Vet ni hur ni ser ut?

Jag ser bra ut för min ålder och jag ser bra ut när jag jämför mig själv med hur gemeneman ser ut. Men jag är inte nöjd. Och jämför man mig med piffiga tjejer på Stureplan är jag tämligen fet och förslappad. :angel:

Det enda som jag är riktigt missnöjd med är min feta mage. :yuck: Jag får något ryck i perioder och försöker ta tag i det, men i slutändan är det så att jag saknar disciplinen till att långsiktigt avstå från det höga kaloriintaget jag gillar. :crazy:

Däremot tror jag att andra människor ser det jag ser när det kommer till stilen. Jag är prydligt sportig. Grabbarna på jobbet säger att jag ser ut som en civil kriminalare, men det tvivlar jag starkt på faktiskt, även om jag vet att de antagligen har bättre referenser i frågan än vad jag själv har. Å andra sidan kan jag gå omkring hemma i pyjamas eller leriga stallkläder beroende på vad planen är för dagen. Men ska jag ut bland människor brukar min självbild stämma bra överens med hur många andra ser mig.
 
För mig går det åt motsatt håll.
Har inte haft så tydliga muskler tidigare. Magrutorna syns ju :D
Känns mest som en ursäkt till att man inte orkar träna lika mkt och bry sig om vad man stoppar i sig.
Njaej metabolismen går ned när man blir äldre sådan är biologin. Men underhudsfettet minskar också, huden blir tunnare det är därför man blir rynkig. Fettet placerar sig annorlunda helt enkelt. Men det betyder ju inte att det skulle vara omöjligt att bli musklig eller smal. Bara att det krävs lite mer att hålla kroppen i skick än när man var 25.
/monster1 nyss fyllda 40.
 
Njaej metabolismen går ned när man blir äldre sådan är biologin. Men underhudsfettet minskar också, huden blir tunnare det är därför man blir rynkig. Fettet placerar sig annorlunda helt enkelt. Men det betyder ju inte att det skulle vara omöjligt att bli musklig eller smal. Bara att det krävs lite mer att hålla kroppen i skick än när man var 25.
/monster1 nyss fyllda 40.

Jag märker ingen skillnad mot för när jag var 20 och som idag 30+. Jag har alltid varit smal. Sen har jag alltid hållit igång fysiskt också iof. Men man får väl se vad som sker vid 40+. Tror ingen skillnad dock, förmodligen mer muskulös bara. Finns ju många 40+ med bra fysik :).
 
Hur jag ser på mitt utseende beror otroligt mycket på hur jag äter. Jag har ätstörningsproblematik sedan flera år tillbaka och vet rent objektivt att jag är i det undre spannet av normalvikt, men jag känner mig ändå stor när jag enligt mina egna gränser ätit "för mycket" i jämförelse med "acceptabelt". Samtidigt har jag full koll på vissa detaljer på min kropp när den är i sin nuvarande storlek och tycker det är otroligt obehagligt när jag går upp i vikt och min kropp förändras. Men det är något jag jobbar med hela tiden. Jag önskar allmänt att samhället vore mindre utseendefixerat och tycker inte om att vara sådan själv, även om det bara gäller mig själv. Jag är medveten om att jag trots allt delvis sprider fixeringen till min omgivning fast jag försöker undvika det i möjligaste mån.

I tidiga tonåren ansåg jag att jag (framförallt mitt ansikte) var hopplöst ful och såg mig själv som underordnad andra människor pga detta. Jag såg det även som hela anledningen till att jag blev illa behandlad i skolan. Numera har jag accepterat mitt ansikte och kan till och med tycka att jag är snygg ibland även om jag fortfarande tycker jag ser förvriden ut när jag ler. Så det är ändå något jag är stolt över att jag lyckats överkomma :).
Åh vad jag känner igen mig i att hata kroppskomplex och utseendefixering men samtidigt känna att jag är en del av det. När det gäller hår, smink och kläder är jag inte så noga. Sminkar mig sällan, har alltid en ruffsig fläta, tar bara av mig mjukisbyxorna och byter till något annat vid specifika tillfällen så jag vandrar runt i myskläder på stan och med kompisar.

