Jag vaknade någon gång Under småtimmarna natten till den 27/11 med mensvärk, dock starkare och av en annan karaktär än tidigare. Den kändes mer seriös och gjorde ondare än tidigare. Jag tröttnade och gick upp framåt morgonkvisten och fick i mig lite gröt. Runt 10-tiden började värkarna komma, väldigt oregelbundna i både tid och smärta. Dagen gick åt till att promenera upp en stig mellan vardagsrummet och matsalen, så länge jag rörde på mig blev mensvärken betydligt mer lätthanterlig.
Mannen kom hem från jobbet omkring kl 28, värkarna var då fullt hanterbara men den där envisa mensvärken började gå mig på nerverna. Jag petade i mig en minimal middag och kvällen spenderades på soffan till två filmer, för att försöka distrahera mig från det onda.
Omkring midnatt ringde vi förlossningen för att kolla läget, vi var välkomna in när det inte fungerade att vara hemma längre. Vi gick och la oss, men ingen av oss somnade, högst troligt på grund av att jag låg och gnydde vid varje värk. Vid halv 3 på morgonen fick det vara nog och vi satte oss i bilen. Väl inne på förlossningen blev vi mottagna av personal från BB då det var plats- och personalbrist, de gjorde dock en kurva samt konstaterade att jag var 4 cm öppen. Vi fick sitta ett par timmar i mottagningsrummet i väntan på svar om vi skulle få ett rum eller bli hänvisade någon annan stans.
Efter många om och men fick vi ett rum, som knappt hade hunnit städas sedan föregående förlossning var avklarad. Vid det här laget hade jag varit vaken i ett dygn, och var rejält slutkörd då jag aldrig blev smärtfri. Mensvärken ökade i styrka och fanns kvar mellan värkarna, så när vi väl fick ett rum blev det lustgas och någon starkare smärtstillande jag inte minns. Resten av natten och morgonen spenderades i någorlunda lugn och ro, även om jag inte fick sova.
Omkring 8-9 undersöktes jag igen, öppen 5 cm. På 5 h hade det inte hänt mer än en cm, här gav jag upp och bad om ett nackskott, en hink morfin eller snitt. Det blev bestämt att EDA var att föredra så så fick det bli. Någon timma senare fick jag värkstimulerande dropp, och här någonstans börjar minnet svika mig. De ökade dosen gradvis, men höll inte koll på hur jag reagerade. Till slut fick jag 7 värkar på rad med 2-3 sekunders mellanrum mellan varje, sedan en halv minus vila och samma sak igen. Mannen röt ifrån och de kom på att hoppsan, detta var inte så bra.
Droppet stängdes av, värkarna försvann helt och därefter började ett konstant justerande av dosen.
Vid det här laget var jag så slutkörd att jag inte lyssnade ett ord på var någon sa. Mannen fick filtrera allt från personalen och framföra det absolut viktigaste.
Under dagen gjordes alla möjliga saker, men jag minns det som ett töcken. Barnmorskan försökte hela tiden peppa mig att se fram emot krystvärkarna, att allt skulle bli så mycket enklare då. Tji fick jag, det blev bara mer smärta och tog alldeles för lång tid. Jag hade efter närmare 35 h inga krafter kvar, så för varje cm hon kom nedåt åkte hon in 8 mm. Jag svimmade av snabbt ett par gånger, men bedömdes vara pigg nog för att slutföra förlossningen naturligt.
Jag klamrade mig fast vid mannen som en skeppsbruten, stackarn hade både blåmärken och träningsvärk efter att ha kämpat med mig i så många timmar.
Efter sju svåra år kom hur som helst min dotter till världen den 28/11. Fullt frisk och väldigt söt. Efter detta började istället bekymren på ett överfullt BB..
