Okej... Det var mycket att ta in...
Synd att man är för sent ute, men man kanske kan få någon annan att tänka till...
Jag är MÄKTA trött på att höra om folk som påstår att de gjort allt! Garanterat så har du definitivt inte hunnit göra ALLT för hästen under 1 års tid! Du ville ju inte ens utreda henne ordentligt!
Efter vad jag förstod hade problemen snarast eskalerat under denna tid. Då måste det ju vara du som är problemet... Hon blev tillfälligt bättre i en lugnare miljö, men sedan fortsatte det bli sämre, eller har jag missuppfattat?
Du skriver själv att du varit med om en rejäl olycka tidigare och tänkte inte riskera din hälsa igen (ser du roten i problemet??). Din egen självbevarelsedrift satte sig emellan hästens och din kommunikation, förmodligen undermedvetet... Detta fick förmodligen hästen ännu mer osäker.
Har själv erfarenhet av en häst som hamnade fel. Häst och ägare kom på kant med varandra - hästen började med att resa sig vid ridning. Det blev värre och värre - tillslut reste hon sig vid longering och ridning så hon slog över baklänges. Hon var nu livsfarlig! Hon slog sin ägare halvt fördärvad och ibland medvetslös (= flera resor till sjukhuset) "Allt" gjordes! Tänder kollades - röntgen av ben och rygg - specialutprovad sadel, men inget hittades och inget hjälpte!
Hon skickades till ett utbildningsstall (välrenommerat ska nämnas) - gick att skritta runt ett par varv i ridhuset när hon kom därifån men inte mkt mer. Snart var de tillbaka i sina gamla spår igen!
Hon hade bevisligen inte ont så då måste hon ju vara mentalt störd! Ägaren ville inte erkänna att hon var rädd för hästen, så hon försökte med "allt". Jag måste säga att denna människa verkligen försökte med allt som stod i hennes makt!
Allt detta skedde med en 4-åring under ca 1,5 års tid!
De gav då upp av säkerhetsskäl - och MÅNGA, MÅNGA var de som under denna tid sa att de var GALNA som inte avlivade den där hästen! Men en stor eloge till denna envisa människa som till slut insåg att HON inte kunde reda ut problemet, men som ville ge hästen en chans - trots påtryckningar om att hästen inte var normal och skulle slaktas för omvärldens säkerhet!
Hästen kom till mig... Jag är absolut ingen expert, jag är ingen utbildad horsemanshiputövare eller dyl. Jag hade bara sysslat med hästar i drygt 20 år, på hobbynivå då hon kom. På två månader var hon en dröm att rida! I dag följer hon mig överallt i hagen, hon lyder minsta vikthjälp och är en helt otrolig varelse - helt orädd för allt! Hon skulle gå i döden för mig - helt säkert!
Hon har hittat sin rätta plats - det enda hon behövde var en trygg ledare som gav henne förtroende och som litade på henne trots hennes förflutna!
Så snälla, det finns alltid hopp för ALLA varelser!
