Tack alla som har svarat! Ni har såklart helt rätt i att han måste få klara det själv, och att det är bra att jag inte alltid finns i närheten. Men jag tänker det är för lång tid just nu. Går det inte bra så är det sex långa timmar, och just nu definierar han allt missnöje som han inte kan trösta direkt som "går dåligt". Jag är alltså rädd att det bara ska sänka honom istället. Han frågade om jag skulle iväg, jag frågade vad han tyckte och han ville göra nåt tillsammans var svaret. Kursen återkommer i maj, jag tror att jag ska fortsätta lämna kortare stunder (dvs 1-3 tim) så att han får bygga upp lite självförtroende på det, och gå nästa omgång istället.
Jag kämpar stenhårt med att inte kliva in och ta över när hon skriker. Det är skitsvårt, jag vill inget hellre än trösta henne men inser ju att det är dåligt för alla, så i de situationerna biter jag ihop och fortsätter med det jag gör.
Det hjälper mig jättemycket att ni skriver att det är olika saker som funkar, jag har tänkt att funkar det för mig så funkar det för alla
. Men det är klart att det inte är så. Tar till mig det! Borde hjälpa mig att slappna av lite.
Vi har pratat om det, men timingen var nog inte optimal. Bebis sov visserligen, men han var trött och uppgiven. Ska ta upp det igen när humöret är bra.
Har haft ambitionen att han ska ge ett mål om dagen, men jag hatar att pumpa så det har inte riktigt blivit så. Det stämmer säkert att det är bra för relationen, så jag ska skärpa mig med det.
Jag var på mammasamtal i veckan. Frågade om det inte fanns pappasamtal, men det gjorde det inte än, fast det fanns önskemål om det. Tror det hade behövts.
