Vid vilken ålder slutar man gråta när man slår sig? Och vad är anledningen?

[purity_666]

Jag funderade på det efter att ha sett några "roliga" videos där folk trillar. Små barn börjar ju gråta direkt, ifall det kanske gör ont. Lite äldre barn väntar tills de känner att det gör ont och gråter då. Sen slutligen slutar man gråta när det gör ont (om man inte verkligen slagit sig ordentligt, fast alla gråter ju inte då heller) Det är väldigt sällan man ser en vuxen gråta av smärta.

Jag undrar lite varför man slutar gråta vid smärta. Är det samhällets förväntningar, eller en inbyggd reflex? Ni som har lite äldre barn, har ni tänkt på när de slutar gråta och varför?

 

[Dressyrtjejen_97]

Jag funderade på det efter att ha sett några "roliga" videos där folk trillar. Små barn börjar ju gråta direkt, ifall det kanske gör ont. Lite äldre barn väntar tills de känner att det gör ont och gråter då. Sen slutligen slutar man gråta när det gör ont (om man inte verkligen slagit sig ordentligt, fast alla gråter ju inte då heller) Det är väldigt sällan man ser en vuxen gråta av smärta.

Jag undrar lite varför man slutar gråta vid smärta. Är det samhällets förväntningar, eller en inbyggd reflex? Ni som har lite äldre barn, har ni tänkt på när de slutar gråta och varför?

Kan bara svara för mig själv, som var ett "äldre barn/tonåring" för inte så länge sedan iaf.

Kan fortfarande gråta av smärta vid enstaka tillfällen ibland. Då pratar vi knän ur led eller kombinationen extrem migrän/kraftig mensvärk.

Annars vet jag knappt någonsin om jag gjort det - och om ens, så slutade jag väl när jag var kanske 3-4-5 år. Har (enligt andra) extremt hög smärttröskel och får inte ont av småsaker så lätt.

 

[Ray]

Min dotter var helt förtvivlad och vrååålade om hon slog sig i yngre år. Nu har hon lärt sig att man dör inte och det kommer dessutom gå över . Om något nytt händer eller det gör extra ont så gråter hon fortfarande men inte på samma sätt. Hon är 7.
Jag tror det är en kombination av kroppskontroll, erfarenheter och omgivning?
Hon har ju många gånger set när vi vuxna slår oss och kommenterat att "du gråter aldrig mamma - det gör jag". Så normen är ju att om man vill verka vuxen biter man ihop och den är nog stark...

 

[Kilauea]

Jag tror att det kan vara för att man som liten blir rädd över smärtan när man slår sig. Med åren lär man sig att det inte är så farligt. Det är min helt ovetenskapliga teori.

 

[voltis]

Största skillnanden på min 7åring mot när hon v ar yngre är att hon tidigare alltid fick typ panik när hon ramlade och frågade om det var blooood. Det var värre än smärtan från fallet, det fick inte vara blooood.
Nu när hon ramlar så gråten hon mindre och får mindre panik ang blodet. Hon vi fortfarande inte se på tex knäet själv innan vi kollat, men som sagt det känns som att hon tänker till mer nu och kanske inser själv att varje fall inte medför jättesmärta och blod.

 

[mysboll]

Jag gråter fortfarande och jag är 33. Men jag bryr mig inte så mkt om vad andra tycker och tänker.

För några månader sen så slog jag i lilltån så tårarna sprutade i nästan en halvtimme! Fy satan så ont det gjorde!

 

[Araminta]

Jag är, som någon annan tidigare nämnde, också inne på att det har med erfarenhet, chock och rädsla att göra. Små barn har mindre erfarenhet, vet inte vad som är farligt och har sämre frontal lober för att lugna ner sig själv och inte bli rädda för de där smärtsignalerna som kommer från ett skrapat knä.

Smärta är väldigt kopplat till ängslan och ångest. Om jag inte lärt mig helt tokigt så går det till och med att genomföra operationer på folk som inte tål sömnmedel med enbart lugnande.

 

[TeamLundVer]

Chock tror jag är en av anledningarna. Jag gråter nästan aldrig av smärta, svär istället. Däremot har tårarna kommit 9 av 10 gånger som jag trillat av en häst. (9 av 10 gånger har jag slagit mig ordentligt också). Det har inte så mycket med smärtan i sig att göra för efter att ha gråtit 2 minuter så är det liksom bra oavsett hur ont det gör. Jag tillhör kategorin som blir tvingad till akuten när jag har så ont att jag inte kan stå upp

 

[Hoarfrost]

Tror även jag att det är för att man blir rädd/chockad, jag minns fortfarande att jag ibland grät när jag var liten och något hänt trots att det inte gjorde jätteont egentligen.
Det kan inte vara så att man helt enkelt gråter lättare när man är liten som en primal instinkt som sitter kvar?
För att uppmärksamma föräldrar/vuxna på att något har hänt och att man måste tas hand om, typ alarmsystem
Läste någonstans att gråt triggar igång "ta hand om" reaktioner hos vuxna, har för mig att det dämpade sexlusten för män ochså?

 

[Kilauea]

Jag är, som någon annan tidigare nämnde, också inne på att det har med erfarenhet, chock och rädsla att göra. Små barn har mindre erfarenhet, vet inte vad som är farligt och har sämre frontal lober för att lugna ner sig själv och inte bli rädda för de där smärtsignalerna som kommer från ett skrapat knä.

Smärta är väldigt kopplat till ängslan och ångest. Om jag inte lärt mig helt tokigt så går det till och med att genomföra operationer på folk som inte tål sömnmedel med enbart lugnande.

Vissa säger att man kan göra operationer under hypnos. Jag vet inte riktigt. Samma sak med operation på enbart lugnande. Adekvat smärtlindring är ett måste oavsett om en operation utförs med generell anestesi (dvs man gör patienten medvetslös) eller på enbart lugnande.
Även om man söver nån så ger själva narkosmedlen i sig sällan ordentlig smärtlindring. Patienten må vara omedveten men hjärnan emottar fortfarande smärtimpulser vilket kan ge en sk wind-up-effekt så att patienten har ont när den vaknar. Därför kombinerar man själva anestesin (sövningen) med analgesi (smärtlindring). Det är lättare förebygga smärta än att häva om den uppkommit under en längre tid.
Finns mängder av olika smärtstillande varianter, som binder på olika receptorter och ges på olika vis.
Nån liten, ej särskilt smärtsam, operation på enbart lugnande - ja kanske. Nåt större, nej.

Sorry för ot, men anestesi och analgesi är ett nörderi jag har via mitt yrke .

 

[Korven]

De visade en operation på TV från Samariten i Uppsala , hypnos och benoperation.
Det var nån känd smärtläkare som jag glömt namnet på.

 

[MiniLi]

Jag är helt övertygad om att det beror på att man får lära sig att man inte ska gråta. Barn får på olika sätt lära sig att det inte är önskvärt att fortsätta med beteendet upp i äldre ålder.
Själv kan jag absolut bli tårögd om jag slår mig. Att jag inte gråter mer är främst på grund av socialt tryck.

Jag tror världen vore lite bättre om alla bara grät när de blev ledsna eller fick ont, oavsett ålder.

 

[Araminta]

Vissa säger att man kan göra operationer under hypnos. Jag vet inte riktigt. Samma sak med operation på enbart lugnande. Adekvat smärtlindring är ett måste oavsett om en operation utförs med generell anestesi (dvs man gör patienten medvetslös) eller på enbart lugnande.
Även om man söver nån så ger själva narkosmedlen i sig sällan ordentlig smärtlindring. Patienten må vara omedveten men hjärnan emottar fortfarande smärtimpulser vilket kan ge en sk wind-up-effekt så att patienten har ont när den vaknar. Därför kombinerar man själva anestesin (sövningen) med analgesi (smärtlindring). Det är lättare förebygga smärta än att häva om den uppkommit under en längre tid.
Finns mängder av olika smärtstillande varianter, som binder på olika receptorter och ges på olika vis.
Nån liten, ej särskilt smärtsam, operation på enbart lugnande - ja kanske. Nåt större, nej.

Sorry för ot, men anestesi och analgesi är ett nörderi jag har via mitt yrke .

Intressant! Tack för fördjupning

 

[Lena Furberg]

Jag tror, som någon skrev, att det rör sig mycket om rädsla när man är liten och något gör ont. Man förstår inte smärtan på samma sätt, man analyserar inte så som man gör som vuxen. Man vet inte att det onda antagligen går över om en stund. Man tror att det är nåt farligt. Och som liten är man mer beroende av att bli räddad av de vuxna, omhändertagen, och det blir man om man gråter högt! Vi vuxna ropar inte på hjälp på samma sätt, om det inte är en rejäl skada.

Själv hade jag en hemsk öroninflammation härom året. Jag brukar aldrig gråta av smärta, men då grät jag hela vägen till vårdcentralen, i väntrummet, inne hos läkaren (!) och till apoteket. Sen sprack trumhinnan och då gick det över. Men det är enda gången på mycket länge, så länge jag ens kan minnas, som jag gråtit av smärta i vuxen ålder.