Miks
Trådstartare
Du har verkligen gått igenom en hel massa saker som var för sig är oerhört tunga att hantera. Det är inte konstigt att du är i stor sorg. Tillåt dej själv att sörja.Varning för blandad kompott och allmän negativitet...
Usch jag var på efterontroll igår. En 45 minuter lång sådan och jag vet inte om jag blev så mycket klokare. Läkaren var mest besviken över att sambon inte var med? Han ville mest diskutera våra upplevelser och mående, sa bara att jag har inte getts tid att bearbeta det då i haft flera dödsfall och svåra händelser på löpande band, orkade inte ens berätta allt. Sen diskuterades ganska mycket kring att jag inte fick den smärtlindring jag var i behov av under de två veckorna på BB. Att barnmorskorna ifrågasatte, inte kom med smärtlindring när de skulle osv osv. Kände mig ganska ledsen efteråt och inte det minsta hjälpt av samtalet. Blir remiss till kärlkirurgen för strulet med mitt ben är antagligen sviter av att de karvade i artären i ljumsken. Jag kan gå 300 meter på plan mark, sen får jag ont och hela benet domnar likt rejäl mjölksyra. Fortsätter jag då att pressa mig att gå så blir det som kramp och oerhört smärtsamt och sen försvinner känseln. Ungefär som när man är så kall om foten att man inte känner något. Så måste stanna och vila några minuter tills det släpper, sen kan jag gå igen, men dock inte så långt förrän jag måste vila igen. och igen och igen. Mina magkramper som blir vid tarmrörelser är inget att göra något åt. Ultraljudet visade inga större sammanväxningar och mina äggstockar har nu fallit ihop som ett korthus längst ned i buken vilket tydligen är förväntat. Mitt hb har äntligen traskat uppåt och ligger på 124, något glädjande i alla fall.
Inte blev det bättre gällande humöret av att jag ringde min goaste vän på hemvägen, hon vars son dog i februari i cancer och som själv fick stroke och att man upptäckte att den orakades av just -cancer. Beskedet igår sliter mig i tusen bitar, cancern sprider sig och är inte botbar. Den rehab som planerades av onkologteamet är avblåst och nu händer inte mer än cellgifter efter strålningen. De köper henne tid.
Det behöver ju inte ens vara cancern som dödar henne, jag menar, hon kan ju faktiskt hinna dö av något annat innan. Typ halka på ett bananskal eller så..
När jag pratar med henne orkar jag vara stark, vi har humor och en otroligt dräpande och sarkastisk humor därtill, där vi kan skämta om allt. Verkligen allt, behandlingar, döden, begravning, livet i smått och stort osv. Men när vi avslutat och lägger på så slits mitt hjärta i tusen bitar.
Jag måste få ur mig alla ackumulerad sorg som blivit sedan januari och det är skönt att kunna gråta, samtidigt blir jag så förbannad, för det stjäl tid och energi från mig och familjen. Sömnen blir lidande och det går ju ut över allt annat, för jag orkar ingenting. Samtalskontakt gör det inte ett skit bättre, det lättar och jag är inte deprimerad, inte ens en släng dystymi. Jag har bara ren och skär sorg. Men frågan är; hur länge kommer jag att ha det?
Nåja, roliga saker i kråksången är att Elvira äntligen börjar intressera sig mer för omgivningen och leker nöjt med sakerna i babygymet. Hon må vara 4 månader om en vecka men är egentligen bara knappt 2 månader som både bvc och barnläkaren säger. Sjukt drygt är det iallafall, att det tagit sån tid, men framåt går det ju och de härliga leendena och småpratet är ju helt klart dagens höjdpunkter
Ska göra mig en kopp te i väntan på att regnet ska upphöra så jag kan försöka pilla en stund i trädgården, sålänge nu Elvira samt benet tillåter.
Än så länge ligger alla händelser så pass nära i tid att de fortfarande är som öppna sår. När det har gått en tid går det att bearbeta alla separata händelser var för sig. Det sägs ju att sorg tar ett år och därefter blir mer hanterbar.
Livet är så jäkla orättvist! Som för din väninna. Fortsätt som du gör att prata med henne. Gråt efteråt. Du kommer tänka på alla de där samtalen sedan och veta att du fick henne att må en smula bättre mitt i allt elände. Cancer is a bitch verkligen.
Jag har förlorat min bästa vän till cancern och lever på minnena från både innan hon var sjuk och under de två år hon var dålig. Vi uppskattade verkligen de stunder vi hade tillsammans och livet var lite ljusare just då. Det är 18 år sedan och det går inte en dag utan att jag tänker på henne. De första 5 åren hade jag fortfarande hennes nummer som första i huvudet när det hände något. Sorgen är djup fortfarande men såklart lättare att bära nu efter så många år. Saknaden kommer alltid finnas med mej.
Jag tror att livet innehåller små stunder av lycka och att lyckotillståndet inte kan vara hela tiden. Man får ta tillvara på de små leendena och kramarna som faktiskt innebär lycka och lägga de som aktiv motvikt mot all smärta och sorg. Bara för att orka liksom.
Stor kram även om det inte ens är i närheten av vad du behöver!
Mvh Miks
A kommer dessutom att få ett 3e språk, kommer troligen inte bli flytande men att ha ett ordförråd kan inte skada.