Men när det gäller min kropp och hur stor den är har jag problem. Jag har aldrig sett ner på överviktiga eller större människor, jag tänker inte på mina kompisars kroppsform, jag anser inte att deras utseende har något att göra med vad jag tycker om personen. Men jag skäms över att jag kan bli avundsjuk på dom jag anser är smalare än mig. Jag kan till och med bli avundsjuk på barn eller tonåringar fast jag VET att jag som 30 åring inte kan se ut så och inte borde se ut så och att det är helt irrationella tankar, tankar jag skäms för :o

Men när jag var yngre och lite större blev jag ibland retad och fick höra elaka saker och kommentarer om min kropp, vikt och hur mycket jag åt och jag blev annorlunda behandlad än mina smalare kusiner och kompisar, det förekom alltså en sorts kultur även i vissa delar av min släkt att kommentera sånt så jag hörde det från både barn, vuxna, i skolan och på lite alla möjliga ställen, så jag antar att det la grunden för min rädsla att vara tjock.:crazy:
 
Jag tycker tyvärr att jag ser alldeles gräslig ut. Jag var mobbad när jag växte upp och tyckte jag var redigt ful. Jag tycker det är outsägligt sorgligt att jag nu i medelåldern fortfarande tycker att jag ser gräslig ut. Rent känslomässigt alltså. Intellektuellt vet jag naturligtvis varför jag tycker så om mig själv och att det inte spelar någon roll hur man ser ut och att mitt värde som människa inte handlar om mitt utseende alls givetvis. Men så känner jag idag i alla fall. Jag hoppas att jag slipper känna så i framtiden.
 
Jag tycker tyvärr att jag ser alldeles gräslig ut. Jag var mobbad när jag växte upp och tyckte jag var redigt ful. Jag tycker det är outsägligt sorgligt att jag nu i medelåldern fortfarande tycker att jag ser gräslig ut. Rent känslomässigt alltså. Intellektuellt vet jag naturligtvis varför jag tycker så om mig själv och att det inte spelar någon roll hur man ser ut och att mitt värde som människa inte handlar om mitt utseende alls givetvis. Men så känner jag idag i alla fall. Jag hoppas att jag slipper känna så i framtiden.
Usch, det är verkligen hemskt att känna så. Jag är ju likadan. Det är så lätt att vara rationell när man pratar om det och att det inte spelar någon roll men när det kommer till känslor biter inte alltid logik och mottankar. Jag hejar på dig i alla fall och hoppas du ska kunna se dig själv som fin och värdefull både på insidan och utsidan.
 
Angående bilder! Jag såg precis nu en bild på mig från i torsdags som min mormor tog på mig och min hund och som jag hade glömt bort, jag blev chockad, rejält chockad för det är inte sådär som jag tror att jag ser ut. Min bild i huvudet är något helt annat, det var verkligen en rejäl ögonöppnare på ett sätt som jag inte vet om det är positivt eller negativt.

Det negativa är väl att jag tycker jag är den absolut fulaste personen jag sett och att jag inte ser hälsosam ut på minsta sätt, mitt ansikte är helt hemskt och jag ser så sliten ut. Jag fick svart på vitt att anorexin verkligen är stark nu och att dess klor sitter så otroligt djupt i mig men det positiva är att jag alltså försöker ta in att jag måste ta till alla medel jag kan för att gå emot och inte falla mer för jag vill inte se ut som på bilden.

När folk sagt att jag är för smal eller ser sjuk ut har jag inte trott dom, jag kan inte se det i spegeln och jämför med när jag vägde ytterligare 10 kg mindre, senast imorse stod jag framför spegeln och förfasades över hur groteskt stor jag är och sen nu samma kväll ser jag ett foto av en tjej jag inte känner igen, det där är ju inte jag längre! Så himla konstigt hur man kan se samma person på så olika sätt.

Jag hade lämnat den här magra personen bakom mig, 8 månader inlagd, 24 kg viktuppgång och normalvikt var det jag försökte vänja mig vid och det är den bilden jag haft inom mig att jag ser ut som även nu, men nej, nej. Det här var fruktansvärt. Kroppen ser jag inte mycket av för jag sitter ner men ansiktet är gräsligt.

Jag vet att utseendet inte är allt, det är liksom inte därför jag har anorexi utan det är en form av ångesthantering och tvångsmässighet och depression och allmänt dåligt mående men jag vill inte se ut så här, jag ser ut som en knarkare :cry: Glasögonen som jag förut tyckte var så fina ser nu så stora ut i mitt avlånga smala ansikte att dom tar över helt. Nej usch och fy. Tänk om det är så här alla andra ser mig? Så som jag ser mig på kortet? Pinsamt :cry:

Skäms ihjäl :crazy:
 
För mig går det åt motsatt håll.
Har inte haft så tydliga muskler tidigare. Magrutorna syns ju :D
Känns mest som en ursäkt till att man inte orkar träna lika mkt och bry sig om vad man stoppar i sig.

Lite kanske, många hinner nog inte heller för ju äldre man blir desto mer får man att göra (jobb, barn). Min mamma är 60+ och supersmal, samma med svärmor så man måste ju inte bli tjock som gammal. Jag är 27 och har inga problem att hålla vikten eller bygga muskler. Men jag har tränat sen typ 16åring och mellan 19-25 extremt mkt träning (inget tvångsmässigt utan jobbade som soldat så var tvungen att träna massor). Tack vare det kan jag "underhållsträna" nu och hålla mig fit. När jag blir gammal ska jag bli tjock.
 
För mig går det åt motsatt håll.
Har inte haft så tydliga muskler tidigare. Magrutorna syns ju :D
Känns mest som en ursäkt till att man inte orkar träna lika mkt och bry sig om vad man stoppar i sig.

Men hörru, det är ju faktiskt så att muskelmassan minskar och att det generellt är svårare att hålla vikten när man är över 30. Far inte med dömande osanningar om att det bara är en ursäkt.
 
När det gäller kläder och så, är ni lika medvetna och lägger lika mycket tyngd och energi på det som på hur ni uppfattar ert ansikte och kroppsform i er bedömning av hur ni tänker att andra ser er och hur ni vill se ut?

Jag undrar ibland hur andra uppfattar mig, jag vet ju att jag klär mig väldigt "basic" 90% av tiden, speciellt under dom lite kallare årstiderna, på sommaren kanske jag lite oftare tar på mig fina saker men så här års blir det nästan alltid mjukisbyxor, hoodtröja och så mycket kläder det bara går på vintern för att inte frysa och jag drar mig inte för att ta på mig termobyxor eller mina vandrarkängor även när jag går omkring här i stan.

Jag vet att jag inte klär mig fint och det finns säkert många som tycker jag ser slapp ut men när det gäller den här sidan av utseendet bryr jag mig faktiskt knappt alls till vardags. Och helt ärligt, hur många bryr sig om ifall dom ser en tjej i mjukisbyxor gå runt med hunden? Eller orkar reflektera mer än några sekunder på att tjejen framför dom i kassakön på HM/ICA eller vad det nu är inte har fixat till sig och klätt sig i "vanliga/finare" kläder?

Jag tycker det är roligt att ta på mig något fint ibland, att känna att jag inte alltid ser ut som en luffare, jag köper fina kläder som jag vill använda men jag använder dom sällan ändå. Skulle vilja bli bättre på det, att känna mig fin ibland. Tycker ju faktiskt mycket om klänningar, kjolar, tunikor, fina toppar, jeans, stickade stora tröjor och allt det där. Så jag har massor av det men sen saknar jag lite självkänslan och tycker inte jag är fin nog för fina kläder.

Men som sjukskriven är tillfällena då man måste byta från mjukisar till jeans/kjol/klänning/tunika ganska så få. Och som deprimerad är det som ett extra jobb att byta om ifall jag inte från början tagit på mig dom lite finare kläderna. Och jag är så bekväm av mig och så rutinbunden att det blir att jag har samma saker i princip varje dag.

Lägger ni mycket vikt kring hur er klädstil ska vara? Har ni någon utpräglad stil eller beror det på vad ni är sugna på just då?
 
När det gäller kläder och så, är ni lika medvetna och lägger lika mycket tyngd och energi på det som på hur ni uppfattar ert ansikte och kroppsform i er bedömning av hur ni tänker att andra ser er och hur ni vill se ut?

Jag undrar ibland hur andra uppfattar mig, jag vet ju att jag klär mig väldigt "basic" 90% av tiden, speciellt under dom lite kallare årstiderna, på sommaren kanske jag lite oftare tar på mig fina saker men så här års blir det nästan alltid mjukisbyxor, hoodtröja och så mycket kläder det bara går på vintern för att inte frysa och jag drar mig inte för att ta på mig termobyxor eller mina vandrarkängor även när jag går omkring här i stan.

Jag vet att jag inte klär mig fint och det finns säkert många som tycker jag ser slapp ut men när det gäller den här sidan av utseendet bryr jag mig faktiskt knappt alls till vardags. Och helt ärligt, hur många bryr sig om ifall dom ser en tjej i mjukisbyxor gå runt med hunden? Eller orkar reflektera mer än några sekunder på att tjejen framför dom i kassakön på HM/ICA eller vad det nu är inte har fixat till sig och klätt sig i "vanliga/finare" kläder?

Jag tycker det är roligt att ta på mig något fint ibland, att känna att jag inte alltid ser ut som en luffare, jag köper fina kläder som jag vill använda men jag använder dom sällan ändå. Skulle vilja bli bättre på det, att känna mig fin ibland. Tycker ju faktiskt mycket om klänningar, kjolar, tunikor, fina toppar, jeans, stickade stora tröjor och allt det där. Så jag har massor av det men sen saknar jag lite självkänslan och tycker inte jag är fin nog för fina kläder.

Men som sjukskriven är tillfällena då man måste byta från mjukisar till jeans/kjol/klänning/tunika ganska så få. Och som deprimerad är det som ett extra jobb att byta om ifall jag inte från början tagit på mig dom lite finare kläderna. Och jag är så bekväm av mig och så rutinbunden att det blir att jag har samma saker i princip varje dag.

Lägger ni mycket vikt kring hur er klädstil ska vara? Har ni någon utpräglad stil eller beror det på vad ni är sugna på just då?
Jag väljer kläder efter situation och humör. Jag gillar att klä mig i kläder jag tycker är fina men har inga betänkligheter med att åka till Ica i grovkängor och skogsmullejacka. Jag är jag, oavsett vilka kläder jag råkat välja för dagen eller om jag har hjälmfrilla på väg hem från stallet eller är nyduschad och fixad i håret.

Jag har också ofta samma kläder varje dag och byter först när kläderna åker i tvätten.
 
När det gäller kläder och så, är ni lika medvetna och lägger lika mycket tyngd och energi på det som på hur ni uppfattar ert ansikte och kroppsform i er bedömning av hur ni tänker att andra ser er och hur ni vill se ut?

Jag undrar ibland hur andra uppfattar mig, jag vet ju att jag klär mig väldigt "basic" 90% av tiden, speciellt under dom lite kallare årstiderna, på sommaren kanske jag lite oftare tar på mig fina saker men så här års blir det nästan alltid mjukisbyxor, hoodtröja och så mycket kläder det bara går på vintern för att inte frysa och jag drar mig inte för att ta på mig termobyxor eller mina vandrarkängor även när jag går omkring här i stan.

Jag vet att jag inte klär mig fint och det finns säkert många som tycker jag ser slapp ut men när det gäller den här sidan av utseendet bryr jag mig faktiskt knappt alls till vardags. Och helt ärligt, hur många bryr sig om ifall dom ser en tjej i mjukisbyxor gå runt med hunden? Eller orkar reflektera mer än några sekunder på att tjejen framför dom i kassakön på HM/ICA eller vad det nu är inte har fixat till sig och klätt sig i "vanliga/finare" kläder?

Jag tycker det är roligt att ta på mig något fint ibland, att känna att jag inte alltid ser ut som en luffare, jag köper fina kläder som jag vill använda men jag använder dom sällan ändå. Skulle vilja bli bättre på det, att känna mig fin ibland. Tycker ju faktiskt mycket om klänningar, kjolar, tunikor, fina toppar, jeans, stickade stora tröjor och allt det där. Så jag har massor av det men sen saknar jag lite självkänslan och tycker inte jag är fin nog för fina kläder.

Men som sjukskriven är tillfällena då man måste byta från mjukisar till jeans/kjol/klänning/tunika ganska så få. Och som deprimerad är det som ett extra jobb att byta om ifall jag inte från början tagit på mig dom lite finare kläderna. Och jag är så bekväm av mig och så rutinbunden att det blir att jag har samma saker i princip varje dag.

Lägger ni mycket vikt kring hur er klädstil ska vara? Har ni någon utpräglad stil eller beror det på vad ni är sugna på just då?
Kläder är viktigt för mig. Jag blir glad av fina kläder, smycken, handväskor smink etc
Har insett att andra ser mig som ganska uppklädd men det är för min skull. Vill dock ha mjuka kläder så blir ofta klänning med leggings på vintern.
 
När det gäller kläder och så, är ni lika medvetna och lägger lika mycket tyngd och energi på det som på hur ni uppfattar ert ansikte och kroppsform i er bedömning av hur ni tänker att andra ser er och hur ni vill se ut?

Jag undrar ibland hur andra uppfattar mig, jag vet ju att jag klär mig väldigt "basic" 90% av tiden, speciellt under dom lite kallare årstiderna, på sommaren kanske jag lite oftare tar på mig fina saker men så här års blir det nästan alltid mjukisbyxor, hoodtröja och så mycket kläder det bara går på vintern för att inte frysa och jag drar mig inte för att ta på mig termobyxor eller mina vandrarkängor även när jag går omkring här i stan.

Jag vet att jag inte klär mig fint och det finns säkert många som tycker jag ser slapp ut men när det gäller den här sidan av utseendet bryr jag mig faktiskt knappt alls till vardags. Och helt ärligt, hur många bryr sig om ifall dom ser en tjej i mjukisbyxor gå runt med hunden? Eller orkar reflektera mer än några sekunder på att tjejen framför dom i kassakön på HM/ICA eller vad det nu är inte har fixat till sig och klätt sig i "vanliga/finare" kläder?

Jag tycker det är roligt att ta på mig något fint ibland, att känna att jag inte alltid ser ut som en luffare, jag köper fina kläder som jag vill använda men jag använder dom sällan ändå. Skulle vilja bli bättre på det, att känna mig fin ibland. Tycker ju faktiskt mycket om klänningar, kjolar, tunikor, fina toppar, jeans, stickade stora tröjor och allt det där. Så jag har massor av det men sen saknar jag lite självkänslan och tycker inte jag är fin nog för fina kläder.

Men som sjukskriven är tillfällena då man måste byta från mjukisar till jeans/kjol/klänning/tunika ganska så få. Och som deprimerad är det som ett extra jobb att byta om ifall jag inte från början tagit på mig dom lite finare kläderna. Och jag är så bekväm av mig och så rutinbunden att det blir att jag har samma saker i princip varje dag.

Lägger ni mycket vikt kring hur er klädstil ska vara? Har ni någon utpräglad stil eller beror det på vad ni är sugna på just då?

Jag klär mig som jag vet inte vad, men orkar inte bry mig. :rofl:
 
Den här tråden. Jag upplever den som så oerhört sorglig.
Utseende är ju helt irrelevant. Visst brydde jag mig i tonåren, men sanningen är att ingen annan än en själv dömer en så hårt. De flesta bryr sig inte ett jota om hur någon annan ser ut men snöar in på minsta "skavank" på sig själva.

Så länge en kropp fungerar att leva i är den bra. Sen om den är estetiskt tilltalande eller inte... det spelar verkligen ingen roll. Det är så skönt att ha insett det.

Det känns som att den här låten passar in här. Även om ni inte snackar mycket om plastikkirurgi är andemeningen spot on.
 

Liknande trådar

R
Kropp & Själ Först så vill jag på peka att dethär är känsliga ämnen så ni kan ju tänka på det både om ni ska läsa det och hur ni svarar ifall ni vill...
2
Svar
32
· Visningar
2 438
Senast: Amha
·
Skola & Jobb Någon som är mer insatt än vad jag är nu för tiden? Om det är ok för PA att jobba dygn, och om det får fortsätta vara ok? Jag har i...
2
Svar
23
· Visningar
2 003
Relationer Jag vet inte vart tråden hör hemma, den spretar mot flera ämnen. Moderator kan flytta den om det blivit helt galet. Jag måste...
2
Svar
28
· Visningar
9 128
Senast: lundsbo
·
  • Låst
Övr. Hund Jag har problem med min hund. Att flytta hit var det bästa beslutet för mig, men från att vara relativt okomplicerad, om en husky kan...
20 21 22
Svar
425
· Visningar
34 306
Senast: Snurrfian
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp