar.

Det är ingen skällig hundras. Desto mer pratig skulle jag dock säga. Det halvmorras och joddlas vid lek och vill de ha något så låter det mest raw-raw-raw hela tiden. Har de försökt bädda iordning filten utan resultat i mer än fem minuter så pips det så matte kommer och lägger över den. Mina vaktar sedan vi flyttade till hus. Öppnar någon dörren eller går på farstubron så skäller tiken och lillgrabben skällylar mest för att något händer. De är hur glada som helst om någon kommer in så de markerar mest. Vilket jag tycker är rätt bra här i skogen (så länge ingen inbrottstjuv tittar in genom fönstret och ser två små smala spaghettis)

Dessutom har de ofta enormt (uppenbarligen) stor kissblåsa när det regnar ute och de brukar vara morgontrötta. Och middagströtta. Och kvällströtta. OM de får ligga under filten

När jag läste ditt inlägg kunde jag inte låta bli att bli slagen av hur otroligt lika de ändå är staffarna på många sätt och vis (se mina citerade inlägg), och då framförallt de lite mer charmiga och personliga grejerna Kanske är det just det som gör att jag tilltalas så himla mycket av båda raserna. Så lika men ändå så olika

Både ditt och @Red_Chili 's inlägg får mig än mer övertygad om att det vore en ras som passar mig väldigt bra i alla fall. Angående att de kan skifta i storlek så rör det mig inte så mycket, storleken har ingen betydelse och det är faktiskt hemskt sant i detta fallet, om den skulle blir större än rasstandard är det inget som stör mig. Snarare kanske positivt eftersom den då känns lite mer rejäl

Men vad tror du @Nethril om en whippet tillsammans med en staffe? Är det dömt att misslyckas eller kan det funka?

Om du skickar ett PM och skriver ungefär var i landet du bor så kan jag fundera på om någon vinthundsägande bekant bor i närheten av dig, så kan vi försöka se till att du får träffa några

Åh så snällt! Du har PM om några minuter

men inte drar sig för att ryta ifrån rejält till andra hundar om de upplever att någon betett sig oacceptabelt, inte så att de backar undan och flyr för att någon är dum m.a.o.

Just detta känns väldigt positivt för mig, eftersom jag var rädd för att de var lika mesiga som de ser ut Det känns ju som att det borde vara något positivt när det kommer till raskombinationen att den mjukare hunden har mer skinn på näsan än den hårdare (min staffe har aldrig ens hört talas om skinn på näsan, hon är en liten fjant helt utan varken integritet eller självrespekt), än om det hade varit tvärtom. En av mina funderingar var nämligen på om en vinthund skulle bli skrämd av ett buffligt sätt, men då är det troligare att den helt enkelt ogillar det i så fall än just blir rädd.


Åh, fasen. Jag skulle aldrig bett er berätta mer, nu sitter jag ju här och försöker hitta på tusen anledningar till att det visst skulle fungera jättebra.

 

[DeadSerious]

Jag börjar fundera här på om det lämpligaste inte hade varit att hålla utkik efter en lämplig omplacering istället för att köpa valp, trots att jag tycker just själva valpletandet är så kul, just eftersom det skulle vara en så stor chansning. Då kan man ju se hur den funkar ihop med Wilja, och dessutom blir det inte lika petigt med tidpunkt utan man kan helt enkelt ta det när rätt hund dyker upp eftersom jag ändå slipper pärsen med en valp och en unghund. Hmm. Nu blev jag mycket mer engagerad i det här än jag hade planerat.