Vinterföräldrartråden 2017/18

Status
Stängd för vidare inlägg.
Jag måste oxå få skryta lite när det kommer till det hembakade. Jag har ALDRIG i mitt liv lyckats med hallongrottor (glutenfria) utan dom har flutit ut och blivit en enorm platt kaka istället för massa fluffiga kakor.
Idag testade jag att ställa in dom i kylen i 10min innan jag stoppade in dom i ugnen, alltså wow. Jag har riktiga fluffiga hallongrottor på min bänk nu. :D
 
Ni kommer in i det! Eller jag har aldrig haft någon 11åring boende hos mig, men jag antar att även 11åringen anpassar sig. Kanske kan funka med lite "storebrortänk" att wow vad stor du har blivit snart behöver vi fler sovrum när du växer så fort :p

Tack, jag hoppas verkligen det. Hoppas att han ska känna att det blir så jobbigt med bebisen att han ska bli redo att sova i sitt rum. :p alternativt så kanske jag, bebis och hund flyttar in där. :angel:
 
@Sofie_B du behöver inte svara om du inte vill men hur kommer det sig att han är så osäker?

Det är inget känsligt att svara på, men dessvärre har jag nog inget bra svar. Jag har bara känt honom i 1,5 år och känns som att min man inte heller riktigt vet. Tydligen har han varit så hela livet, rädd för spöken, rädd för mörker, nattskräck när han var liten osv osv. Lillebror som är 2 år yngre är helt tvärtom, är gärna ensam hemma, väldigt så "släck och stäng dörren" när man ska natta honom etc. 11-åringen är liksom bara grund-otrygg. Han går hos skolkurator och har gått hos BUP men jag vet inte.. blir liksom inte bättre. :cry:
 
Det är inget känsligt att svara på, men dessvärre har jag nog inget bra svar. Jag har bara känt honom i 1,5 år och känns som att min man inte heller riktigt vet. Tydligen har han varit så hela livet, rädd för spöken, rädd för mörker, nattskräck när han var liten osv osv. Lillebror som är 2 år yngre är helt tvärtom, är gärna ensam hemma, väldigt så "släck och stäng dörren" när man ska natta honom etc. 11-åringen är liksom bara grund-otrygg. Han går hos skolkurator och har gått hos BUP men jag vet inte.. blir liksom inte bättre. :cry:

Tänkte när jag läste att han skulle behöva stöd men det har han ju redan (externt stöd alltså, stöd från familjerna har han ju uppenbart), tråkigt att det inte riktigt hjälper. Stackarn, vad säger han själv om det? Tänker att han ändå är så stor att han kan reflektera och prata om det?
 
Tack, jag hoppas verkligen det. Hoppas att han ska känna att det blir så jobbigt med bebisen att han ska bli redo att sova i sitt rum. :p alternativt så kanske jag, bebis och hund flyttar in där. :angel:

Jag tror ni ska sikta in er på det senare alternativet, helt enkelt för att det kommer skapa absolut minst friktion. Genom att mamma, bäbis och hund sover i ett rum och pappa och son i ett rum har ni ett utgångsläge som garanterat funkar, istället för ett utgångsläge som mest troligt kommer att skapa problem.

Och så en obligatorisk anekdot. :p Jag var också en väldigt otrygg och orolig unge (upp i 11-12 årsåldern) just runt det här med att sova och det hade mest med mina egna, vilda tankar att göra. Så fort jag skulle varva ner började tankarna gå om precis allt elände man kan föreställa sig och det gick inte att slappna av. Jag trodde på fullaste allvar att allt mellan en husbrand och ett tredje världskrig skulle inträffa om jag somnade. Det fanns inga yttre faktorer som gjorde mig otrygg, jag fick alltid komma till mamma och pappa och kan inte minnas något tvång eller bråk om saken.

För mig vände det när jag kom upp närmare tonåren, exakt varför minns jag dock inte. Kan ju helt enkelt ha varit tonåren som gjorde det.
 
Tänkte när jag läste att han skulle behöva stöd men det har han ju redan (externt stöd alltså, stöd från familjerna har han ju uppenbart), tråkigt att det inte riktigt hjälper. Stackarn, vad säger han själv om det? Tänker att han ändå är så stor att han kan reflektera och prata om det?

