Viktstabilitet - kostar det?

Jag tänker att det är just det där vaktandet som är att kämpa att liksom hela tiden ge vakt om. Helt enkelt att vara tvungen att tänka på vikten.
Ja, om att se till att man tar en lagom stor portion och att välja vettiga mellanmål är att kämpa så gör jag det.
Men alla som gillar choklad kämpar väl då varje gång de ser en chokladkaka och aktivt måste välja bort den för att det inte är nyttigt?
 
Jag har gått ner ca 20kg för ett par år sefan och får väga mig ofta, minst en gång i veckan för att inte gå upp... Är fortfarande överviktig så har egentligen inte nått min målvikt men har nöjt mig med att stanna här, tills det inte är ett konstant "problem". mitt största problem är potionsstorleken. Blir snabbt hungrig. Kan småäta mackor osv av stress...
 
Ja, om att se till att man tar en lagom stor portion och att välja vettiga mellanmål är att kämpa så gör jag det.
Men alla som gillar choklad kämpar väl då varje gång de ser en chokladkaka och aktivt måste välja bort den för att det inte är nyttigt?
Ja, det gör de nog om de väljer bort den, för att det inte är nyttigt. Andra kanske äter den.
 
För mig har det alltid handlat om att se till att mitt liv är stabilt runt om. Ingen ångest och stress, se till att hålla sömnen, stabil ekonomi, ingen värk - allt sånt där som kan påverka orken och viljan att hålla kosten/träningen igång. Mental och fysisk hälsa måste gå före vikthets (även om vikt är del av hälsan såklart).
 
Har ni ändrat er vikt medvetet och sedan uppnått viktstabilitet, där ni inte behöver kämpa för att hålla vikten. Med kämpa menar jag även den mentala kampen om att förbise hungerskänslor etc? Just nu lever jag bara och är relativt viktstabil, jag funderar på om det är värt att göra något åt vikten eller om det bara kommer att bli en ständig kamp att försöka behålla den vikten. Hur har det varit för er?
I slutet av tonåren så vägde jag betydligt mer än nu. Jag är 170cm lång och vägde ca 80kg (det kan dock ha varit mer, jag slutade väga mig där), rörde extremt lite på mig och levde på godis, så det var absolut ingen vikt som kom sig av muskler eller så. Jag mådde uselt och orkade absolut ingenting. Jag kämpade och kämpade för att gå ner i vikt och kom väl till typ 72kg, tyckte sedan att det var "helt omöjligt" att gå ner i vikt mer.

Sedan träffade jag en person som fick mig att upptäcka hur skönt och kul det kunde vara att träna, en person som också hade vettiga matvanor och drog med mig i det så gott det gick. Helt plötsligt när jag vägde mig så låg jag på ca 60kg, och hade betydligt mindre klädstorlek än där i slutet av tonåren. Det var absolut inte lätt att göra förändringen, men när den väl var gjord så hade jag plötsligt hittat en livsstil jag trivdes med.

Nu väger jag mig nästan aldrig längre, men jag har samma klädstorlek som när jag vägde ca 60kg. Får ibland välja andra typer av kläder eller något större klädstorlek, men då är det pga benmuskler eller musklerna kring axlar. Troligen väger jag väl ca 65kg nu, det var det iaf senast jag vägde mig.

Min nuvarande kroppsstorlek har jag alltså haft i ungefär 8 år, och då innan det så var det extremt(!) pendlande med vikt och storlek. Det jag gör nu är att jag både har aktivt jobb och har massor av grejer på fritiden som är roliga men innebär rörelse. Sedan äter jag när jag hinner.

Den enda "kampen" jag har är att äta vettig mat på kvällarna och inte ersätta den med godis, men absolut att jag äter en del pizza, i perioder äter massor av glass osv. Att det blir som en liten kamp för mig är främst för att jag fortfarande ser det som jättetråkigt att laga mat. Själva maten tycker jag annars är god och jag vet att kroppen behöver den för att må bra. Jag märker en stor skillnad på hur mycket jag orkar om jag äter bra mat jämfört med när det blivit godis istället.

(Kan tilläggas att jag har turen att vara fysiskt frisk och inte ha några problem med ämnesomsättning, har inga allergier eller annat.)
 
För 8 år sedan hade vi en viktkampanj vid jobbet som vi var ett större gäng som gick med i. Jag gick under året som kampanjen varade ned 14% och har hållit mig viktstabil sen dess. Är en dam som närmar mig 50 och med stillasittande jobb. Det är ingen kamp och jag är aldrig hungrig. Jag äter frukost, mellanmål, lunch, mellanmål och middag. Efterrätter många gånger per vecka och fika efter lunchen i princip alla dagar.

För mig är det viktigt att maten jag äter är näringsrik, funkar inte att äta något "lätt" eller mackor utan jag behöver rejäl och varm mat. Och protein, fett och kolhydrater vid varje måltid. Jag äter också rejäla mängder grönsaker och sallader av alla de slag till maten. Efterrätterna är ofta också de något som tillför näring, igår t.ex. var det fruktsallad bestående av banan, päron och jordgubbar toppade med kokosflingor och vaniljsås.

Jag är också ett godis- och kakmonster av stora mått. Löser det genom att helt enkelt inte ha godis eller kakor hemma, äter upp allt sånt genast annars. Äter godis flera gånger i veckan men håller nere mängden när jag köper själv.

Motionerar lätt, främst genom stavgångspromenader några ggr i veckan.
 
Har ni ändrat er vikt medvetet och sedan uppnått viktstabilitet, där ni inte behöver kämpa för att hålla vikten. Med kämpa menar jag även den mentala kampen om att förbise hungerskänslor etc? Just nu lever jag bara och är relativt viktstabil, jag funderar på om det är värt att göra något åt vikten eller om det bara kommer att bli en ständig kamp att försöka behålla den vikten. Hur har det varit för er?
Tycker det är intressant att vända på resonemanget; vad kostar det att inte ha en medvetenhet om vad en stoppar i sig? I form av hälsa, sjukdomsrisk osv. På samma sätt som en kan ha en medvetenhet om risken det skulle medföra att röka tex, om en ignorerar den omsorgen om sig själv. Det är alltid värt det att ta ansvar och vara rädd om sig själv; på samma sätt som om det varit ens barn, eller häst för den delen. Sen handlar allting om balans.
 
Tycker det är intressant att vända på resonemanget; vad kostar det att inte ha en medvetenhet om vad en stoppar i sig? I form av hälsa, sjukdomsrisk osv. På samma sätt som en kan ha en medvetenhet om risken det skulle medföra att röka tex, om en ignorerar den omsorgen om sig själv. Det är alltid värt det att ta ansvar och vara rädd om sig själv; på samma sätt som om det varit ens barn, eller häst för den delen. Sen handlar allting om balans.
Det beror ju på vilken grad av övervikt vi pratar om. Man måste ju ha en ganska rejäl övervikt/fetma för att det ska bli farligt. Det är dessutom inte särskilt bra för kroppen att tex ständigt banta, att pendla i vikt vilket det lätt kan bli när man försöker banta i perioder osv osv, Det är ju bara att läsa vikttråden här på buke, flera beskriver ren svältkost som de äter år ut och år in för att försöka förändra kroppen. Det är defintivt inte bra för kroppen.
Allt beror väl på hur långt från kroppen normalläge man får för sig att man vill ligga.
 
Jag tänker att det är just det där vaktandet som är att kämpa att liksom hela tiden ge vakt om. Helt enkelt att vara tvungen att tänka på vikten.

Det beror nog på vad man lägger in i begreppet kämpa, samt vilken vikt som man vill vara stabil på. Det är sannolikt mer ansträngande under en viktnedgång och de första året som viktstabil med de nya vanorna, än vad det blir senare. Hur stor skillnad det är i vanorna spelar nog också in.

Jag tror att en gör gott i att hitta andra värden än enbart vikten i sina nya vanor. Handlar det enbart om vikt och ingenting annat så tror jag att det kan bli väldigt svårt. Men som ett exempel så har jag börjat promenera till och från jobbet, och dessutom ta en långpromenad på lunchen. Det är så skönt att få frisk luft och lite ljus i den här annars mörka tiden, att jag aldrig hoppar över det. Även de dagar som jag skiter fullständigt i vikt och hälsa så vill jag ut. Vi köpte även en ny mixer i våras och har börjat göra smoothies. Vi gör en grön smoothie till frukost varje morgon och den är så god att jag längtar upp ur sängen på mornarna. Att hitta vägar till fysisk aktivitet samt mat som man verkligen gillar är nog jätteviktigt, för då har man plötsligt många fler drivkrafter än att stirra sig blind på vågen. Lösviktsgodis, som jag en gång i tiden älskade, kan jag knappt äta längre utan att bli illamående efter en stund. Så är det med många saker som jag brukade gilla. Paradoxalt nog så har jag aldrig varit så intresserad av matlagning som nu. Jag letar recept, hittar nya roliga råvaror i butiken, börjat baka. Det är hur roligt som helst. Ändå vägde jag 9 kilo mer för ett år sedan när jag inte lagade mat, utan mest köpte halvdan take-away som smakade sådär.
 
Ja för mig är det (uppenbarligen) arbetsamt att vara viktstabil på en nivå jag trivs med.

Med lugnare omständighet ”privat” skulle det troligen vara mindre arbetsamt men där handlar det ju om att träna på mer hjälpsamma strategier.

-35 ligger rätt stadigt men jag vill tillbaka till -45 (eg -50 men det känns inte lika realistiskt dels pga nya problem (lipödem) som tillkommit efter graviditeten).
 
Det beror nog på vad man lägger in i begreppet kämpa, samt vilken vikt som man vill vara stabil på. Det är sannolikt mer ansträngande under en viktnedgång och de första året som viktstabil med de nya vanorna, än vad det blir senare. Hur stor skillnad det är i vanorna spelar nog också in.

Jag tror att en gör gott i att hitta andra värden än enbart vikten i sina nya vanor. Handlar det enbart om vikt och ingenting annat så tror jag att det kan bli väldigt svårt. Men som ett exempel så har jag börjat promenera till och från jobbet, och dessutom ta en långpromenad på lunchen. Det är så skönt att få frisk luft och lite ljus i den här annars mörka tiden, att jag aldrig hoppar över det. Även de dagar som jag skiter fullständigt i vikt och hälsa så vill jag ut. Vi köpte även en ny mixer i våras och har börjat göra smoothies. Vi gör en grön smoothie till frukost varje morgon och den är så god att jag längtar upp ur sängen på mornarna. Att hitta vägar till fysisk aktivitet samt mat som man verkligen gillar är nog jätteviktigt, för då har man plötsligt många fler drivkrafter än att stirra sig blind på vågen. Lösviktsgodis, som jag en gång i tiden älskade, kan jag knappt äta längre utan att bli illamående efter en stund. Så är det med många saker som jag brukade gilla. Paradoxalt nog så har jag aldrig varit så intresserad av matlagning som nu. Jag letar recept, hittar nya roliga råvaror i butiken, börjat baka. Det är hur roligt som helst. Ändå vägde jag 9 kilo mer för ett år sedan när jag inte lagade mat, utan mest köpte halvdan take-away som smakade sådär.
OT, men recept på din smoothie? Fick en ny mixer i julklapp och skulle vilja prova någon grön variant. :)
 
Banan, apelsinjuice, riven ingefära och fryst spenat (eller grönkål funkar lika bra) :love: Den blir riktigt fräsch och iskall eftersom spenaten varit fryst, man kan slänga i lite extra is om man vill, och så blir det lite sting i från ingefäran. Orimligt gott.
Mums, jag ska bara försöka byta ut banan, tycker att det smakar mycket, mycket dåligt :angel:
 
Exakt. Det är ju stor skillnad på att vara överviktig och vilja ligga på normalvikt, och vara normalviktig och vilja ligga på undervikt/gränsen till undervikt för att man har fått för sig att man "trivs där".
Det gäller ju inte bara att vilja ligga på undervikt. En del kroppar är större av naturen och man kan vara byggd för att ligga på bmi-övervikt. Ett stort problem är ju att folk hanterar bmi som om det säger något om individer när det är ett mått för gruppnivå. Om man är byggd för att ha bmi 27 (hugger bara något) så kommer man ständigt få ligga på svältnivå i sitt intag om man envisas med att försöka komma ner till ett betydligt lägre bmi. Det är inte särskilt bra för kroppen.
 
Lösviktsgodis, som jag en gång i tiden älskade, kan jag knappt äta längre utan att bli illamående efter en stund.

Vill bara tillägga att jag ABSOLUT äter snacks. Varje fredag och lördag, minst. Kanske bara i lite mindre mängd än innan och inte samma saker. Har blivit helt besatt av linsbågar och trycker minst två påsar i veckan. Vad man äter på helgkvällarna är en väldigt liten del av ens totala intag. Vi lagar alltid mycket mat på helgerna, och dricker vin. Om man tänker att man äter 3 måltider om dagen så blir det 21 måltider på en vecka. Fredag och lördag kväll blir alltså 2 måltider + snacks, och det återstår 19 måltider där man kan göra hälsosamma val om man vill. Ändå tror många att de måste äta ångad broccoli på lördagskvällarna. Nej, jag lägger inte en tanke på kaloriintaget dessa kvällar.
 
Det gäller ju inte bara att vilja ligga på undervikt. En del kroppar är större av naturen och man kan vara byggd för att ligga på bmi-övervikt. Ett stort problem är ju att folk hanterar bmi som om det säger något om individer när det är ett mått för gruppnivå. Om man är byggd för att ha bmi 27 (hugger bara något) så kommer man ständigt få ligga på svältnivå i sitt intag om man envisas med att försöka komma ner till ett betydligt lägre bmi. Det är inte särskilt bra för kroppen.

Absolut. BMI är ju inte världens bästa mått heller, min sambo som är lång/stor och relativt vältränad är överviktig enligt BMI.
 
Har ni ändrat er vikt medvetet och sedan uppnått viktstabilitet, där ni inte behöver kämpa för att hålla vikten. Med kämpa menar jag även den mentala kampen om att förbise hungerskänslor etc? Just nu lever jag bara och är relativt viktstabil, jag funderar på om det är värt att göra något åt vikten eller om det bara kommer att bli en ständig kamp att försöka behålla den vikten. Hur har det varit för er?
Alltså jag tror det korta svaret är ja, det behöver man nog om man vill ligga på en lägre vikt än den man naturligt har när man inte tänker på vikt och vad man äter.
Inte att kämpa mot hungerkänslor kanske, men mer att man någonstans är medveten vad man stoppar i sig och gör medvetna val. (Om man upplever det som en kamp är säkert olika, men mer medvetet tänka på kost iaf)
 
Mums, jag ska bara försöka byta ut banan, tycker att det smakar mycket, mycket dåligt :angel:

Du kan ju testa, jag tycker inte smoothien smakar banan alls men utan den skulle den nog bli hemskt sträv i smaken. Så ska du byta ut den så se om du kan få i något annat som är sött. Kanske fryst mango?
 
För mig har det alltid handlat om att se till att mitt liv är stabilt runt om. Ingen ångest och stress, se till att hålla sömnen, stabil ekonomi, ingen värk - allt sånt där som kan påverka orken och viljan att hålla kosten/träningen igång. Mental och fysisk hälsa måste gå före vikthets (även om vikt är del av hälsan såklart).

Verkligen, och jag tycker att man gör gott i att fundera på om en viktnedgång verkligen har med hälsa att göra eller någonting annat. Det är inget fel i att vilja se ut på ett visst sätt heller, men jag tror att man gör gott i att reda ut varför man vill en viss sak och vilka drivkrafter som ligger bakom. För att kunna orientera sig fram till ett hälsosamt förhållningssätt till sin kropp och sitt mående. Varken kropp eller psyke mår bra av vikthets varför det går hand i hand med att det heller sällan är hållbart i längden.
 

Liknande trådar

  • Låst
Övr. Hund Jag har problem med min hund. Att flytta hit var det bästa beslutet för mig, men från att vara relativt okomplicerad, om en husky kan...
20 21 22
Svar
425
· Visningar
34 402
Senast: Snurrfian
·
Träning Det här med frivillighet i träning är ett intressant ämne om än knivigt! :D Till viss del tror jag ändå det inte går att komma ifrån...
Svar
3
· Visningar
900
Senast: skiesabove
·
  • Artikel Artikel
Dagbok Har svårt att klura ut vad som är bra för mig och vad som är rimligt, så jag skriver ned mina funderingar för att se om det blir...
2 3
Svar
44
· Visningar
9 250
Senast: Dimmoln
·
Kropp & Själ Hur förhåller ni er till att behöva genomföra livsstilsförändringar som känns oerhört svåra? Hur kan man hjälpa sig själv till att...
Svar
14
· Visningar
1 543
Senast: Badger
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp