Har ni ändrat er vikt medvetet och sedan uppnått viktstabilitet, där ni inte behöver kämpa för att hålla vikten. Med kämpa menar jag även den mentala kampen om att förbise hungerskänslor etc? Just nu lever jag bara och är relativt viktstabil, jag funderar på om det är värt att göra något åt vikten eller om det bara kommer att bli en ständig kamp att försöka behålla den vikten. Hur har det varit för er?
I slutet av tonåren så vägde jag betydligt mer än nu. Jag är 170cm lång och vägde ca 80kg (det kan dock ha varit mer, jag slutade väga mig där), rörde extremt lite på mig och levde på godis, så det var absolut ingen vikt som kom sig av muskler eller så. Jag mådde uselt och orkade absolut ingenting. Jag kämpade och kämpade för att gå ner i vikt och kom väl till typ 72kg, tyckte sedan att det var "helt omöjligt" att gå ner i vikt mer.
Sedan träffade jag en person som fick mig att upptäcka hur skönt och kul det kunde vara att träna, en person som också hade vettiga matvanor och drog med mig i det så gott det gick. Helt plötsligt när jag vägde mig så låg jag på ca 60kg, och hade betydligt mindre klädstorlek än där i slutet av tonåren. Det var absolut inte lätt att göra förändringen, men när den väl var gjord så hade jag plötsligt hittat en livsstil jag trivdes med.
Nu väger jag mig nästan aldrig längre, men jag har samma klädstorlek som när jag vägde ca 60kg. Får ibland välja andra typer av kläder eller något större klädstorlek, men då är det pga benmuskler eller musklerna kring axlar. Troligen väger jag väl ca 65kg nu, det var det iaf senast jag vägde mig.
Min nuvarande kroppsstorlek har jag alltså haft i ungefär 8 år, och då innan det så var det extremt(!) pendlande med vikt och storlek. Det jag gör nu är att jag både har aktivt jobb och har massor av grejer på fritiden som är
roliga men innebär rörelse. Sedan äter jag när jag hinner.
Den enda "kampen" jag har är att äta vettig mat på kvällarna och inte ersätta den med godis, men absolut att jag äter en del pizza, i perioder äter massor av glass osv. Att det blir som en liten kamp för mig är främst för att jag fortfarande ser det som jättetråkigt att laga mat. Själva maten tycker jag annars är god och jag vet att kroppen behöver den för att må bra. Jag märker en stor skillnad på hur mycket jag orkar om jag äter bra mat jämfört med när det blivit godis istället.
(Kan tilläggas att jag har turen att vara fysiskt frisk och inte ha några problem med ämnesomsättning, har inga allergier eller annat.)