Sorry för långt inlägg men behöver ventilera och skriva av mig lite.
Igår hade vi en jobbig dag i storfamiljsland. Igår jobbade mannen för första gången sedan John kom, vilket innebar att jag träffade barnen själv med bebis en stund. Var även ensam med den största killen (11-år) i tisdagskväll. Både då och igår har intresset för bebis varit rätt svalt, det gick ifrån att vilja bära, hålla, dra vagnen, snutta osv konstant till att kanske säga hej och klappa honom på kinden då och då. Jag reflekterade inte så mycket mer över det utan tänkte att det var nyhetens behag som lagt sig och tyckte helt ärligt att det var rätt skönt men har ändå varit noga med att erbjuda honom att göra allt det med bebisen som han gjort tidigare, men då har han avböjt.
Men sen kom mannen hem igår och ville vara med bebisen som då sov. Så dom satte sig i soffan med 11-åringen och jag lagade middag och så. Sen satt vi i soffan resten av kvällen allihopa och tittade på en serie vi följer och fikade och så. Mannen hade John hela tiden han inte ammade så att dom också får knyta an, men bebisen häger ju bara på, han tar inget direkt fokus eller kräver någon energi. Han är verkligen sååå okomplicerad.
Först så blev det då väldigt viktigt att få hålla/klappa/sitta med/få gå med vagnen osv igen. Jag reagerade på den tvära vändningen men sa inget. Sen blev 11-åringen VÄLDIGT uppmärksamhetskrävande och bad oss titta och engagera oss i hans mobilspel och bryta fokus från tvn. Sen gjorde bebisen några jättecharmiga miner och jag fotar honom och pappan och då hör vi hur 11-åringen mumlar ”ingen bryr sig om mig”. När vi sen frågar honom vad han sa vill han inte upprepa det.
Sen eskalerar det under resten av kvällen. Så fort 9-åringen säger något positivt om bebisen så frågar 11-åringen om inte han är söt/snäll/världens bästa bror/rolig att umgås med osv och han är superpå både mig och mannen och pockar på vår uppmärksamhet HELA tiden. Vi båda är väldigt trötta och vill bara gå och lägga oss och blir ganska frustrerade och irriterade, det finns liksom ingen ork att fortsätta steppa upp fokus på honom för han får alltid väldigt mycket fokus.
Mannen pratar sedan med honom och nog är det så att han känner sig svartsjuk på bebisen. Han hävdar hela tiden att han måste vänja sig vid att ”allt har förändrats” på pappavecka. Mannen försöker då prata kring det och belysa att egentligen ingenting har förändrats, mer än att bebisen hänger på. Mannen är snarare mer med dom stora barnen än innan iom att jag är hemma och kan förbereda/fixa mer på dagarna och att jag tar hela ansvaret kring bebisen. Men 11-åringen har ändå svårt att gå utanför den där bilden av att allt har förändrats.
Det här känns så jäkla jobbigt faktiskt. Jag var beredd på att det skulle komma en reaktion men jag trodde att den skulle vara rätt lindrig då han är så stor och man kan prata med honom om allting, och sen trodde jag att vi kunde pusta ut nu när bebisen är så otroligt okomplicerad. Men icke.. problemet i mångt och mycket är att 11-åringen är så himla mycket ”stor kille” på mammavecka, vilket gör att han har ett stort behov av att få vara ”liten kille” på pappavecka. Nästan på den nivån att han sitter i knäet och snuttar på det sättet bebisen gör nu, och då kan man väl känna sig hotad antar jag. Och det är ju vanligt att komma in i lite av en kris när ett lillasyskon kommer, det vet jag om.
Vi känner oss lite vilsna i hur vi ska hantera det här. Det är en sorg för både mig och mannen om han ska behöva släppa bebisen HELT på barnveckor, igår satt han liksom med honom 3 h och bytte en bajsblöja på en hel dag, så det är ju inte så mycket. Han vill ju också knyta an till bebisen. Lite vill man ju bara säga att såhär är det nu och det får man bara vänja sig vid, för det är ORIMLIGT att tycka att det här är så jobbigt. Men samtidigt känns det som en jättedålig väg att gå. Han tycker ju verkligen att det är jobbigt och det lär man ju förhålla sig till och ta på allvar.
Blääääää. Och med 9-åringen har vi motsatt problematik. Vi tittar på Bonusfamiljen tillsammans och senast tog dom upp det här med att bo hos bara en förälder. Det väckte mycket funderingar i hans huvud och han har pratat mycket om att han vill bo mer här, alternativt bo två veckor i stöten hos föräldrarna och ville igår kväll ringa sin mamma och fråga. Det kommer INTE landa väl och kommer göra relationen mellan mannen och exet jobbigare igen, men samtidigt kan man ju inte säga att han inte får känna så och lyfta det?
Det värsta av allt är att det här väldigt instinktiv triggar ”mitt barn, dina ungar”-känslor. Jag blir väldigt mycket lejonmamma inombords och tycker att det är jättejobbigt om bebisen ska ses som ett problem nu när han är så löjligt snäll. Hade varit skillnad om han skrikit massor eller så.
Äh, jag vet inte. Som sagt - skönt att bara få skriva av sig och ventilera. Det är inte så lätt alltid, det här med familjeliv!
