CosmicQueen
Trådstartare
Nu är det klart en gång för alla att jag & sambon ska flytta isär. 
Även fast jag varit på väg ut ur denna relation många ggr under dessa 3 år så känns det såklart trist. Endel av mig tycker om honom, men vi kan inte bo ihop, det går inte, vi går varannan på nerverna, vi är alldeles för olika.
Jag vill planera, organisera, ha det välstädat, snyggt och prydligt omkring mig och hela den biten. Har försökt att släppa lite på kontrollbehovet, men det har inte räckt för att rädda förhållandet. Jag klarar inte av när berget med disk växer, dammråttorna nästan börjar dansa på bordet och att ständigt få plocka bort efter en annan människa och dessutom tjata som värsta mamman.
Satte ner foten och sa stopp för 1 månad sedan, sa att nu är det nog, nu går vi skilda vägar, jag orkar inte längre. Han fick sig rejäl tankeställare, bad om en andra chans och skulle göra allt som stod i hans makt för att rädda förhållandet. Allt var toppen i 3 veckor, aldrig varit så bra mellan oss och jag kände mig så glad & lycklig. Han hjälpte till hemma, var med barnen, inget gnäll osv. Men samtidigt så kände jag att det bara var & dra ut på det hela, ingen människa orkar i längden vara en person man inte är och det kom han själv på igår. Jag förstår honom, han är som han är & det går inte att ändra på. Han sa innan vi fick barn att han kommer mogna & växa upp, men nu efter 2 barn har han fortfarande inte gjort det & kommer aldrig att göra. Tyvärr måste jag säga.
Vi flyttar isär som vänner & jag är övertygad om att vi kommer & kunna umgås som sådanna i framtiden. Bättre att avsluta detta nu innan vi tar kål på varann helt.
Jag kommer att ha barnen, förrutom varannan helg då dom ska vara hos honom. Men vi ska försöka att hitta lgh i samma stad så att han har nära till oss & kan hälsa på barnen när han vill & även ta dom då jag behöver vara ledig för att göra annat.
Vet inte vad jag ville ha sagt med detta egentligen? Mest bara för att tala om det... Ni andra som separerat med småbarn, berätta gärna hur det gått för er & hur ni löst allt det praktiska.
Det är mkt känslor nu & alla möjliga tankar ploppar upp. Just nu är det att jag insett att mina pojkar ant inte kommer att få något syskon som jag så gärna vill. Min kropp skriker efter att få vara gravid & få en liten knodd igen. Men jag är ju 33 år nu, så det känns inte så troligt att jag kommer hinna få fler barn.
Kommer att sakna den här drömgården vi bor på, flyttade hir i januari iår, det är ett ställe jag drömt om i hela mitt liv. Men ingen av oss har råd att bo kvar här själv, det går inte. Känns mkt trist att lämna detta ställe.
Jag ångrar inte pojkarna, dom är det bästa som hänt mig. Men såhär i efterhand så gick allting för fort för oss i början. Hade jag vetat allt jag vet idag så hade jag inte kastat mig in i en relation med honom. Det har varit 3 mkt turbulenta år på många sätt & vis.
Nu kan det bara bli bättre, nu börjar mitt nya liv.
Även fast jag varit på väg ut ur denna relation många ggr under dessa 3 år så känns det såklart trist. Endel av mig tycker om honom, men vi kan inte bo ihop, det går inte, vi går varannan på nerverna, vi är alldeles för olika.
Jag vill planera, organisera, ha det välstädat, snyggt och prydligt omkring mig och hela den biten. Har försökt att släppa lite på kontrollbehovet, men det har inte räckt för att rädda förhållandet. Jag klarar inte av när berget med disk växer, dammråttorna nästan börjar dansa på bordet och att ständigt få plocka bort efter en annan människa och dessutom tjata som värsta mamman.
Satte ner foten och sa stopp för 1 månad sedan, sa att nu är det nog, nu går vi skilda vägar, jag orkar inte längre. Han fick sig rejäl tankeställare, bad om en andra chans och skulle göra allt som stod i hans makt för att rädda förhållandet. Allt var toppen i 3 veckor, aldrig varit så bra mellan oss och jag kände mig så glad & lycklig. Han hjälpte till hemma, var med barnen, inget gnäll osv. Men samtidigt så kände jag att det bara var & dra ut på det hela, ingen människa orkar i längden vara en person man inte är och det kom han själv på igår. Jag förstår honom, han är som han är & det går inte att ändra på. Han sa innan vi fick barn att han kommer mogna & växa upp, men nu efter 2 barn har han fortfarande inte gjort det & kommer aldrig att göra. Tyvärr måste jag säga.
Vi flyttar isär som vänner & jag är övertygad om att vi kommer & kunna umgås som sådanna i framtiden. Bättre att avsluta detta nu innan vi tar kål på varann helt.
Jag kommer att ha barnen, förrutom varannan helg då dom ska vara hos honom. Men vi ska försöka att hitta lgh i samma stad så att han har nära till oss & kan hälsa på barnen när han vill & även ta dom då jag behöver vara ledig för att göra annat.
Vet inte vad jag ville ha sagt med detta egentligen? Mest bara för att tala om det... Ni andra som separerat med småbarn, berätta gärna hur det gått för er & hur ni löst allt det praktiska.
Det är mkt känslor nu & alla möjliga tankar ploppar upp. Just nu är det att jag insett att mina pojkar ant inte kommer att få något syskon som jag så gärna vill. Min kropp skriker efter att få vara gravid & få en liten knodd igen. Men jag är ju 33 år nu, så det känns inte så troligt att jag kommer hinna få fler barn.
Kommer att sakna den här drömgården vi bor på, flyttade hir i januari iår, det är ett ställe jag drömt om i hela mitt liv. Men ingen av oss har råd att bo kvar här själv, det går inte. Känns mkt trist att lämna detta ställe.
Jag ångrar inte pojkarna, dom är det bästa som hänt mig.
Men såhär i efterhand så gick allting för fort för oss i början. Hade jag vetat allt jag vet idag så hade jag inte kastat mig in i en relation med honom. Det har varit 3 mkt turbulenta år på många sätt & vis. Nu kan det bara bli bättre, nu börjar mitt nya liv.