Ja, men jag tycker att han skulle behöva bättre/mer frekvent stöd. BUP var han bara hos en gång för att mamman inte tyckte om den han träffade. Jag tror också att han verkligen skulle vara hjälpt av prata med någon och komma till rätta med det här, för som du är inne på är det ju jättejobbigt för honom själv! Skolkuratorn verkar dock fungera rätt bra.

Ja, det kan han, men han har inte så mycket svar att komma med. Han säger precis som @Tassetass beskriver det, att han bara börjar tänka på allt möjligt och att han inte kan stoppa det och då blir han rädd/otrygg. Det enda som hjälper honom då är att få vara nära med en vuxen person som sitter vaken tills han har somnat. Problemet blir dock att det blir en sån enorm belastning på resten av familjen, för det tar jättelång tid för honom att somna, han vaknar flera gånger per natt osv. Så det blir mycket nattvak och lite sömn. :( Jag tror att lite kan ha att göra med skilsmässan också, den var inte så vacker. Men jag vet inte. Föräldrarna säger ju att han var såhär innan också.
 
Jag tror ni ska sikta in er på det senare alternativet, helt enkelt för att det kommer skapa absolut minst friktion. Genom att mamma, bäbis och hund sover i ett rum och pappa och son i ett rum har ni ett utgångsläge som garanterat funkar, istället för ett utgångsläge som mest troligt kommer att skapa problem.

Och så en obligatorisk anekdot. :p Jag var också en väldigt otrygg och orolig unge (upp i 11-12 årsåldern) just runt det här med att sova och det hade mest med mina egna, vilda tankar att göra. Så fort jag skulle varva ner började tankarna gå om precis allt elände man kan föreställa sig och det gick inte att slappna av. Jag trodde på fullaste allvar att allt mellan en husbrand och ett tredje världskrig skulle inträffa om jag somnade. Det fanns inga yttre faktorer som gjorde mig otrygg, jag fick alltid komma till mamma och pappa och kan inte minnas något tvång eller bråk om saken.

För mig vände det när jag kom upp närmare tonåren, exakt varför minns jag dock inte. Kan ju helt enkelt ha varit tonåren som gjorde det.

Tyvärr kan jag inte säga att min man/jag har lyckats vara lika fantastiska som dina föräldrar verkar ha varit kring det. Här uppstår mycket frustration. Jag vill inte dela säng med honom då han sparkas, slåss och river en i håret när han sover. På riktigt är jag rädd för bebisen skull. Pappan vill inte sova med honom för han är extremt lättväckt och har problem med sömnen. Mamman sover med honom på heltid, eller något av hans bonussyskon på mammavecka.

Att han på heltid bor inne hos oss fungerar ändå helt okej (bortsett ifrån sexandet då som får ta lite stryk men det kan man, kanske, leva med :p), men det är jobbigt att han inte känner sig trygg ens i samma rum med två vuxna och en hund utan att han behöver att någon av oss är vaken och sitter och tittar på honom tills hans somnar igen, och att han dubbelkollar det med att väsa "paaaaappaaa... paaaaapppaaaaaa!" hela tiden. Får på riktigt ångest bara av att tänka på det ljudet. O_o Jag trodde nog att det ändå skulle bli mycket bättre när vi släppte alla krav på att han skulle vara ensam på sitt rum (nu är det sagt att han får bo hos oss så länge han vill), men det känns som att han är lika otrygg ändå. :(
 
Ja, men jag tycker att han skulle behöva bättre/mer frekvent stöd. BUP var han bara hos en gång för att mamman inte tyckte om den han träffade. Jag tror också att han verkligen skulle vara hjälpt av prata med någon och komma till rätta med det här, för som du är inne på är det ju jättejobbigt för honom själv! Skolkuratorn verkar dock fungera rätt bra.

Ja, det kan han, men han har inte så mycket svar att komma med. Han säger precis som @Tassetass beskriver det, att han bara börjar tänka på allt möjligt och att han inte kan stoppa det och då blir han rädd/otrygg. Det enda som hjälper honom då är att få vara nära med en vuxen person som sitter vaken tills han har somnat. Problemet blir dock att det blir en sån enorm belastning på resten av familjen, för det tar jättelång tid för honom att somna, han vaknar flera gånger per natt osv. Så det blir mycket nattvak och lite sömn. :( Jag tror att lite kan ha att göra med skilsmässan också, den var inte så vacker. Men jag vet inte. Föräldrarna säger ju att han var såhär innan också.

Det var lite min första tanke. Att det kan vara skilsmässan som spökar. Att han är orolig för att mamma/pappa inte är där en dag utan att han står ensam.

Jag vet ingenting egentligen. Men barn känner på sig när ens föräldrar inte är ense. Det började innan skilsmässan, men hur länge var det otroligt mellan föräldrarna. Barn märker mycket mer än vad man tror.

Jag hoppas det släpper för honom snart. Det är inte roligt att vara otrygg på det sättet för någon :(
 
Det var lite min första tanke. Att det kan vara skilsmässan som spökar. Att han är orolig för att mamma/pappa inte är där en dag utan att han står ensam.

Jag vet ingenting egentligen. Men barn känner på sig när ens föräldrar inte är ense. Det började innan skilsmässan, men hur länge var det otroligt mellan föräldrarna. Barn märker mycket mer än vad man tror.

Jag hoppas det släpper för honom snart. Det är inte roligt att vara otrygg på det sättet för någon :(

Jag tror också det. Av det jag har förstått så var det ett väldigt dysfunktionellt och olyckligt äktenskap, även innan barnen kom till och min man är/var en helt annan innan vi träffades och är fortfarande mot sitt ex. Det har tyvärr gått ut även över barnen, han mådde verkligen inte bra och blev väldigt kort, kall och sträng. Det är något dom tackar mig för ofta, att jag har "gjort pappa så snäll" (förstå mig rätt, min man är en FANTASTISK pappa, men han utsattes verkligen för mycket i sitt förra äktenskap som satte djupa spår). Så äldsta sonen har nog tyvärr känt sig väldigt i vägen och krånglig tidigare och också fått höra att han är jobbig. Det gör nog inte allting lättare för honom direkt. :cry: Men samtidigt är det så himla svårt, för när jag tittar på situationen rent objektivt så är han också en person som tar ganska stora uttag energimässigt från sin omgivning utan att ge tillbaks så mycket. Han är helt enkelt lite ego. Det gör att man är mindre villig att bjuda till med honom också än med lillebror som tvärtom tar ut ganska lite men ger tillbaks mycket. Men det kan ju ha sina förklaringar som jag inte alls känner till, det är verkligen svårt att bara kastas in i en familjedynamik och försöka förstå den.
 
Jag tror ni ska sikta in er på det senare alternativet, helt enkelt för att det kommer skapa absolut minst friktion. Genom att mamma, bäbis och hund sover i ett rum och pappa och son i ett rum har ni ett utgångsläge som garanterat funkar, istället för ett utgångsläge som mest troligt kommer att skapa problem.

Och så en obligatorisk anekdot. :p Jag var också en väldigt otrygg och orolig unge (upp i 11-12 årsåldern) just runt det här med att sova och det hade mest med mina egna, vilda tankar att göra. Så fort jag skulle varva ner började tankarna gå om precis allt elände man kan föreställa sig och det gick inte att slappna av. Jag trodde på fullaste allvar att allt mellan en husbrand och ett tredje världskrig skulle inträffa om jag somnade. Det fanns inga yttre faktorer som gjorde mig otrygg, jag fick alltid komma till mamma och pappa och kan inte minnas något tvång eller bråk om saken.

För mig vände det när jag kom upp närmare tonåren, exakt varför minns jag dock inte. Kan ju helt enkelt ha varit tonåren som gjorde det.

Fast hur gör man då de nätter pappan ska ta bebis? Det är ju ändå vanligt att man hjälps åt/delar på det. Måste ju vara bättre att pojken vänjer sig vid att bebis finns i rummet också.
 
Fast hur gör man då de nätter pappan ska ta bebis? Det är ju ändå vanligt att man hjälps åt/delar på det. Måste ju vara bättre att pojken vänjer sig vid att bebis finns i rummet också.

I praktiken kommer ju den här familjen ha två barn som behöver var sin vuxen på natten. Om sonen accepterar någon annan vuxen än pappan så är det ju bara för de vuxna att alternera mellan barnen. Accepterar sonen inte någon annan vuxen så är det nog inte ett problem som ska lösas medan det finns ett alldeles nykläckt spädbarn med i bilden. Sonens sovvanor verkar ju göra att ingen får sova och nånstans kan jag tycka att prio ett är att just att folk får sova.
 
I praktiken kommer ju den här familjen ha två barn som behöver var sin vuxen på natten. Om sonen accepterar någon annan vuxen än pappan så är det ju bara för de vuxna att alternera mellan barnen. Accepterar sonen inte någon annan vuxen så är det nog inte ett problem som ska lösas medan det finns ett alldeles nykläckt spädbarn med i bilden. Sonens sovvanor verkar ju göra att ingen får sova och nånstans kan jag tycka att prio ett är att just att folk får sova.
Sant, avundas inte den situationen alls. Hoppas det löser sig @Sofie_B
 
Fast hur gör man då de nätter pappan ska ta bebis? Det är ju ändå vanligt att man hjälps åt/delar på det. Måste ju vara bättre att pojken vänjer sig vid att bebis finns i rummet också.

Ska och ska, det viktigaste är väl att de hittar det sätt som passar bäst för alla i familjen. Här tar jag alla nätter med bebis och maken tar storebror. Att göra på något annat sätt bara för att känns väldigt märkligt.

@Sofie_B jag tror som @Tassetass att det bästa är att sikta in sig på alternativet att ni delar upp er om nätterna. När jag läser det du skriver läser jag om en i grunden otrygg pojke som har gått igenom föräldrarnas skilsmässa vilket antagligen inte förbättrat tryggheten. Det var inte länge sen en stor förändring att du kom in i hans liv och nu blir det snart en stor förändring igen (syskon). Ni har tidigare "krävt" att han ska sova i sitt rum och ingen av er vill egentligen sova med honom. Även om ni inte sagt det till honom kan han mycket väl förstå det ändå.

Jag menar verkligen inte att ni har gjort något fel i det här. Men det blir nog svårt att forcera fram en lösning som innebär att han ensam får flytta ut ur sovrummet "till förmån för bebisen ". Utan ni måste nog lösa hans grundtrygghet först. Som det är nu låter det jättejobbigt både för honom och er.
 
Jag hoppas också att det löser sig, @Sofie_B. Högsta prio måste ju rimligtvis vara att ni får sova i möjligaste mån.

Men en helt lekmannamässig fråga, har ni själva eller någon av de professionella kontakter som varit om hans mående berört möjligheten att hjälpa honom att bemästra nattsituationen med KBT? Jag ställer frågan eftersom jag som själv som barn hade en (mycket mildare) situation med jobbiga tankar på kvällen, där jag såhär i efterhand kan konstatera att jag kom över det genom en sorts "själv-KBT".
 
Gud, inatt kände jag starkt att vad har vi gett oss in på.. mannens äldsta son (11 år) kan inte sova i eget rum utan bor i vårt sovrum på pappaveckorna, på madrass på golvet. Men det stannar inte riktigt där utan han är ändå orolig så det är ett himla meck för att han ska känna sig trygg (ljud på, ljus på, måste ligga nära pappa osv osv). Uppe på det så har min hund fått för sig att taxar är nattlevande djur så hon hoppar ner på natten och ska ut. Bara det att hon hoppar ner på sonen som sover på madrass på golvet = väcker honom och så är cirkusen igång. Hur ska vi kunna ha en bebis i den här oredan också? :crazy:

Drömde för övrigt om bebis inatt, tredje gången. Den stora röda tråden är allt allt går så enkelt och det är världens bästa bebis. Skönt, hoppas att det är sanndrömmar. :D Inatt drömde jag dock att det var en tjej, tidigare två gånger har jag drömt att det är en kille och det är också det vi väntar.

