Vinterföräldrar -17/18 del 3

[Sofie_B]

Jag vill minnas att vi fick det sist oxå. Men kan det vart så att vi fick det vid utskrivning?

Vad skönt att allt gått bra men tråkigt att du har så ont! Hoppas att det vänder snart!

Vi fick också personnumret på bb, när vi fick hans gula kort. Det fick vi nog som du säger vid utskrivning.

 

[FeatherCloud]

@YaHilweh
Vi fick personnummer när vi kom till bb, stod inskrivet i journalkopian vi fick.

 

[Positron]

Här frågar de på Bvc om man vill ha det så får man det där

Det är ju jättebra!
Här frågar de oftast inte så jag har bekanta som missat att ge trots att de ville när de väl fått informationen

 

[Monifa]

Sista besöket hos bm idag. BF+5 och jag hoppas på en hinnsvepning och att det drar igång imorgon Hoppas också på att hon ger mig igångsättning nästa vecka torsdag eller fredag. Egentligen räknas jag ju inte som överburen förrän veckan efter men tänkte försöka med det iallafall. Tänkte trycka på att jag är rädd för försämrad funktion i moderkakan.

 

[YaHilweh]

Jag läste igenom journalkopian en gång till nu, där stod det allt. Men lite gömt, jag hade missat det när jag läste första gången. Tack.
Idag lutar det tydligen för hemgång enligt bm. Men vi får se hur jag fixar det med trappor och sådant.

 

[leoparden]

Jag vaknade upp med helt enorma bröst. Alltså det är så sjukt vad mycket som händer med kroppen! Det gör fortfarande lite ont att amma, framför allt när hon tar tag, men blir oftast bättre eftersom. Denna tredje natt har vi övat säker samsovning med lillan i babynest mellan oss halva natten, men sen blev hon lite orolig och somnade på mig när jag tog upp henne och sov där andra halvan av natten. Tror att det kommer kunna funka att ha henne i nestet hela natten mellan amningarna så småningom.

 

[Monifa]

Ingen hinnsvepning men däremot nådde hon tappen lättare denna gången så hon drog i den. Tydligen kan man inte göra hinnsvepning om barnet inte är fixerat

Ska springa extra mycket i trappen idag i hopp om att få igång förlossningen Fick datum för igångsättning också så nästa vecka blir det barn vare sig han vill ut eller inte

 

[YaHilweh]

Ingen hinnsvepning men däremot nådde hon tappen lättare denna gången så hon drog i den. Tydligen kan man inte göra hinnsvepning om barnet inte är fixerat

Ska springa extra mycket i trappen idag i hopp om att få igång förlossningen Fick datum för igångsättning också så nästa vecka blir det barn vare sig han vill ut eller inte

Men det måste ändå vara skönt att ha ett slutdatum snart har ni oxå en liten hårig bebis

 

[supersonic]

@FeatherCloud det kan ta upp till fyra veckor efter barnet fötts innan sambon också blir registrerad som vårdnadshavare. Sist fick vi hem brevet inom en vecka så oftast går det snabbare.

 

[Monifa]

Men det måste ändå vara skönt att ha ett slutdatum snart har ni oxå en liten hårig bebis

Jätteskönt att ha ett datum och att det blev nästa vecka så det slipper kännas så långt kvar.

Hehe vet inte hur kopplat det är till genetiken men både jag och gubben var flint (långe dessutom)

 

[Sofie_B]

Sorry för långt inlägg men behöver ventilera och skriva av mig lite.

Igår hade vi en jobbig dag i storfamiljsland. Igår jobbade mannen för första gången sedan John kom, vilket innebar att jag träffade barnen själv med bebis en stund. Var även ensam med den största killen (11-år) i tisdagskväll. Både då och igår har intresset för bebis varit rätt svalt, det gick ifrån att vilja bära, hålla, dra vagnen, snutta osv konstant till att kanske säga hej och klappa honom på kinden då och då. Jag reflekterade inte så mycket mer över det utan tänkte att det var nyhetens behag som lagt sig och tyckte helt ärligt att det var rätt skönt men har ändå varit noga med att erbjuda honom att göra allt det med bebisen som han gjort tidigare, men då har han avböjt.

