Skulle jag fått tillverka mig ett eget bett, dvs det jag vill sätta i munnen på mitt ungsto (som bara har haft vanligt i munnen när hon löshoppats) när hon ska tränas på bett hade blivit ungefär så här:
*lagom kort (typ 9,5 inte kollat noga ännu då hon går bettlöst)
*parerstänger på sidorna för att ge tydligare signaler.
*mundel tillverkad i syntet, typ som silikonbetten.
*SMAL mundel, helst så smal som silikonbetten är på mitten eftersom hon harm inimunn, även mungiporna
*eftersom mundelen är smal och i syntet så blir den mkt böjlig, dvs inget konstant hårt tryck på tungan som raka oledade gärna ger.
Fö så har jag fått "metallbettsskräck". Antagligen helt i onödan men jag har fattat hur extremt känsliga våra kompisar är när jag använt bettlöst (en enkel remontgrimma med ludd) och ändrat på min ridning.
Så ett snällt bett för mig är: smalt, böjligt men utan leder - syntet, gärna fasta ringar/parerstänger för det ligger still bättre och i rätt storlek.
Svea: Vad finns det för nackdelar med tredelade? Ska ju fixa bett någon gång till illhästen och ett silikonbett (de "vanliga" jag sett) är för tjocka i mungiporna för henne.. Rakt i metall går bort då alla hästar jag ridit på rakt upplevt det som ett mkt skarpt bett. Har nämligen spanat in ett tredelat från globus (om jag inte minns fel) i rätt storlek och med små parerstänger