Tillhör inte tråden och halkade in här precis men ville bara berätta hur det var för oss.
Mellanbarnet hade/har vi samma problematik med. Hon sov mellan oss tills hon var strax över 7 år. Ja, exakt tills den dagen förlossningen för lillasyster startade så när värkarna kom fick jag lägga mig i hennes säng för att inte väcka henne..
Vi hade pratat och påmint henne om att när bebisen kommer så kommer hon inte få plats i våran säng längre och hon försökte med mycket för att få stanna kvar. Sova nere vid våra fötter, sova på golvet, skicka in pappa i hennes säng så kunde hon sova med mig...
Men vi var konsekventa och sa att hon är för stor och bebisen kommer skrika ibland så hon sover allra bäst i sitt egna rum.
Som sagt så sov hon hos oss tills förlossningen startade och sen när vi kom hem med lillasyster så kom hon in första kvällen (alltid nattad i sin säng) och ville sova hos oss men vi fick henne att sova hos sig. Sedan vaknade vi av att hon hade lagt sig mellan oss nedanför bebisen (som sov i sitt nest över henne) och ibland av att hon låg nere vid fötterna. Det tog kanske 2-3 veckor tills hon insåg att hon faktiskt inte fick plats och började sova i sitt egna rum.
Vi var väldigt noga med att bara påpeka att hon inte fick plats och sover bättre i sitt rum än att få det att låta som att vi ville ha ut henne. Hade vi erbjudit madrass på golvet så hade hon fortfarande sovit hos oss. Nu är hon 9 år och lillasyster sover i sin säng numera och syrran lägger sig hos oss någon gång i månaden sen sängen blev ledig igen, annars några nätter i soffan som är närmare vårat rum varje månad.
Hon har också som du beskriver pojken nattskräck, mardrömmar, går i sömnen m.m.
Häromnatten kom jag på henne med att gå på toa på natten och kollade till henne. Då hade hon satt på sig sina skor innan det och när jag frågade henne så visste hon inte varför hon hade på sig dom. Jag tror hon gick i sömnen.
Jag skulle låta pojken stanna på madrassen tills han kommer på att han nog sover bättre i sitt egna rum. Våran tröttnade rätt snabbt på skrikandet efter mat flera gånger om nätterna. Det är en väldigt känslig situation för man vill inte förneka det ena barnet men samtidigt måste man få vardagen att fungera. Hoppas ni hittar ett sätt som funkar för er. Man får låta det ta tid.
Ville mest säga att med lite viljestyrka och mycket tålamod så går det :)
 
Jag funderar lite (nu spekulerar jag mest @Sofie_B så mera allmänna funderingar till diskussionen) hur det skulle fungera med typ ljudbok eller avslappnade musik som kvällsrutin? Vet några barn som lyssnar på ljudbok på kvällen och lyssnat på samma ljudbok i flera månader för att de somnar så fort och helt enkelt inte kommer igenom den. Ljudet har liksom blivit en signal för sömn. Jag har själv gjort lite samma sak i vuxen ålder när jag haft mycket ångest och lite tendenser till panikattacker (typ kroppsdelar som "växer/krymper") då har jag lyssnat på naturljud för att fylla hjärnan med något annat än mina egna tankar.
 
Här är läget tämligen oförändrat. 26+2 idag och jag andas ut lite mer för varje dag. Nu känns överlevnadschanserna betydligt mer på vår sida (men jag kommer inte våga ropa hej förrän om sisådär 20 år antar jag, när man vet om eventuella konsekvenser i vuxen ålder)
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

Kultur JUNI 24/6 Annie Lööf, före detta partiledare, jurist 25/6 Renée Nyberg, programledare 26/6 Axel Gordh Humlesjö, journalist 27/6...
13 14 15
Svar
294
· Visningar
22 097
Senast: Rie
·
Gravid - 1år Fy tusan vad det tar emot att skriva detta men jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag känner inte igen mig själv sen jag blev gravid...
2 3
Svar
47
· Visningar
7 972
Senast: Bapelsin
·
Tjatter I denna evighetslånga vinter så måste det vara fler än jag som längtar efter våren. Och vad passar då bättre än en omgång med Secret...
23 24 25
Svar
482
· Visningar
17 404
Senast: Barbabelle
·
  • Artikel Artikel
Dagbok 28. juni.... Telefon från Rehabiliteringsscentret Vintersol på Teneriffa... "Du fick mejl från oss igår, kan du läsa igenom och svara...
Svar
5
· Visningar
1 046

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp