Det här med att försöka se allvarlig ut när barnet gör något han inte får, men samtidigt är så gullig att det är svårt att inte börja fnissa, kan en gå kurs i det nånstans?
Mvh har just ätit mellis med en kotte som mycket medvetet och med stora gester slängde all leverpastej på golvet och sen uttryckte både nöje och förvåning över den fina högen som bildades.
”Ner” är ett roligt begrepp! Jag säger faktiskt varken bu eller bä om den typen av kastande, jag plockar bara upp grejerna igen tills det är så mycket ”ner” att jag tänker att ungen måste vara mätt Lagom tills kastandet avancerar från ”ner” kommer det inte se lika gulligt ut längre