Vattnet gick vid 16.30 och runt 18.00 började värkarna komma den 9/12
Vi åkte in för koll, efter att ha ätit middag och lämnat hunden hos svärmor. Jäklar vad massa vatten som kom, fick stanna och byta byxor på vägen och lägga i dubbla bindor, samt sitta på trippla handdukar. Jag vägrade gå genom hela sjukhuset med pissevåta byxor. Vet inte om bytet hjälpte något, men de nya mjukisrna var i vart fall inte ljusgrå, utan svarta.
Ctg-kurva gjordes och allt såg fint ut. Men vi fick åka hem igen, vilket vi trodde. Fick rekommendationen att ta ett varmt bad och en alvedon, försök sova. Kom hem och hann precis till Paradise Hotel finalen (ja, jag är nördig och har följt det slaviskt). Sambon somnade runt elva, i ungefär samma veva som mina värkar startade ordentligt. Det funkade att andas genom dom, la mig i ett bad, som den badanka jag kände mig. Låg där i 1.5-2h och värkarna bara ökade. Men försökte koppla bort tankarna och låg och läste, tror jag läste samma sida under 1h tid och jag vet fortfarande inte vad sidan handlade om.
Till slut pallade jag inte att ligga kvar där jag låg, så jag gick och väckte sambon. Nu var värkarna täta, men enligt förlossningen inte tillräckligt täta, så vi skulle äta frukost och avvakta tills de blev kraftigare och att jag inte klarade av det längre. Då har jag redan haft kraftiga värkar sedan 20 tiden under kvällen och sedan 12 snåret har de vart nästintill outhärdliga. Men men, bara att göra som de säger. Att jag som diabetiker inte skulle bli hemskickad som de hela tiden sagt var ren och skär Bull shit.
Men efter ytterligare ett tag så åkte vi in runt 6 på morgonen för då orkade inte jag utan smärtlindring längre. Fick ett rum, men inte ett förlossningsrum och inte fören efter någon timme kollade de hur mkt jag var öppen. 3cm visade det sig, så då fick jag äntligen byta till ett förlossningsrum och fick lustgas.
Sambon var helt fantastisk hela tiden, jäklar vad stöttande och ja, fantastisk. Jag hade aldrig klarat det utan honom.
Jag var hela tiden väldigt glad och positiv, hade ont men med lustgasen inte för ont. Öppnades precis som jag skulle, ungefär 1cm/h. Vid 14 tiden beslutades det att sätta EDA för då var värkarna så täta och onda att lustgasen gjorde noll effekt och jag började bli okontaktbar under värkarna. Jag reflekterade inte riktigt över att rummet plötsligt fylldes av folk, det enda jag faktiskt tänkte på under tiden var att läkaren som satte nålen var sjukt snygg.
EDA tog väl bra, värkarna försvann och plötsligt kunde jag börja slappna av igen. När jag skulle upp och kissa typ vek sig benen då EDA tog lite för bra..
Då värkarna försvann så testade man att stimulera fram värkar med hjälp av akupunktur istället, sådant är lite coolt. Bm sa att det inte är så många som faktiskt vågar testa, så hon var lycklig över att få sätta nålarna. 4st i benen, 2st i händerna och 1st i pannan.
Dom gjorde inte så mycket, men det var kul att testa.
Vid 18 tiden sattes värkstimulerande dropp in och värkarna ökade igen, men jag öppnades inte mer. Utan har vart öppen 10cm sedan 14-tiden. Värkarna stannade under hela förloppet som sjukt kraftig mensvärk. Vid 19-tiden stängdes EDA av för att se om det gjorde någon effekt. Det enda som hände var att värkarna ökade och att jag blev mer desorienterad. Vid personalbytet vid 21-22 beslutades det om att hjälpa bebis ut, då hade jag så sjukt ont att jag mest skrek rakt ut, kroppen började bli ordentligt trött, jag var inte smärtfri en sekund mellan värkarna utan de var konstanta. Men hon hade ännu inte sjunkit ned så jag hade inga krystvärkar.
De satte sugklocka, första försöket så trillade den av och på andra hände det absolut ingenting. Då jag inte kunde hjälpa till. Jag hade inte ätit annat än nyponsoppa sedan 4 på morgonen och inte sovit på 2 nätter. Kroppen var slut, jag var slut som artist.
Snitt beslutades, helt och hållet för min skull. Bebis mådde hur bra som helst hela tiden och hade säkert kunnat fortsätta ett tag till. Men då krystvärkarna aldrig infann sig och jag inte orkade så var det ingen ide.
Sambon fick på sig söta gröna kläder och jag rullades in på operation. Fick mer bedövning vid 23.15 vid 23.30 hade den fortfarande inte tagit ordentligt utan jag kände stickproven de gjorde. Plötsligt fick jag en mask över ansiktet och sambon blev utkastad ur rummet, enligt honom den absolut värsta timmen i sitt liv.
23.40 kom Havanna till världen, pigg och stark 49cm och 3700g
Runt 1 vaknade jag av att tre främmande människor står böjda över mig. Jag fattar ingenting, helt borta. Men ytterligare 1 timme senare får sambon och Havanna komma in till mig. Och jag trodde aldrig att jag skulle få sådana moderskänslor så fort, tårarna började rinna även sambons. Jäklar vilken mäktig känsla det är, hon är vid liv och av vårt kött och blod.
Mat fick jag inte fören runt 9 på morgonen när bedövningen släppt ordentligt.
Just det, någonstans på mitten efter akupunkturen fick jag sitta och gunga på en pilatesboll med, har nog aldrig känt mig så löjlig