Men sen kom mannen hem igår och ville vara med bebisen som då sov. Så dom satte sig i soffan med 11-åringen och jag lagade middag och så. Sen satt vi i soffan resten av kvällen allihopa och tittade på en serie vi följer och fikade och så. Mannen hade John hela tiden han inte ammade så att dom också får knyta an, men bebisen häger ju bara på, han tar inget direkt fokus eller kräver någon energi. Han är verkligen sååå okomplicerad.

Först så blev det då väldigt viktigt att få hålla/klappa/sitta med/få gå med vagnen osv igen. Jag reagerade på den tvära vändningen men sa inget. Sen blev 11-åringen VÄLDIGT uppmärksamhetskrävande och bad oss titta och engagera oss i hans mobilspel och bryta fokus från tvn. Sen gjorde bebisen några jättecharmiga miner och jag fotar honom och pappan och då hör vi hur 11-åringen mumlar ”ingen bryr sig om mig”. När vi sen frågar honom vad han sa vill han inte upprepa det.

Sen eskalerar det under resten av kvällen. Så fort 9-åringen säger något positivt om bebisen så frågar 11-åringen om inte han är söt/snäll/världens bästa bror/rolig att umgås med osv och han är superpå både mig och mannen och pockar på vår uppmärksamhet HELA tiden. Vi båda är väldigt trötta och vill bara gå och lägga oss och blir ganska frustrerade och irriterade, det finns liksom ingen ork att fortsätta steppa upp fokus på honom för han får alltid väldigt mycket fokus.

Mannen pratar sedan med honom och nog är det så att han känner sig svartsjuk på bebisen. Han hävdar hela tiden att han måste vänja sig vid att ”allt har förändrats” på pappavecka. Mannen försöker då prata kring det och belysa att egentligen ingenting har förändrats, mer än att bebisen hänger på. Mannen är snarare mer med dom stora barnen än innan iom att jag är hemma och kan förbereda/fixa mer på dagarna och att jag tar hela ansvaret kring bebisen. Men 11-åringen har ändå svårt att gå utanför den där bilden av att allt har förändrats.

Det här känns så jäkla jobbigt faktiskt. Jag var beredd på att det skulle komma en reaktion men jag trodde att den skulle vara rätt lindrig då han är så stor och man kan prata med honom om allting, och sen trodde jag att vi kunde pusta ut nu när bebisen är så otroligt okomplicerad. Men icke.. problemet i mångt och mycket är att 11-åringen är så himla mycket ”stor kille” på mammavecka, vilket gör att han har ett stort behov av att få vara ”liten kille” på pappavecka. Nästan på den nivån att han sitter i knäet och snuttar på det sättet bebisen gör nu, och då kan man väl känna sig hotad antar jag. Och det är ju vanligt att komma in i lite av en kris när ett lillasyskon kommer, det vet jag om.

Vi känner oss lite vilsna i hur vi ska hantera det här. Det är en sorg för både mig och mannen om han ska behöva släppa bebisen HELT på barnveckor, igår satt han liksom med honom 3 h och bytte en bajsblöja på en hel dag, så det är ju inte så mycket. Han vill ju också knyta an till bebisen. Lite vill man ju bara säga att såhär är det nu och det får man bara vänja sig vid, för det är ORIMLIGT att tycka att det här är så jobbigt. Men samtidigt känns det som en jättedålig väg att gå. Han tycker ju verkligen att det är jobbigt och det lär man ju förhålla sig till och ta på allvar.

Blääääää. Och med 9-åringen har vi motsatt problematik. Vi tittar på Bonusfamiljen tillsammans och senast tog dom upp det här med att bo hos bara en förälder. Det väckte mycket funderingar i hans huvud och han har pratat mycket om att han vill bo mer här, alternativt bo två veckor i stöten hos föräldrarna och ville igår kväll ringa sin mamma och fråga. Det kommer INTE landa väl och kommer göra relationen mellan mannen och exet jobbigare igen, men samtidigt kan man ju inte säga att han inte får känna så och lyfta det?

Det värsta av allt är att det här väldigt instinktiv triggar ”mitt barn, dina ungar”-känslor. Jag blir väldigt mycket lejonmamma inombords och tycker att det är jättejobbigt om bebisen ska ses som ett problem nu när han är så löjligt snäll. Hade varit skillnad om han skrikit massor eller så.

Äh, jag vet inte. Som sagt - skönt att bara få skriva av sig och ventilera. Det är inte så lätt alltid, det här med familjeliv!

 

[Sedna]

Förresten, igår fick vi papper från Skatteverket ang namn. I papperen står bara jag som vårdnadshavare, trots att sambon och jag tidigt i höstas anmälde faderskap och angav gemensam vårdnad.
Ska det vara så? Blir fundersam till om anmälan "gått in" så att säga. Hur har det varit för er andra som är sambos?

När min dotter föddes skrev vi under bekräftelsen innan födseln. Efter födseln var vi tvugna att maila födelsevikten till handläggaren för att ärendet skulle kunna slutföras.

 

[FeatherCloud]

@supersonic
Tack för svar! Då kanske jag ska avvakta lite då

@Sedna
Förlåt, men där hängde jag inte alls med varför skulle ni maila födelsevikten? Och till vilken handläggare?

 

[pollex]

Sorry för långt inlägg men behöver ventilera och skriva av mig lite.

Igår hade vi en jobbig dag i storfamiljsland. Igår jobbade mannen för första gången sedan John kom, vilket innebar att jag träffade barnen själv med bebis en stund. Var även ensam med den största killen (11-år) i tisdagskväll. Både då och igår har intresset för bebis varit rätt svalt, det gick ifrån att vilja bära, hålla, dra vagnen, snutta osv konstant till att kanske säga hej och klappa honom på kinden då och då. Jag reflekterade inte så mycket mer över det utan tänkte att det var nyhetens behag som lagt sig och tyckte helt ärligt att det var rätt skönt men har ändå varit noga med att erbjuda honom att göra allt det med bebisen som han gjort tidigare, men då har han avböjt.

Men sen kom mannen hem igår och ville vara med bebisen som då sov. Så dom satte sig i soffan med 11-åringen och jag lagade middag och så. Sen satt vi i soffan resten av kvällen allihopa och tittade på en serie vi följer och fikade och så. Mannen hade John hela tiden han inte ammade så att dom också får knyta an, men bebisen häger ju bara på, han tar inget direkt fokus eller kräver någon energi. Han är verkligen sååå okomplicerad.

Först så blev det då väldigt viktigt att få hålla/klappa/sitta med/få gå med vagnen osv igen. Jag reagerade på den tvära vändningen men sa inget. Sen blev 11-åringen VÄLDIGT uppmärksamhetskrävande och bad oss titta och engagera oss i hans mobilspel och bryta fokus från tvn. Sen gjorde bebisen några jättecharmiga miner och jag fotar honom och pappan och då hör vi hur 11-åringen mumlar ”ingen bryr sig om mig”. När vi sen frågar honom vad han sa vill han inte upprepa det.

Sen eskalerar det under resten av kvällen. Så fort 9-åringen säger något positivt om bebisen så frågar 11-åringen om inte han är söt/snäll/världens bästa bror/rolig att umgås med osv och han är superpå både mig och mannen och pockar på vår uppmärksamhet HELA tiden. Vi båda är väldigt trötta och vill bara gå och lägga oss och blir ganska frustrerade och irriterade, det finns liksom ingen ork att fortsätta steppa upp fokus på honom för han får alltid väldigt mycket fokus.

Mannen pratar sedan med honom och nog är det så att han känner sig svartsjuk på bebisen. Han hävdar hela tiden att han måste vänja sig vid att ”allt har förändrats” på pappavecka. Mannen försöker då prata kring det och belysa att egentligen ingenting har förändrats, mer än att bebisen hänger på. Mannen är snarare mer med dom stora barnen än innan iom att jag är hemma och kan förbereda/fixa mer på dagarna och att jag tar hela ansvaret kring bebisen. Men 11-åringen har ändå svårt att gå utanför den där bilden av att allt har förändrats.

Det här känns så jäkla jobbigt faktiskt. Jag var beredd på att det skulle komma en reaktion men jag trodde att den skulle vara rätt lindrig då han är så stor och man kan prata med honom om allting, och sen trodde jag att vi kunde pusta ut nu när bebisen är så otroligt okomplicerad. Men icke.. problemet i mångt och mycket är att 11-åringen är så himla mycket ”stor kille” på mammavecka, vilket gör att han har ett stort behov av att få vara ”liten kille” på pappavecka. Nästan på den nivån att han sitter i knäet och snuttar på det sättet bebisen gör nu, och då kan man väl känna sig hotad antar jag. Och det är ju vanligt att komma in i lite av en kris när ett lillasyskon kommer, det vet jag om.

Vi känner oss lite vilsna i hur vi ska hantera det här. Det är en sorg för både mig och mannen om han ska behöva släppa bebisen HELT på barnveckor, igår satt han liksom med honom 3 h och bytte en bajsblöja på en hel dag, så det är ju inte så mycket. Han vill ju också knyta an till bebisen. Lite vill man ju bara säga att såhär är det nu och det får man bara vänja sig vid, för det är ORIMLIGT att tycka att det här är så jobbigt. Men samtidigt känns det som en jättedålig väg att gå. Han tycker ju verkligen att det är jobbigt och det lär man ju förhålla sig till och ta på allvar.

Blääääää. Och med 9-åringen har vi motsatt problematik. Vi tittar på Bonusfamiljen tillsammans och senast tog dom upp det här med att bo hos bara en förälder. Det väckte mycket funderingar i hans huvud och han har pratat mycket om att han vill bo mer här, alternativt bo två veckor i stöten hos föräldrarna och ville igår kväll ringa sin mamma och fråga. Det kommer INTE landa väl och kommer göra relationen mellan mannen och exet jobbigare igen, men samtidigt kan man ju inte säga att han inte får känna så och lyfta det?

Det värsta av allt är att det här väldigt instinktiv triggar ”mitt barn, dina ungar”-känslor. Jag blir väldigt mycket lejonmamma inombords och tycker att det är jättejobbigt om bebisen ska ses som ett problem nu när han är så löjligt snäll. Hade varit skillnad om han skrikit massor eller så.

Äh, jag vet inte. Som sagt - skönt att bara få skriva av sig och ventilera. Det är inte så lätt alltid, det här med familjeliv!

Det är ju inte alltid lätt, särskilt inte när man har en alldeles nykläckt liten familjemedlem!

Min spontana tanke är att det finns en del saker i det här som ni varken kan bära känslomässigt åt 11-åringen eller hjälpa honom att intellektualisera bort. Han tycker att allt har förändrats, och det kanske är något som ni helt enkelt bara får köpa utan att kunna göra något åt - "du känner att allt har förändrats och det känns jobbigt, du känner att du behöver tid att vänja dig" utan att ge lösningar eller värdering av huruvida det faktiskt stämmer så bra med verkligheten samtidigt som ni får dra gränser kring er själva kring vad som känns okej - "jag vet att du vill/känner x och jag vill gärna x med dig, men jag kommer ha bebisen med mig samtidigt för det är viktigt för mig att han också kan vara med". Jag tänker lite med mina egna barn (och där är det säkert en förenklande omständighet att de är just mina egna) att jag alltid kan erbjuda en kram som tröst för att världen omkring känns jobbig, men jag kan (och ska, oftast) inte ändra världen.

 

[Positron]

Det är ju inte alltid lätt, särskilt inte när man har en alldeles nykläckt liten familjemedlem!

Min spontana tanke är att det finns en del saker i det här som ni varken kan bära känslomässigt åt 11-åringen eller hjälpa honom att intellektualisera bort. Han tycker att allt har förändrats, och det kanske är något som ni helt enkelt bara får köpa utan att kunna göra något åt - "du känner att allt har förändrats och det känns jobbigt, du känner att du behöver tid att vänja dig" utan att ge lösningar eller värdering av huruvida det faktiskt stämmer så bra med verkligheten samtidigt som ni får dra gränser kring er själva kring vad som känns okej - "jag vet att du vill/känner x och jag vill gärna x med dig, men jag kommer ha bebisen med mig samtidigt för det är viktigt för mig att han också kan vara med". Jag tänker lite med mina egna barn (och där är det säkert en förenklande omständighet att de är just mina egna) att jag alltid kan erbjuda en kram som tröst för att världen omkring känns jobbig, men jag kan (och ska, oftast) inte ändra världen.

Så bra skrivet!

 

[pollex]

Mhmm. Eftersom mina barn alltid blivit vägda på grammet har jag aldrig tänkt tanken ens att man använde femgramsintervaller. Trodde de där grammen var viktiga på något vis

Nu har jag (för vetenskapens skull ) rotat fram barnens BVC-böcker och kan konstatera att där råder femgramsintervall, undantaget störstas alla vägningar på neo och en vägning från när yngsta var fyra dagar som jag misstänker är från när vi gjorde återbesök på sjukhuset. Ditt landsting måste vara rikare (eller i alla fall ha en större våg-budget) än mitt helt enkelt

 

[Sofie_B]

Det är ju inte alltid lätt, särskilt inte när man har en alldeles nykläckt liten familjemedlem!

Min spontana tanke är att det finns en del saker i det här som ni varken kan bära känslomässigt åt 11-åringen eller hjälpa honom att intellektualisera bort. Han tycker att allt har förändrats, och det kanske är något som ni helt enkelt bara får köpa utan att kunna göra något åt - "du känner att allt har förändrats och det känns jobbigt, du känner att du behöver tid att vänja dig" utan att ge lösningar eller värdering av huruvida det faktiskt stämmer så bra med verkligheten samtidigt som ni får dra gränser kring er själva kring vad som känns okej - "jag vet att du vill/känner x och jag vill gärna x med dig, men jag kommer ha bebisen med mig samtidigt för det är viktigt för mig att han också kan vara med". Jag tänker lite med mina egna barn (och där är det säkert en förenklande omständighet att de är just mina egna) att jag alltid kan erbjuda en kram som tröst för att världen omkring känns jobbig, men jag kan (och ska, oftast) inte ändra världen.

Tack för input! Är inne på samma spår, att man kanske bara ska bekräfta att det är så han känner men utan att göra allt för mycket för att förändra det. Vi kan ju liksom inte gärna stoppa in bebisen i ett skåp och ignorera honom under pappaveckor. Och hans känsla av att allt har förändrats är ju hans verklighet och det spelar ingen roll om vi säger att vi haft tur med en sån okomplicerad bebis, han har ju inget att jämföra med.

 

[pollex]

Hur reagerade äldsta när lillebror kom?

Väldigt bra, måste jag säga såhär i efterhand! De första dagarna/nätterna var han rätt avvaktande och lite förskräckt (jag förstår honom, bebisar är rätt läskiga ) men sedan så flöt det ändå på i de flesta situationer. Det jag kan känna nu är att vi hade förberett oss rätt bra den gången: jag hade läst skräckhistoria efter skräckhistoria om "tvåbarnschocken" och verkligen ställt in mig på hur jobbiga situationer som skulle kunna uppstå (verkligheten var en mild bris i jämförelse med vad jag var fantiserat ihop ), vi hade läst syskonböcker med äldsta och verkligen tragglat på hur lite saker bebisar kan göra, jag hade äldsta mycket hemma och vi var väldigt noggranna med att han fortfarande skulle få vara liten. Den här gången känner jag mig mindre väl förberedd

 

[Sedna]

@Sedna
Förlåt, men där hängde jag inte alls med varför skulle ni maila födelsevikten? Och till vilken handläggare?

Födelsevikten är för att avgöra konceptionstiden, alltså uppskattning när barnet blev till. Mailade det till den handläggaren vi träffade hos familjerätten när vi skrev under papperna.

Födelsevikten/konceptionstiden efterfrågas i den blanketten man skriver under när man bekräftar faderskapet. Blanketten är utfärdad av socialstyrelsen, så borde inte skilja på kommunal nivå. Men jag vet att själva processen kan se olika ut mellan olika kommuner. Kan därför inte svära på att det är så att ni måste maila något till någon.

 

[Cattaflajna]

Vi får åka hem idag!!

Ska bli såå spännande att se hur vovven hemma reagerar