Sv: Vill skaffa hund..
Jag är inne på min 4 och 5 rottis.
Har aldrig behövt bråka med dom.
De har vart kanon hundar.
Lättlärda fina individer. Kanske hanarna är värre.
Hanarna kan vara värre, som Jadzia skriver, men ingen regel utan undantag.
Nu har jag inte erfarenhet av fyra eller fem rottweieler, utan har bara levt med två. 11 respektive 10 år.
Mina föräldrars hund var en "sällskapsrottis", men pappa såg åtminstone till att hon hade en riktigt bra lydnad och fick gå timslånga promenader lös i skogen varje vecka. Jag tror inte hon led särskilt mycket av det då jag och mitt syskon också lärde henne alla möjliga tricks och hade henne att leta upp våra gömda kompisar, hennes ben eller vad det nu var. Det var en trevlig tik, men som inte drog sig för att morra surt om någon kom för nära hennes grejer eller om man ville att hon skulle göra något som hon inta hade lust med.
Min egen rottis hade en helt annan kaliber och hon ifrågasatte om det var hon eller jag som var boss från det att hon var nio månader och högg mig i armen när jag ville ta en grej ifrån henne som hon inte fick ha.
Jag tränade lite spår och lydnad, men skall sanningsenligt säga att hon inte fick den tid hon skulle må bäst av. Hon muckade gärna gräl med andra hundar, gillade att skrämmas och blev ofta ordentligt sur när man talade om att hon inte fick tigga vid bordet, utan gå och lägga sig (eller om hon tvingat sig på någon gäst som kliade och kliade bakom öronen och inte vågade att sluta, för då morrade hon).
Jag älskade min hund, så klart, men hon var långt mycket mer av en utmaning än vad mina föräldrars tik var. Framför allt höll hon på med sådana där hyss som Jadzia beskrev, sökte små konflikter, anledning att vakta det ena eller det andra eller bara "roa sig" med att psyka de som visade sig lite osäkra på henne.
Det ÄR ett ansvar att ha en rottweiler och är det en bra hund som kräver den en hel del mental och fysisk stimulans, mer tid än vad sällskapshundsägaren i regel ger sin hund.
Det var absolut inget fel på min rottweiler, men jag var ung och lite naiv som tänkte att det skulle vara plättlätt att kombinera småbarnsår med en rottweiler och jobb, samt häst. Hundens förtjusning i att hitta på hyss berodde säkerligen på att hon inte fick arbeta så mycketsom hon behövde - och då var hon ändå ingen soffpotatis. Hon var med ute med barnvagn, hon var i stallet, jag gick kurs i spår och hon lekte med andra hundar och var med på jobbet.
Jag är en person som vet vad jag vill, gillar hundar som lyder och tycker att man skall vara herre över sin hund och inte tvärtom. Inget tjafs, för jag bestämmer, typ. jG har också i perioder varit hjälpinstruktör på brukshundklubben.
Denna erfarnhet till trots, så hade jag en del bekymmer med min rottweiler. Kanske var hon osedvanligt dominant eftersom hon inte gärna gjorde sig till för mig. Kanske var hon också osedvanligt pigg och aktiv, hon älskade att arbeta. Denna kombination av energi och dominans var mycket för mig att klara av eftersom mina andra förpliktelser och hästhobby också tog tid.
Numera har jag en annan ras och jag har insett att det kan vara lätt och väldigt roligt att ha hund. Han är ett lika stort sällskap, men kräver inte alls den fingertoppskänsla som jag behövde ha för att fostra rottweilern.
Jag skriver allt det här för att TS skall få en mer nyanserad bild av hur det kan vara - även om man har erfarenhet av hund.
Mina år med min egen rottweiler har iaf gett mig en klädsam ödmjukhet inför just den rasen. jag älskar rottweilerns utseende, dess pondus - men jag har inte den tiden och det engagemanget som jag tycker att en sådan fin hund förtjänar.
För att förtydliga, jag menar inte att alla brukshundar måste gå på brukshundklubben eller tränas i skydd, men jag tycker att hunden skall ha vettiga uppgifter och inte "bara hänga med". Det finns raser som kräver mindre och de kan man göra allt möjligt kul med, utan att få problem om tiden periodvis inte räcker till.
