Sen jag fick barn har jag märkt en stor personlig förändring hos mig själv. Det är förvirrande. Dels tänker jag mycket mer på hur jag vill att jag ska uppfattas av mina vänner (framför allt de jag tränar med eller känner lite ytligare). Tänker mycket mer på att vara snäll, peppande och liksom schysst. Inte så att jag var elak innan men tänkte inte på sånt här innan.
Och sen har jag blivit så otroligt mycket känsligare. Min mormor gick bort igår, är jätteledsen över detta (förmodligen delvis för att detta gör mamma ledsen och mamma står mig väldigt nära. Det gör mig ledsen att hon är ledsen) trots att vi inte haft så nära relation på många år pga hennes alzheimers men vi spenderade mycket tid där som barn. Mammas sida av släkten med mormor som nav var det enda familjära utanför min egna familj. Pappas sida av släkten är uppstyckad, de pratar inte med varandra sedan måååånga år (trots att alla lever) och jag har ingen direkt relation till någon annan än min farmor.
Jag har aldrig innan varit den som gråtit över döden, det är naturligt om man är gammal. Så det förvånar mig. Kan kanske vara att jag inser att min egen mamma inte kommer finnas där en dag och hon är den enda i min familjen som står nära.
Märker också hur jag börjar bryta ihop över att jag o mannen fortfarande inte har sex. Tror verkligen inte han förstår det och har så jäkla svårt att ta upp det på ett seriöst plan. Kan ju liksom inte tvinga honom att känna ett sug. Utan går mest o väntar på att han ska finna den. Men på vägen dit lär jag väl ha hackat sönder min bild av mig själv. Är väl egentligen själva fan att man efter så många år med mentalt arbete för att bli stark i sig själv (och ändå känt att jag hade lyckats efter mobbning, övergrepp o ätstörningar) ändå står där o petar o klämmer o väger
Och funderar över vad det är som gör att han inte vill (och innerst inne är jag väl rätt säker på att det inte har med min ärrade mammakropp att göra men det är så lätt att skylla på den).