Vett och etikett i sociala medier

Det absolut värsta jag vet är dock folk som lever ut såna här grejer i verkligheten, där det är tydligt att Internet liksom har präglat dem. Rätta mig om jag har fel men blir inte det vanligare och vanligare?! Dels när det kommer till hur de pratar, så många av de nya personer i min ålder jag har träffat de senaste månaderna har på fullaste allvar använt typisk internetslang i vanliga samtal, typ "sorry not sorry", "big mood", eller mitt hatobjekt, "yaaas girl". Eller folk som så tydligt typ läser Voxartiklar om metoo och börjar kalla sig feminister (men där kanske det handlar mer om min generella aversion mot folk med starka åsikter om grejer de egentligen inte riktigt har fattat).

Haha, det där är något som jag som tur var inte har behövt uppleva. Upplever det snarare som om de flesta jag umgås med använder fejjan på ganska samma sätt som jag själv nu för tiden, något man scrollar igenom någon gång per dag utan desto mera inlevelse :D
 
Oj! Visserligen är det nog omöjligt att sätta sig in i hur det är att leva med psykisk ohälsa om en inte själv varit med om det. Jag skriver inte öppet om min psykiska ohälsa för att det är "min enda livlina". Jag gör det för att få bort tabut kring psykisk ohälsa. Sen är det ju såklart skönt att skriva av sig.

Jag har aldrig sett det som något negativt eller privat att skriva om psykisk ohälsa. Snarare tvärt om :)

Jag tror det handlar lite om hur man skriver. Att skriva om psykiskt ohälsa i sig har jag aldrig haft några problem med, men vissa skriver på ett väldigt destruktivt sätt. Att skriva ut att man vill ta livet av sig kan vara väldigt provocerande för vissa, och jag har förstått att en del tror att dessa personer bara vill ha uppmärksamhet. Det är ju skillnad på typ:

”Det är tungt just nu. Jag har drabbats av en depression men kämpar. Får bra behandling och hoppas på att det ska bli bättre till våren. Tack ni som visat omsorg!”

Eller:

”Nu vill jag inte leva mer. Det blir fan aldrig bättre, jag orkar inte längre! Jag tror ni skulle ha det bättre utan mig!”

Jag tror det är något som skaver när det inte blir konstruktivt utan bara destruktivt. En kan undra över meningen med inläggen, och jag har som sagt hört att en del uppfattar det som att personen bara vill få uppmärksamhet. Är inläggen dessutom konstanta kan det bli provokativt på flera sätt. Vad är poängen med inläggen? Varför kan personen inte försöka vara lite konstruktiv? Kan hen inte åtminstone försöka tänka lite positivt? Hen har ju massa saker att leva för osv. Som vän/anhörig kan man bli frustrerad och känna sig maktlös. Så min poäng här är väl att även icke-konstruktiva inlägg, som kanske till och med provocerar, kan ha en viktig mening i personens liv. De konstruktiva inläggen tror jag inte stör någon.
 
Jag stör mig nog mest på de som lägger upp bilder på deras perfekta liv med perfekta frukostar, perfekt städade hem, perfekta jobb och med fantastiska kollegor. Fast i själva verket vet man att de är sjukskrivna på halvtid för utmattningssyndrom typ.

Har även en som hashtagar "vegan" "djurens rätt" och liknande men som utan problem kan sitta och äta ex tonfisk på en stjärnkrog.

Har lite svårt när det ska upprätthållas någon slags fasad som inte alls stämmer överens med verkligheten.
 
Jag stör mig nog mest på de som lägger upp bilder på deras perfekta liv med perfekta frukostar, perfekt städade hem, perfekta jobb och med fantastiska kollegor. Fast i själva verket vet man att de är sjukskrivna på halvtid för utmattningssyndrom typ.

Har även en som hashtagar "vegan" "djurens rätt" och liknande men som utan problem kan sitta och äta ex tonfisk på en stjärnkrog.

Har lite svårt när det ska upprätthållas någon slags fasad som inte alls stämmer överens med verkligheten.
Vem sjutton skulle inte bli utmattad och sjuk av att hålla hemmet och frukostarna perfekta? Jag tänker att sådana bilder i de fallen snarare är en del av symtomen. Vilket jag ibland upplever rejält tungt och destruktivt, men inte oartigt eller som ett brott mot etiketten.
 
Vem sjutton skulle inte bli utmattad och sjuk av att hålla hemmet och frukostarna perfekta? Jag tänker att sådana bilder i de fallen snarare är en del av symtomen. Vilket jag ibland upplever rejält tungt och destruktivt, men inte oartigt eller som ett brott mot etiketten.

Jag tycker det är svårt det där. Jag älskar bilder på perfekta frukostar och lägger gärna upp det själv. Vem vill se min kladdiga havregrynsgröt en tisdag? Helt poänglöst. Men om jag lägger upp en perfekt frukost en gång var tredje månad så gör jag antagandet att folk fattar att jag inte äter en sån frukost varje dag. Lägger jag upp en inredningsbild så antar jag att folk fattar att det inte är städat jämt. Vem vill se mina smutsiga träningskläder på golvet?

Scrollar man igenom min Insta så är det relativt fläckfritt. Men det går ju tid mellan att bilderna tas, där jag gör antagandet att folk fattar att den vanliga vardagen sker. Det är ju inget som säger att en person hävdar att det alltid är på ett visst sätt, bara för att en väljer att dela med sig av vissa highlights.
 
Jag tycker det är svårt det där. Jag älskar bilder på perfekta frukostar och lägger gärna upp det själv. Vem vill se min kladdiga havregrynsgröt en tisdag? Helt poänglöst. Men om jag lägger upp en perfekt frukost en gång var tredje månad så gör jag antagandet att folk fattar att jag inte äter en sån frukost varje dag. Lägger jag upp en inredningsbild så antar jag att folk fattar att det inte är städat jämt. Vem vill se mina smutsiga träningskläder på golvet?

Scrollar man igenom min Insta så är det relativt fläckfritt. Men det går ju tid mellan att bilderna tas, där jag gör antagandet att folk fattar att den vanliga vardagen sker.

Fast sådana antaganden görs ju inte? Då skulle vi ju inte ha ångest kring att jämföra varandras liv på sociala medier. Perfekt instagram = perfekt liv.
 
Jag tycker det är svårt det där. Jag älskar bilder på perfekta frukostar och lägger gärna upp det själv. Vem vill se min kladdiga havregrynsgröt en tisdag? Helt poänglöst. Men om jag lägger upp en perfekt frukost en gång var tredje månad så gör jag antagandet att folk fattar att jag inte äter en sån frukost varje dag. Lägger jag upp en inredningsbild så antar jag att folk fattar att det inte är städat jämt. Vem vill se mina smutsiga träningskläder på golvet?

Scrollar man igenom min Insta så är det relativt fläckfritt. Men det går ju tid mellan att bilderna tas, där jag gör antagandet att folk fattar att den vanliga vardagen sker. Det är ju inget som säger att en person hävdar att det alltid är på ett visst sätt, bara för att en väljer att dela med sig av vissa highlights.

Precis, jag har en insta där jag bara lägger upp hästrelaterade saker. Har jag t.ex. med mig någon som filmar ett ridpass väljer jag ju såklart den bästa filmen om jag vill lägga ut något. Kanske att det är något roligt misslyckande här och där, men de tråkiga, mediokra bitarna när träningen går lite sådär halvdant kommer ju aldrig ut.
 
Fast sådana antaganden görs ju inte? Då skulle vi ju inte ha ångest kring att jämföra varandras liv på sociala medier. Perfekt instagram = perfekt liv.

Jag gör det antagandet, och lägger ansvaret på andra att tänka själva också. Jag har aldrig utgett mina sociala medier för att vara en direkt spegling av mitt liv och tror någon att det är så så kan jag bara beklaga. Jag ser nämligen ingen mening med att dela med mig av kladdig tisdagsgröt. En semesterbild från en tropisk strand vill jag gärna dela med mig av dock.

Med det sagt så försöker jag tänka på att dela med mig även när det är motigt ibland, för att ge en lite mer varierad bild och framför allt för att visa för personer som mår dåligt att de inte är ensamma. Men att få mina sociala medier att ge en rättvis bild av mitt liv, ja.. då skulle det bli mestadels vardagslunk och dessutom en hel del som är alldeles för privat för att jag ska vilja dela med mig av.
 
Jag gör det antagandet, och lägger ansvaret på andra att tänka själva också. Jag har aldrig utgett mina sociala medier för att vara en direkt spegling av mitt liv och tror någon att det är så så kan jag bara beklaga. Jag ser nämligen ingen mening med att dela med mig av kladdig tisdagsgröt. En semesterbild från en tropisk strand vill jag gärna dela med mig av dock.

Med det sagt så försöker jag tänka på att dela med mig även när det är motigt ibland, för att ge en lite mer varierad bild och framför allt för att visa för personer som mår dåligt att de inte är ensamma. Men att få mina sociala medier att ge en rättvis bild av mitt liv, ja.. då skulle det bli mestadels vardagslunk och dessutom en hel del som är alldeles för privat för att jag ska vilja dela med mig av.

Jag försöker inte påverka vad du ska lägga upp eller ej, jag påpekade bara att man inte kan utgå från att människor gör sådana antaganden. Om man har en Instagram som bara visar perfektion, varför lägger man då på andra att de minsann ska förstå att man slåss med dammtussar och slabbig gröt däremellan? Jag tycker det blir ett märkligt antagande, eller ett märkligt "krav" av sina läsare. Själv är jag fullständigt övertygad om att miljön på sociala medier och deras inverkan på våra liv och vårt mående skulle bli otroligt mycket bättre om vi delade med oss av fler dammtussar.
 
"Man kan bara ta ansvar för vad man själv lägger ut och /eller skriver - inte hur andra tolkar det"

Jag är inte så brydd över vad andra lägger ut eftersom jag bara har (och följer) vettigt folk på mina sociala media. Vad de tycker om mina hund, natur, matbilder och diverse annat från livet som jag lägger ut kan jag omöjligen veta, men om de tycker det är tradigt så tar jag för givet att de avföljer.

Rent generellt så förstår jag mig inte riktigt på de som fläker ut sig halvnakna i vart och vartannat inlägg på instagram, helt oavsett kön och kroppsform. Skriker bekräftelsebehov och det kan ju vara bättre att jobba med självkänslan än att konstant fiska bekräftelse från okända på nätet. Kan jag tycka.
 
Min facebook och min instagram är 95% hundar/hundrelaterat, 4,5% mat och alkohol och 0,5% övrigt. Typ :D ! Skulle folk störa sig på det så kan de alltid avfölja eller unfrienda (hur fan översätter man det till vettig svenska? Avvänna? Göra slut? Ta bort?) mig.

Jag håller med i mycket som många redan skrivit, jag tycker skitsnack och bråk är så otroligt fult att hålla på med offentligt (även om jag måste erkänna att jag ibland följer bråktrådar på samma sätt jag tittar på ex Dr.Phil eller nått liknande), särskilt som man vet att sånt sprider sig som en löpeld.

Och att skriva dessa kryptiska statusar för att få uppmärksamhet, men sen bli nästan förbannad för att folk frågar vad som hänt och svarar "det är PRIVAT!!!!111". Ja men skriv inte nått då om du inte vill att folk ska fråga?
 
Jag försöker inte påverka vad du ska lägga upp eller ej, jag påpekade bara att man inte kan utgå från att människor gör sådana antaganden. Om man har en Instagram som bara visar perfektion, varför lägger man då på andra att de minsann ska förstå att man slåss med dammtussar och slabbig gröt däremellan? Jag tycker det blir ett märkligt antagande, eller ett märkligt "krav" av sina läsare. Själv är jag fullständigt övertygad om att miljön på sociala medier och deras inverkan på våra liv och vårt mående skulle bli otroligt mycket bättre om vi delade med oss av fler dammtussar.

Jag håller helt med om att det är ett problem för vårt mående att vi hela tiden matas med folks "perfekta liv". Men jag tror problemet att lösa är den ständiga exponeringen och "gillandet", inte innehållet. Jag menar vem satte in bilder på dammtussar i sitt fotoalbum innan internets tid eller sätter ut bilder på väggen på kladdiga barn med rufsigt hår? Att vi vill visa upp fina bilder är väl rätt naturligt...
 
Eftersom det här ämnet dyker upp hipp som happ i diverse diskussioner så är jag nyfiken på vad ni tycker. "Uj uj uj vad hen skryter i sociala medier", "Men vem bryyyyyr sig om att du ska gå och handla mjölk?", "Ehrm.. det där är väl lite privat att skriva?", "Hoppsan hejsan här var det mycket hud!" Ni känner säkert igen kommentarerna, och åsikterna tycks vara lika många som användarna. Personligen är jag väl av åsikten att om du stör dig - sluta följa. Det är ju trots allt personliga konton och individens fria vilja att dela med sig av vad hen känner för, inom lagliga ramar, och du är inte tvingad att följa. Men med det sagt så kan man ju ändå få tycka att vissa är ute och slirar lite utanför de sociala mediernas vett och etikett.

Observera att trådens prefix är lek och tjatter så vi behöver ju inte vara gravallvarliga här. Vilka "regler" på sociala medier följer ni, och vad tycker ni är vanliga hej-kom-och-hjälp-mig?

Jag tycker att man ska tänka sig noga för innan man lägger ut bilder där andra människor än en själv kan identifieras.
"roliga" bilder på barn kan vara ganska hemska, när man tänker på att barnet kommer att växa upp och de där "roliga" bilderna på ett ledset eller argt barn kommer att finnas kvar.

Nej, jag känner inte igen de kommentarer du citerar - men jag har bara facebook och lägger egentligen inte ut så mycket där.
De inlägg jag skriver kan nog ses som ganska tråkiga, ja. Men det gör inte så mycket. Man kan ju scrolla förbi om man inte vill läsa att jag bakar.
 
Jag håller helt med om att det är ett problem för vårt mående att vi hela tiden matas med folks "perfekta liv". Men jag tror problemet att lösa är den ständiga exponeringen och "gillandet", inte innehållet. Jag menar vem satte in bilder på dammtussar i sitt fotoalbum innan internets tid eller sätter ut bilder på väggen på kladdiga barn med rufsigt hår? Att vi vill visa upp fina bilder är väl rätt naturligt...

När jag växte upp hade varenda familj foton på sina kladdiga ungar framme och i fotoalbum. Det är ju precis en sådan miljö som har ändrats i många avseenden. Ser perfekta barnbilder överallt nu för tiden.
 
När jag växte upp hade varenda familj foton på sina kladdiga ungar framme och i fotoalbum. Det är ju precis en sådan miljö som har ändrats i många avseenden. Ser perfekta barnbilder överallt nu för tiden.

Jo fast på väggen?

Att man bara publicerar "fina" barnbilder för vem som helst att beskåda på nätet ser jag som ett sundhetstecken. Någon sorts respekt mot de iaf omedvetna barnen är ju bra att ha.
 
Jag försöker inte påverka vad du ska lägga upp eller ej, jag påpekade bara att man inte kan utgå från att människor gör sådana antaganden. Om man har en Instagram som bara visar perfektion, varför lägger man då på andra att de minsann ska förstå att man slåss med dammtussar och slabbig gröt däremellan? Jag tycker det blir ett märkligt antagande, eller ett märkligt "krav" av sina läsare. Själv är jag fullständigt övertygad om att miljön på sociala medier och deras inverkan på våra liv och vårt mående skulle bli otroligt mycket bättre om vi delade med oss av fler dammtussar.

Svarar på det fetade: Därför att det är min Instagram, inte mitt liv. Jag har aldrig förstått varför folk gör den kopplingen. Jag tycker inte alls det är höga krav att ställa på vuxna människor att förstå att vad en person selektivt väljer att dela med sig av i sociala medier inte behöver spegla hela dennes liv, jag tycker snarare att det är ett fullt rimligt krav att ställa på människor. Likväl som att förstå att allt man läser på nätet inte behöver vara sant och att tragedier sker i människors liv utan att du kommer få reda på det via deras sociala media kanaler. Följer man exempelvis influencers så måste man förstå att det är arrangerade fotograferingar och marknadsföring, inte någon med ett perfekt liv som råkar ha en mobilkamera tillgänglig.

Att livet pågår med slabbig gröt, dammtussar, vardagslunk och motgångar är något jag antar om alla människor. Oavsett om det är Per Andersson i Motala, fitness-influencers på Insta eller Beyoncé (nåväl, med lite olika upplägg på det då säkerligen..) På den tiden vi hade fysiska fotoalbum så var det också semesterbilder, bröllopsbilder mm. Inte vardagslunk.

Och ja, jag tror också miljön på sociala medier skulle bli bättre om vi varierade oss mer. Jag försöker som sagt själv tänka på vilken uppfattning jag ger folk.
 

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp