Varning för lite uppgiven bitterhet :
Sedan förlossningen har jag haft ryggont, har varit på vårdcentral 2ggr och diagnosen är ryggskott med diskprolaps ( trolig då jag har ischias med bortdomnad fot).
Jag hatar att gå till läkare och har svårt att be om hjälp, men nu kan jag inte ens ta hand om mitt barn då det tar 15-30 min att komma upp ur sängen på natten och jag gråter av smärta flera gånger per dag. Jag får ingen smärtlindring för att jag ammar ( en halv citodon + 1 panodil är ordinationen).
Bemötandet har varit " jaha du fick barn och ammar, då är det inte mkt vi kan göra".
Jag är så ledsen för jag vill amma, men nu kan jag inte det ändå, eftersom jag inte kan sätta mig upp själv eller lyfta min bebis utan hjälp...
efter att ha gråtit mig igenom 100 meter promenad stoppade jag i mig ibumetin och citodon, för jag ger upp. Det måste vara bättre att min pojke har en mamma än att jag skriker av smärta så fort en blöja ska bytas eller att jag gråter av att lyfta honom :'(.
Men jag hoppas verkligen att jag kan hålla igång produktionen så vi kan börja om när den här skiten är över.
Eftersom jag varit orörlig pga foglossning sedan september så är mitt tålamod dränerat, jag vill inte ha ont och vara så begränsad. Jag blir tokig
.
Jag vill ha hjälp och jag vill bli lyssnad på av sjukvården, när jag sa till läkaren att jag kunde tänka mig att flaskmata en stund då jag ändå producerar för lite, att han redan får ersättning då och då så svarade hon:
" jaha, men det är ju säkert för att du har så ont! Så kan det bli,men vi kan inte hjälpa dig eftersom du ammar och akut operation är inte aktuellt än. Men krya på dig".