Inte nödvändigtvis, min mormor är lika smal som mig.Det blir värre med åldern kan jag meddela...
Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
OBS: This feature may not be available in some browsers.
Inte nödvändigtvis, min mormor är lika smal som mig.Det blir värre med åldern kan jag meddela...
Det kan jag intyga också
Njaej metabolismen går ned när man blir äldre sådan är biologin. Men underhudsfettet minskar också, huden blir tunnare det är därför man blir rynkig. Fettet placerar sig annorlunda helt enkelt. Men det betyder ju inte att det skulle vara omöjligt att bli musklig eller smal. Bara att det krävs lite mer att hålla kroppen i skick än när man var 25.För mig går det åt motsatt håll.
Har inte haft så tydliga muskler tidigare. Magrutorna syns ju
Känns mest som en ursäkt till att man inte orkar träna lika mkt och bry sig om vad man stoppar i sig.
Njaej metabolismen går ned när man blir äldre sådan är biologin. Men underhudsfettet minskar också, huden blir tunnare det är därför man blir rynkig. Fettet placerar sig annorlunda helt enkelt. Men det betyder ju inte att det skulle vara omöjligt att bli musklig eller smal. Bara att det krävs lite mer att hålla kroppen i skick än när man var 25.
/monster1 nyss fyllda 40.
Har nog mer med gener och miljö att göra än ålder i sig.Det blir värre med åldern kan jag meddela...
Åh vad jag känner igen mig i att hata kroppskomplex och utseendefixering men samtidigt känna att jag är en del av det. När det gäller hår, smink och kläder är jag inte så noga. Sminkar mig sällan, har alltid en ruffsig fläta, tar bara av mig mjukisbyxorna och byter till något annat vid specifika tillfällen så jag vandrar runt i myskläder på stan och med kompisar.Hur jag ser på mitt utseende beror otroligt mycket på hur jag äter. Jag har ätstörningsproblematik sedan flera år tillbaka och vet rent objektivt att jag är i det undre spannet av normalvikt, men jag känner mig ändå stor när jag enligt mina egna gränser ätit "för mycket" i jämförelse med "acceptabelt". Samtidigt har jag full koll på vissa detaljer på min kropp när den är i sin nuvarande storlek och tycker det är otroligt obehagligt när jag går upp i vikt och min kropp förändras. Men det är något jag jobbar med hela tiden. Jag önskar allmänt att samhället vore mindre utseendefixerat och tycker inte om att vara sådan själv, även om det bara gäller mig själv. Jag är medveten om att jag trots allt delvis sprider fixeringen till min omgivning fast jag försöker undvika det i möjligaste mån.
I tidiga tonåren ansåg jag att jag (framförallt mitt ansikte) var hopplöst ful och såg mig själv som underordnad andra människor pga detta. Jag såg det även som hela anledningen till att jag blev illa behandlad i skolan. Numera har jag accepterat mitt ansikte och kan till och med tycka att jag är snygg ibland även om jag fortfarande tycker jag ser förvriden ut när jag ler. Så det är ändå något jag är stolt över att jag lyckats överkomma .
Usch, det är verkligen hemskt att känna så. Jag är ju likadan. Det är så lätt att vara rationell när man pratar om det och att det inte spelar någon roll men när det kommer till känslor biter inte alltid logik och mottankar. Jag hejar på dig i alla fall och hoppas du ska kunna se dig själv som fin och värdefull både på insidan och utsidan.Jag tycker tyvärr att jag ser alldeles gräslig ut. Jag var mobbad när jag växte upp och tyckte jag var redigt ful. Jag tycker det är outsägligt sorgligt att jag nu i medelåldern fortfarande tycker att jag ser gräslig ut. Rent känslomässigt alltså. Intellektuellt vet jag naturligtvis varför jag tycker så om mig själv och att det inte spelar någon roll hur man ser ut och att mitt värde som människa inte handlar om mitt utseende alls givetvis. Men så känner jag idag i alla fall. Jag hoppas att jag slipper känna så i framtiden.
För mig går det åt motsatt håll.
Har inte haft så tydliga muskler tidigare. Magrutorna syns ju
Känns mest som en ursäkt till att man inte orkar träna lika mkt och bry sig om vad man stoppar i sig.
För mig går det åt motsatt håll.
Har inte haft så tydliga muskler tidigare. Magrutorna syns ju
Känns mest som en ursäkt till att man inte orkar träna lika mkt och bry sig om vad man stoppar i sig.
Börjar det så tidigt som i 30-års åldern?Men hörru, det är ju faktiskt så att muskelmassan minskar och att det generellt är svårare att hålla vikten när man är över 30. Far inte med dömande osanningar om att det bara är en ursäkt.
Börjar det så tidigt som i 30-års åldern?
Jag väljer kläder efter situation och humör. Jag gillar att klä mig i kläder jag tycker är fina men har inga betänkligheter med att åka till Ica i grovkängor och skogsmullejacka. Jag är jag, oavsett vilka kläder jag råkat välja för dagen eller om jag har hjälmfrilla på väg hem från stallet eller är nyduschad och fixad i håret.När det gäller kläder och så, är ni lika medvetna och lägger lika mycket tyngd och energi på det som på hur ni uppfattar ert ansikte och kroppsform i er bedömning av hur ni tänker att andra ser er och hur ni vill se ut?
Jag undrar ibland hur andra uppfattar mig, jag vet ju att jag klär mig väldigt "basic" 90% av tiden, speciellt under dom lite kallare årstiderna, på sommaren kanske jag lite oftare tar på mig fina saker men så här års blir det nästan alltid mjukisbyxor, hoodtröja och så mycket kläder det bara går på vintern för att inte frysa och jag drar mig inte för att ta på mig termobyxor eller mina vandrarkängor även när jag går omkring här i stan.
Jag vet att jag inte klär mig fint och det finns säkert många som tycker jag ser slapp ut men när det gäller den här sidan av utseendet bryr jag mig faktiskt knappt alls till vardags. Och helt ärligt, hur många bryr sig om ifall dom ser en tjej i mjukisbyxor gå runt med hunden? Eller orkar reflektera mer än några sekunder på att tjejen framför dom i kassakön på HM/ICA eller vad det nu är inte har fixat till sig och klätt sig i "vanliga/finare" kläder?
Jag tycker det är roligt att ta på mig något fint ibland, att känna att jag inte alltid ser ut som en luffare, jag köper fina kläder som jag vill använda men jag använder dom sällan ändå. Skulle vilja bli bättre på det, att känna mig fin ibland. Tycker ju faktiskt mycket om klänningar, kjolar, tunikor, fina toppar, jeans, stickade stora tröjor och allt det där. Så jag har massor av det men sen saknar jag lite självkänslan och tycker inte jag är fin nog för fina kläder.
Men som sjukskriven är tillfällena då man måste byta från mjukisar till jeans/kjol/klänning/tunika ganska så få. Och som deprimerad är det som ett extra jobb att byta om ifall jag inte från början tagit på mig dom lite finare kläderna. Och jag är så bekväm av mig och så rutinbunden att det blir att jag har samma saker i princip varje dag.
Lägger ni mycket vikt kring hur er klädstil ska vara? Har ni någon utpräglad stil eller beror det på vad ni är sugna på just då?
Kläder är viktigt för mig. Jag blir glad av fina kläder, smycken, handväskor smink etcNär det gäller kläder och så, är ni lika medvetna och lägger lika mycket tyngd och energi på det som på hur ni uppfattar ert ansikte och kroppsform i er bedömning av hur ni tänker att andra ser er och hur ni vill se ut?
Jag undrar ibland hur andra uppfattar mig, jag vet ju att jag klär mig väldigt "basic" 90% av tiden, speciellt under dom lite kallare årstiderna, på sommaren kanske jag lite oftare tar på mig fina saker men så här års blir det nästan alltid mjukisbyxor, hoodtröja och så mycket kläder det bara går på vintern för att inte frysa och jag drar mig inte för att ta på mig termobyxor eller mina vandrarkängor även när jag går omkring här i stan.
Jag vet att jag inte klär mig fint och det finns säkert många som tycker jag ser slapp ut men när det gäller den här sidan av utseendet bryr jag mig faktiskt knappt alls till vardags. Och helt ärligt, hur många bryr sig om ifall dom ser en tjej i mjukisbyxor gå runt med hunden? Eller orkar reflektera mer än några sekunder på att tjejen framför dom i kassakön på HM/ICA eller vad det nu är inte har fixat till sig och klätt sig i "vanliga/finare" kläder?
Jag tycker det är roligt att ta på mig något fint ibland, att känna att jag inte alltid ser ut som en luffare, jag köper fina kläder som jag vill använda men jag använder dom sällan ändå. Skulle vilja bli bättre på det, att känna mig fin ibland. Tycker ju faktiskt mycket om klänningar, kjolar, tunikor, fina toppar, jeans, stickade stora tröjor och allt det där. Så jag har massor av det men sen saknar jag lite självkänslan och tycker inte jag är fin nog för fina kläder.
Men som sjukskriven är tillfällena då man måste byta från mjukisar till jeans/kjol/klänning/tunika ganska så få. Och som deprimerad är det som ett extra jobb att byta om ifall jag inte från början tagit på mig dom lite finare kläderna. Och jag är så bekväm av mig och så rutinbunden att det blir att jag har samma saker i princip varje dag.
Lägger ni mycket vikt kring hur er klädstil ska vara? Har ni någon utpräglad stil eller beror det på vad ni är sugna på just då?
När det gäller kläder och så, är ni lika medvetna och lägger lika mycket tyngd och energi på det som på hur ni uppfattar ert ansikte och kroppsform i er bedömning av hur ni tänker att andra ser er och hur ni vill se ut?
Jag undrar ibland hur andra uppfattar mig, jag vet ju att jag klär mig väldigt "basic" 90% av tiden, speciellt under dom lite kallare årstiderna, på sommaren kanske jag lite oftare tar på mig fina saker men så här års blir det nästan alltid mjukisbyxor, hoodtröja och så mycket kläder det bara går på vintern för att inte frysa och jag drar mig inte för att ta på mig termobyxor eller mina vandrarkängor även när jag går omkring här i stan.
Jag vet att jag inte klär mig fint och det finns säkert många som tycker jag ser slapp ut men när det gäller den här sidan av utseendet bryr jag mig faktiskt knappt alls till vardags. Och helt ärligt, hur många bryr sig om ifall dom ser en tjej i mjukisbyxor gå runt med hunden? Eller orkar reflektera mer än några sekunder på att tjejen framför dom i kassakön på HM/ICA eller vad det nu är inte har fixat till sig och klätt sig i "vanliga/finare" kläder?
Jag tycker det är roligt att ta på mig något fint ibland, att känna att jag inte alltid ser ut som en luffare, jag köper fina kläder som jag vill använda men jag använder dom sällan ändå. Skulle vilja bli bättre på det, att känna mig fin ibland. Tycker ju faktiskt mycket om klänningar, kjolar, tunikor, fina toppar, jeans, stickade stora tröjor och allt det där. Så jag har massor av det men sen saknar jag lite självkänslan och tycker inte jag är fin nog för fina kläder.
Men som sjukskriven är tillfällena då man måste byta från mjukisar till jeans/kjol/klänning/tunika ganska så få. Och som deprimerad är det som ett extra jobb att byta om ifall jag inte från början tagit på mig dom lite finare kläderna. Och jag är så bekväm av mig och så rutinbunden att det blir att jag har samma saker i princip varje dag.
Lägger ni mycket vikt kring hur er klädstil ska vara? Har ni någon utpräglad stil eller beror det på vad ni är sugna på just då?
Lägger du ingen värdering i utseendet på din partner ? Dvs, kollar du bara på insidan ?