Det här med att vräka ut sitt dåliga mående i sociala medier. Förut hade jag väldigt svårt för det, jag uppfattade dessa personer som oerhört negativa och tyckte dessutom att det var privat information. Jag kunde läsa att personer hade ångest, ville dö, ingenting känns bra, hatar livet osv. Jag tyckte rent utsagt att det var barnsligt att hålla på så, tills jag lärde mig att det var vissa människors enda livlina. Lider man av svår psykisk ohälsa eller svår psykisk sjukdom så kan det vara ett sätt att dämpa ångesten att bara få säga det. När man sitter där och det känns som att huden skaver och man får ingen luft och rummet blir mindre.. att bara få kasta ut en livlina då till vem som helst som ser det kan vara avgörande i den situationen. Det kan ta udden av den värsta ångesten. Jag fick det berättat för mig att det kunde fungera såhär för några år sedan, och jag accepterade det även om jag såklart inte förstod det fullt ut. När jag sedan trillade ner i mitt eget svarta hål och kunde ha legat ensam i fosterställning på soffan i flera dagar så började det tillslut skrika även inom mig. Kan ingen bara se mig? Kan ingen bara skriva till mig? Minsta tecken på att någon kunde se mig i mitt lidande kunde göra all skillnad i världen, ärligt talat. Nu skrev jag aldrig något, men förstod plötsligt behovet till fullo.
Ja, det skaver att läsa. Man vrider sig lite framför datorn och undrar varför den här personen alltid ska skriva att hen inte orkar mer det är ju så obekvämt att läsa. Det är ju så negativt, så destruktivt och privat. Men hur mycket det än skaver för dig och bryter mot all social vett och etikett så kan det vara bra att komma ihåg att det kan vara personens enda livlina just då. Skriv ett litet hjärta.
Ibland tänker jag att jag kanske inte borde lägga upp bilder på hundarna alls men jag vill ju själv se bilder på folks hundar (och katter och hästar) så varför inte liksom.
