Viktstabilitet - kostar det?

[Ainon]

Har ni ändrat er vikt medvetet och sedan uppnått viktstabilitet, där ni inte behöver kämpa för att hålla vikten. Med kämpa menar jag även den mentala kampen om att förbise hungerskänslor etc? Just nu lever jag bara och är relativt viktstabil, jag funderar på om det är värt att göra något åt vikten eller om det bara kommer att bli en ständig kamp att försöka behålla den vikten. Hur har det varit för er?

Jag har med ålder accepterat att jag är några kilo tyngre än jag egentligen önskar vara med en aktiv livsstil och en kost där jag inte behöver tänka så mycket på vad jag äter. Pendlar väll inom en ram på 2kg.

Ska jag ligga på den vikt jag estetiskt önskar får jag antingen träna väldigt hårt eller äta väldigt strikt. Känns inte direkt hälsosamt varken fysiskt men framförallt psykiskt.

(Nu är jag dock höggravid och betydligt tyngre än jag brukar, förhoppningsvis flyter jag oproblematiskt tillbaka till den jämvikt jag haft naturligt senaste åren av sig själv när jag åter lever som jag brukar.)

 

[monster1]

Tycker det är intressant att vända på resonemanget; vad kostar det att inte ha en medvetenhet om vad en stoppar i sig? I form av hälsa, sjukdomsrisk osv. På samma sätt som en kan ha en medvetenhet om risken det skulle medföra att röka tex, om en ignorerar den omsorgen om sig själv. Det är alltid värt det att ta ansvar och vara rädd om sig själv; på samma sätt som om det varit ens barn, eller häst för den delen. Sen handlar allting om balans.

Jag ligger inom normalspannet för BMI det är ju ganska brett. Med tanke på de mediciner jag stoppar i mig tror jag att det eventuellt onyttiga i kosten är ett mindre problem. Stillasittande är kanske det större problemet men jag har ett kontorsarbete så det är ju inbyggt i arbetet att sitta stilla långa perioder.

 

[Eurydome]

Har ni ändrat er vikt medvetet och sedan uppnått viktstabilitet, där ni inte behöver kämpa för att hålla vikten. Med kämpa menar jag även den mentala kampen om att förbise hungerskänslor etc? Just nu lever jag bara och är relativt viktstabil, jag funderar på om det är värt att göra något åt vikten eller om det bara kommer att bli en ständig kamp att försöka behålla den vikten. Hur har det varit för er?

För fyra-fem år sen la jag på mig nästan 10 kg eftersom jag var väldigt stillasittande och åt jättestora portioner och en massa choklad. Jag gick ner alltihop med hjälp av en app och har sedan dess legat kvar på min idealvikt utan i princip någon ansträngning. Jag äter mindre portioner och rör mer på mig men det känns inte som någon ansträngning direkt.

 

[Fruentimber]

Jag ligger inom normalspannet för BMI det är ju ganska brett. Med tanke på de mediciner jag stoppar i mig tror jag att det eventuellt onyttiga i kosten är ett mindre problem. Stillasittande är kanske det större problemet men jag har ett kontorsarbete så det är ju inbyggt i arbetet att sitta stilla långa perioder.

Varför ska du göra något åt vikten när du redan ligger i normalspannet?

 

[monster1]

Varför ska du göra något åt vikten när du redan ligger i normalspannet?

För att jag inte orkar kämpa emot trycket i från samhället på hur man bör se ut och vara.

 

[Fruentimber]

För att jag inte orkar kämpa emot trycket i från samhället på hur man bör se ut och vara.

Smalnormen är himla skit.
Har du prövat att ändra lite algoritmer på dina sociala medier för att få ett större spann av kroppstyper på t ex Instagram? Representation matters. Det finns många kroppspositiva konton man kan följa som både medvetet och omedvetet kan hjälpa en till en mer accepterande och hälsosammare inställning till sin kropp.

Det är inte din kropp eller din vikt eller dina tankar det är fel på. Smalhetsen når in i många hörn.

 

[monster1]

Smalnormen är himla skit.
Har du prövat att ändra lite algoritmer på dina sociala medier för att få ett större spann av kroppstyper på t ex Instagram? Representation matters. Det finns många kroppspositiva konton man kan följa som både medvetet och omedvetet kan hjälpa en till en mer accepterande och hälsosammare inställning till sin kropp.

Det är inte din kropp eller din vikt eller dina tankar det är fel på. Smalhetsen når in i många hörn.

Jodå, jag har nog gjort vad jag kan på den fronten. Jag gillar mode och syr kläder, försöker hitta någon att följa som är typ 40 + (men inte en gråhårig slank dam) med några extra kilon. Svårt att hitta dock. Antingen är plussize (vilket jag ju egentligen inte är) unga eller så är det äldre slanka damer. Svårt att hitta sedvanlig medelåders tant .

 

[monster1]

Jodå, jag har nog gjort vad jag kan på den fronten. Jag gillar mode och syr kläder, försöker hitta någon att följa som är typ 40 + (men inte en gråhårig slank dam) med några extra kilon. Svårt att hitta dock. Antingen är plussize (vilket jag ju egentligen inte är) unga eller så är det äldre slanka damer. Svårt att hitta sedvanlig medelåders tant .

Just nu tror jag faktiskt det är omgivningen som helhet som utgör det största problemet. Samt att det här med att äta "rätt" och träna liksom är den nya religionen. Nu ska man inte vara from utan FRISK.

 

[Happimess]

Har ni ändrat er vikt medvetet och sedan uppnått viktstabilitet, där ni inte behöver kämpa för att hålla vikten. Med kämpa menar jag även den mentala kampen om att förbise hungerskänslor etc? Just nu lever jag bara och är relativt viktstabil, jag funderar på om det är värt att göra något åt vikten eller om det bara kommer att bli en ständig kamp att försöka behålla den vikten. Hur har det varit för er?

Jag hörde någon som forskade på viktnedgång och dylikt uttala sig för ett tag sedan om att den absolut bästa tjänsten man kan göra för sig själv är att aldrig gå upp i vikt och bli överviktig. Han menade att de senaste fynden var att om man en gång varit överviktig kommer kroppen göra så stora omställningar vad gäller omhändertagande av energi, hungers/mättnadskänslor osv och att det aldrig kommer att vara enkelt att vara viktstabil. Att "man" (rent generellt) alltid kommer behöva tänka "viktnedgång" för att vara viktstabil, medan "alltid-viktstabila" bara behöver tänka "viktstabilitet". Jag har för mig att det handlade om att viktnedgång faktiskt bidrog till epigenetiska förändringar (förändringar i DNA) som gör oss mer sårbara för stress, får mer lättriggade HPA-axlar och mer benägna att inta fett.

Rätt deppigt. Och det stämmer alldeles för väl in på mig. Jag har gjort ett par "vikt-berg-och-dal-banor" och tycker det blir kämpigare och kämpigare att stanna i varje "dal" (låg-vikt) och landar högre på varje topp (maxvikt).

 

[Fruentimber]

Jodå, jag har nog gjort vad jag kan på den fronten. Jag gillar mode och syr kläder, försöker hitta någon att följa som är typ 40 + (men inte en gråhårig slank dam) med några extra kilon. Svårt att hitta dock. Antingen är plussize (vilket jag ju egentligen inte är) unga eller så är det äldre slanka damer. Svårt att hitta sedvanlig medelåders tant .

Hm, ja, nu när du påpekar det så är ju många sådana konton yngre människor, typ 20+. Vilket ju också blir ett bekymmer! Du får starta ett eget konto.

 

[monster1]

Hm, ja, nu när du påpekar det så är ju många sådana konton yngre människor, typ 20+. Vilket ju också blir ett bekymmer! Du får starta ett eget konto.

Men det är ju jag som behöver bli influerad .

 

[Xenom]

För mig kommer inte viktstabilitet gratis tyvärr. Gick ner 40 kg för 7 år sedan och så fort jag släpper på strukturen i livet så går jag upp i vikt igen (sker p.g.a. stress, ledsen, deppig m.m.). Dock mår jag så pass mycket bättre när jag är ligger på min målvikt att jag alltid hittar motivationen att gå ner igen. D.v.s. jag mår sämre både fysiskt och psykiskt när jag väger för mycket.

Tyvärr blir det därmed mycket jojo över min vikt. Nu väger jag exempelvis 20 kg mer än i juli, så när jag släpper på allt går det väldigt fort upp.... Så just nu har jag påbörjat att gå ner vikt igen, men det tog mig 5 månader att hitta motivationen denna gång.

 

[corzette]

Jag är 40+ och är definitivt inte vikstabil.
Jag har lyckats banta ner mej (egentligen tom utan större svårigheter, de gånger jag GÅTT ner, men att tänka "banta" har inte hjälpt.)
MEN jag KAN INTE låta bli godis när jag gett mej den "lyxen", det börjar smått men eskalerar fort, som en alkoholist liksom.
Så nu väger jag mer än någonsin igen...

I mitt fall så är godissuget inför mensen den största boven. Kan säga till mej själv i vanliga fall att jag INTE ska köpa godis men inför mensen så är det inte ens med i tanken. Det går inte att gå förbi.
Försökte ju skaffa hormonspiral så jag skulle bli av med mensen men den rök inom 3 mån då självmordstankarna är sämre än godiset och övervikten.

Så för mej skulle det helt klart va en KAMP att va viktstabil...

 

[lil-sis]

Jag är 40+ och är definitivt inte vikstabil.
Jag har lyckats banta ner mej (egentligen tom utan större svårigheter, de gånger jag GÅTT ner, men att tänka "banta" har inte hjälpt.)
MEN jag KAN INTE låta bli godis när jag gett mej den "lyxen", det börjar smått men eskalerar fort, som en alkoholist liksom.
Så nu väger jag mer än någonsin igen...

I mitt fall så är godissuget inför mensen den största boven. Kan säga till mej själv i vanliga fall att jag INTE ska köpa godis men inför mensen så är det inte ens med i tanken. Det går inte att gå förbi.
Försökte ju skaffa hormonspiral så jag skulle bli av med mensen men den rök inom 3 mån då självmordstankarna är sämre än godiset och övervikten.

Så för mej skulle det helt klart va en KAMP att va viktstabil...

Hormoner är inte att leka med.

 

[Sezziyanen]

Jag hörde någon som forskade på viktnedgång och dylikt uttala sig för ett tag sedan om att den absolut bästa tjänsten man kan göra för sig själv är att aldrig gå upp i vikt och bli överviktig. Han menade att de senaste fynden var att om man en gång varit överviktig kommer kroppen göra så stora omställningar vad gäller omhändertagande av energi, hungers/mättnadskänslor osv och att det aldrig kommer att vara enkelt att vara viktstabil. Att "man" (rent generellt) alltid kommer behöva tänka "viktnedgång" för att vara viktstabil, medan "alltid-viktstabila" bara behöver tänka "viktstabilitet". Jag har för mig att det handlade om att viktnedgång faktiskt bidrog till epigenetiska förändringar (förändringar i DNA) som gör oss mer sårbara för stress, får mer lättriggade HPA-axlar och mer benägna att inta fett.

Rätt deppigt. Och det stämmer alldeles för väl in på mig. Jag har gjort ett par "vikt-berg-och-dal-banor" och tycker det blir kämpigare och kämpigare att stanna i varje "dal" (låg-vikt) och landar högre på varje topp (maxvikt).

Också läst en hel del om detta. Det betyder ju förstås inte att det är omöjligt att ändra sin vikt, men att det är svårare att göra det och hålla den sen.

Ytterligare en anledning till att det är så extremt viktigt hur barn växer upp.

 

[Voeux]

För att jag inte orkar kämpa emot trycket i från samhället på hur man bör se ut och vara.

Det är ett hemskt tryck det där. Jag brukar ibland fundera på vad jag vill ska stå på min gravsten.

Voeux Voeuxxon
Bra på att banta

Njeeh.. plötsligt blev det lite enklare att få distans från sina inbillade brister och ta tillvara på sin tid i livet.

 

[cirkus]

Jodå, jag har nog gjort vad jag kan på den fronten. Jag gillar mode och syr kläder, försöker hitta någon att följa som är typ 40 + (men inte en gråhårig slank dam) med några extra kilon. Svårt att hitta dock. Antingen är plussize (vilket jag ju egentligen inte är) unga eller så är det äldre slanka damer. Svårt att hitta sedvanlig medelåders tant .

Det är verkligen synd att du inte hittar nån du kan identifiera dig med.
Jag är också precis överviktig enligt BMI, ner 2 kilo (typ) så är jag normalviktig - fast jag pendlar en del. Jag vill inte bli smalare än vad jag är nu för jag gillar mitt fluff och mina kurvor. Jag vill inte ens bli tightare men ha samma vikt - jag är spytrött på att ta hand om sig själv alltid innebär att vara normsmal eller vältränad så det syns. Jag är vältränad ändå

 

[_Taggis_]

Jag hörde någon som forskade på viktnedgång och dylikt uttala sig för ett tag sedan om att den absolut bästa tjänsten man kan göra för sig själv är att aldrig gå upp i vikt och bli överviktig. Han menade att de senaste fynden var att om man en gång varit överviktig kommer kroppen göra så stora omställningar vad gäller omhändertagande av energi, hungers/mättnadskänslor osv och att det aldrig kommer att vara enkelt att vara viktstabil. Att "man" (rent generellt) alltid kommer behöva tänka "viktnedgång" för att vara viktstabil, medan "alltid-viktstabila" bara behöver tänka "viktstabilitet". Jag har för mig att det handlade om att viktnedgång faktiskt bidrog till epigenetiska förändringar (förändringar i DNA) som gör oss mer sårbara för stress, får mer lättriggade HPA-axlar och mer benägna att inta fett.

Rätt deppigt. Och det stämmer alldeles för väl in på mig. Jag har gjort ett par "vikt-berg-och-dal-banor" och tycker det blir kämpigare och kämpigare att stanna i varje "dal" (låg-vikt) och landar högre på varje topp (maxvikt).

Det där har jag också alltid i bakhuvudet, det handlar om att fettcellerna "minns" en övervikt och strävar mot den vikten de en gång haft. Enkelt förklarat. Det tvistas en del om huruvida det är sant det men ja, skitsamma. Det är ett spöke i mitt liv och det beror på att när jag efter flera år av anorexi började äta igen, mer eller mindre av tvång, så blev jag väldigt tjock. Kroppen blev i chock antar jag, inte minst i kombo med den medicinering jag stod på som är allmänt känd för att sabba ämnesomsättning. Sedan dess har vikt varit en kamp för mig (över 10 år), jag såg ett stort hopp i somras då jag fick diagnosen hypotyreos. Nu medicinerar jag och jag hoppas för hela mitt liv att det är en anledning till att jag numera är rätt nöjd med hur jag ser ut. Jag har fått ett gensvar av kroppen på min träning som jag inte haft på många år. Jag hoppas verkligen jag kan hålla mig stabil nu trots ett ev minne i cellerna...

 

[Tonto]

Absolut. BMI är ju inte världens bästa mått heller, min sambo som är lång/stor och relativt vältränad är överviktig enligt BMI.

Jag ligger på gränsen till undervikt enligt BMI, men jag består verkligen mest av armar och ben, så är absolut inte mager. Så för mig blir BMI problematiskt åt andra hållet.

 

[Bison]

Ska jag vara smal krävs det stenhård disciplin från min sida, det är bara deprimerande
Äter jag vad jag vill, när jag vill så håller jag mig viktstabil + - några kilo beroende på hur aktiv jag är.
Jag är lite småttjock, mest lår och rumpa men det stör mig inte ett dugg.
Mycket viktigare att må bra än att kämpa för skevt ideal.