Igår var det träning med Tinja på tapeten, en coachgrupp. Den är superbra, på bara två tillfällen har jag lärt mig enormt mycket - bland annat hur många otjänster jag gör Tinja i agilityn
"Hon kan ju, släpp henne, sluta glo!" Och visst kan hon. Och hon
vill så jäkla mycket. Hon är verkligen i toppform! Också väldigt skönt att instruktören kan ta över hunden när som och köra. Tinja bryr sig inte, allt handlar om vem som ger henne leksaken i slutet
Jag hade köpt en extraplats på samma kurs som gick direkt efter, så då fick Asni komma ut och smaka på banan. Hon är ju livsglädje förkroppsligad, hon bara kör, gör, och är lycklig över det. Det blir inte alltid rätt, men hon fortsätter försöka! Det är ju ändå mycket kvar att lära sig. Vi övade på ett "in"-kommando, så instruktören ställde sig på andra sidan hindret, preciiis bredvid hinderstödet. Inte mer än 5 cm mellanrum, just för att agera "vägg"
Gissa vem som sprängde sig genom väggen?
"Jag SKA nog hit- FLYTTPÅRE" Min lilla rödräv utan självbevarelsedrift.
Men det jag blev gladast över var nog att jag kunde lämna över Asni till instruktören. Hon har aldrig träffat henne förut, nästan aldrig lekt kamplek med någon annan än mig förut, definitivt inte kört agility med någon annan än mig - men hon bara köper det och kör på, kampar och har skitkul
Är himla glad över att ha en till hund som är så lätt att lämna till andra.