Vart drar ni gränsen?

[TheRedLightning]

Nu är jag fredags-nyfiken på vart ni drar gränsen och i vilka sammanhang?

Det handlar om andra människor som gör sexuella anspel på något sätt, t ex säger något, passar på att tafsa när de ger en kram osv.

Är det skillnad på de som ni känner väl och de som ni inte känner väl m.m?

Har det gått så långt att ni anmält någon för sexuella trakasserier eller funderat på att göra det? Vart drar ni gränsen där?

Kommer ni på något mer jag glömt ta upp, så skriv gärna. Jag är nyfiken nu.

 

[Miljon]

Min gräns går precis där det inte känns okej. Ord, tafsanden etc. som inte är välkommet (och som "givaren" rimligen inte tror att det är välkommet) är över min gräns.
Ingen skillnad på hur väl jag känner personen, sexuella trakasserier är sexuella trakasserier oavsett vem som utför dem.

Har aldrig anmält men har två händelser från när jag var lite yngre som jag, såhär i efterhand, kan tycka att jag absolut borde ha anmält.

 

[athena_arabians]

Jag har varit i en situation där jag inte kunde anmäla, för otydliga trakasserier och det hade drabbat mig om jag anmält det. Det var helt enkelt inte värt det.

Det händer INTE igen! Den som gör något mot mig som jag inte önskar blir av med sin arm eller andra delar. De killar/män jag jobbar med är helt på det klara med det. Grova skämt - helt ok, peta på mig - inte ok.

Jag har blivit sexuellt utnyttjad (i stil med date rape, jag var skitfull) så jag har noll tolerans.

 

[Red_Chili]

Om någon kommer med olämpliga kommentarer, tafsar eller annat i liknande stil, då kan de räkna med en rejäl utskällning från mig. Har även av ren reflex smällt till en man som tafsat, så tja, jag är nog inte så trevlig mot respektlösa as Skulle någon idag, mot all förmodan, fortsätta trots att jag sagt ifrån, då skulle jag anmäla.

Kan tillägga att jag rent teoretisk struntar fullständigt i vem som gör något sådant. Om det sedan stämmer vet jag inte, jag har hittills inte varit med om att någon helt okänd tafsat tex. De helt okända har mest kommit med klumpiga kommentarer som jag med lätthet kunnat förklara det olämpliga med så att även de förstått hur dumt det lät.

 

[kolja]

Jag har polisanmält min chef en gång. Han fick sluta sin tjänst - dock fick han inte sparken utan fick säga upp sig själv. Han blev inte dömd, förundersökningen lades ner, men han fick byta bransch för hans rykte gick före honom.
Det var en jobbig tid och enda anledningen till att jag vågade anmäla var att jag fick fullt stöd från hans chef, som jag pratade med innan jag anmälde.
Han tafsade, kommenterade mitt utseende samt tyckte i allmänhet att jag behövde en man eftersom jag levde med en kvinna. Jag visste liksom inte vad jag missade...

 

[Stereo]

Min gräns går precis där det inte känns okej. Ord, tafsanden etc. som inte är välkommet (och som "givaren" rimligen inte tror att det är välkommet) är över min gräns.
Ingen skillnad på hur väl jag känner personen, sexuella trakasserier är sexuella trakasserier oavsett vem som utför dem.

Samma här - när jag inom mig känner "usch, nej", då är min gräns nådd. Då markerar jag till berörd person att nu blev det fel, gör inte så igen, tack.

För mig är den gränsen dock väldigt olika beroende på hur väl jag känner människan och hur bekväm jag är i hens sällskap. Vissa människor skulle jag knappt ens reagera på om de så klämde mig på brösten, andra skulle jag tycka gick för långt om de la handen på min axel. Jag har lite tråkiga erfarenheter av sex från när jag var yngre - ingen våldtäkt, men tjatsex och smärta vid sex - och en period gick det så långt att jag var rent ut sagt rädd för män. Att jag numera är så avslappnad runt mina kollegor (till övervägande del män) att jag kan ta emot en kram eller en klapp på ryggen utan att ens reflektera över det känns som en stor seger för mig.

Som en rolig anekdot råkade en av delägarna till företaget där jag jobbar (och således kanske någon slags chef, även om han inte har en sådan roll?) fråga mig ganska personligt om min mens utan att mena det. När han plötsligt insåg vad han frågade om backtrackade han så fort att han bokstavligen snubblade baklänges och bad tusen gånger om ursäkt. Där hade kände jag mig dock aldrig "trängd" eller att det blev obehagligt för mig, så jag reflekterade inte ens över att vi pratade om något rätt personligt egentligen...

 

[Stereo]

Kom på att jag själv råkat kliva över en kollegas gräns. Vi var på konferens och på kvällen var det öppen bar. I princip hela företaget samlades i ett rum med ett biljardbord, och jag satt på golvet framför en soffa inbegripen i en diskussion med människorna som satt i soffan.

Plötsligt blev jag lite lätt "bumpad" på sidan av bakhuvudet och vände mig om. En kvinnlig kollega spelade biljard och hade positionerat sig så att hon tryckte sin rumpa mot mitt huvud/ansikte. Jag sa lite skämtsamt något i stil med "men hallå, watch your ass!" och klatchade eller nöp henne lite lätt i ena skinkan. Det var långt över hennes gräns och hon sa till mig ganska skarpt att det inte var okej och att hon verkligen inte uppskattade det. Det var bara att be om ursäkt och jag tror att vi kom förbi det, idag är vi bra vänner på "kollegienivå".

 

[MattiZ]

Tål inte speciellt mycket och när jag var yngre hade jag ett hett temperament. En händelse var när en kille inte fick taffsa då jag knuffa undan honom och han kallade mig hora, på ett allvarligt och äckligt vis. Han fick en fet lavett i ansiktet vill jag lova på två röda sekunder.

En tog mig på röven på krogen (vekant jag träffat 1gång tidigare) så jag varnade honom och han gjorde det igen. Smack!

Det är inget jag tycker är okej och tollererar inget.

 

[TheRedLightning]

Intressant med alla era olika svar.
Nu kommer en liten följd fråga, om någon går över gränsen och man slår personen med handflatan mot kinden, kanske till och med hinner vända sig om och knäar personen mellan skrevet (om det är en kille). Kan man bli anmäld för det eller räknas det som försvar i lagens mening?

 

[Ferrari]

Jag som råkat ut för mindre kul saker är rätt... lugn? Kall?

Första gången var jag 14 och satt på bussen när en engelsktalande, somalie på 30+ trängde in mig i ett hörn. Han sa att jag var det vackraste han någonsin sett och att han ville gifta sig med. När hans hand kröp upp på mitt lår så fick jag nog och reste mig upp för att gå. Då tog han fast i min arm, jag gav honom en bitchslap och fräste "rör du mig igen så skriker jag".

Visst. Prata på. Men rör du mig då jävlar.

Blev fasthållen av en annan engelsktalande snubbe (somalie igen...) när jag var 15. Men det var på ett disco och en vakt såg det och slängde ut honom.

Sen när jag var 17 hände en likadan bussincident igen. Exakt samma vis. Jag ringde polisen rakt framför mannen dock och då hoppade han snabbt av på nästa hållplats.

Sen blev jag antastad när jag sov hos en kompis efter en fest. En annan kille som sov över. Han fick ett knä i skrevet.

Alltså. Jag är inte den som är den. Men varje gång sån skit händer (förutom discot) så har jag varit osminkad, med oborstat hår och en stor hoodie på mig.

Så min gräns går vid beröring. Där blir jag förbannad. Även om jag inte skriker så blir jag hotfull och de flesta backar.

 

[MattiZ]

Du kan säkert bli anmäld, men det är ju i självförsvar de borde läggas så inget lär hända?

 

[swemale]

Intressant med alla era olika svar.
Nu kommer en liten följd fråga, om någon går över gränsen och man slår personen med handflatan mot kinden, kanske till och med hinner vända sig om och knäar personen mellan skrevet (om det är en kille). Kan man bli anmäld för det eller räknas det som försvar i lagens mening?

Japp klart du kan bli anmäld men troligtvis så skulle en vettig åklagare lägga ner det omedelbums och gör han/hon inte det så får du åberopa nödvärnsrätten om det skulle gå vidare...

 

[Mammas]

Jag fryser i sådana situationer. Jag kan innan tänka hur mycket som helst att jag ska reagera om någon antastar mig, men väl i situationen blir jag så ställd att jag fryser, drar mig undan och inte säger ifrån. Jag vet inte hur jag ska ändra på det.

 

[Monstermom]

Jag fryser i sådana situationer. Jag kan innan tänka hur mycket som helst att jag ska reagera om någon antastar mig, men väl i situationen blir jag så ställd att jag fryser, drar mig undan och inte säger ifrån. Jag vet inte hur jag ska ändra på det.

Visualisering, helt enkelt. "Öva" på dina gränser i tankarna och försök leva dig in i situationen så mycket du kan, så kickar det in när det händer i verkligheten.

 

[Lager]

Nu är jag fredags-nyfiken på vart ni drar gränsen och i vilka sammanhang?

Det handlar om andra människor som gör sexuella anspel på något sätt, t ex säger något, passar på att tafsa när de ger en kram osv.

Är det skillnad på de som ni känner väl och de som ni inte känner väl m.m?

Har det gått så långt att ni anmält någon för sexuella trakasserier eller funderat på att göra det? Vart drar ni gränsen där?

Kommer ni på något mer jag glömt ta upp, så skriv gärna. Jag är nyfiken nu.

Har läst igenom svaren. Det är många som verkligen är tuffa och reagerar fysiskt.

Jag kan inte påminna mig ha klappat till en annan människa någonsin i mitt liv. Har inte nära till våld överhuvudtaget. Jag backar undan istället.

Blev fysiskt antastad på bussen och hoppade av. Verbalt antastad vid några tillfällen och har sagt ifrån då, men sällan argt. Jag får efterreaktioner av harm och frustration, men taggar inte till direkt på plats.

Har drivit djurmisshandelsfall vid några tillfällen, och tar det alltid väldigt lugnt just i situationen. Sedan får jag hantera mig själv och min känsla i i efterhand.

Reagerade faktiskt också på att någon skrivit ut landstillhörighet på personen som trakasserade, och sin egen klädsel ovan. Fortfarande är det viktigt att skriva att du var acceptabelt påklädd - för att inte få skylla sig själv. Fortfarande är det viktigt att skriva att det var en icke-svensk - för att inte få skylla sig själv. Här står vi och stampar i sexismens och rasismens kölvatten.

 

[Lager]

Visualisering, helt enkelt. "Öva" på dina gränser i tankarna och försök leva dig in i situationen så mycket du kan, så kickar det in när det händer i verkligheten.

Jo. Feministiskt självförsvar är bra också, för att träna på att ta plats, att använda rösten, att våga skydda sig fysiskt, och träna upp ett muskelminne som kan "ta över".

Förstås mammas precis. En ovan situation som dessutom är socialt mycket skambelagd.

 

[Mammas]

Jo. Feministiskt självförsvar är bra också, för att träna på att ta plats, att använda rösten, att våga skydda sig fysiskt, och träna upp ett muskelminne som kan "ta över".

Förstås mammas precis. En ovan situation som dessutom är socialt mycket skambelagd.

Grejen är ju att jag gått en del kurser i att agera i våldsamma situationer, inklusive att använda rösten och hur jag ska agera. Och jag tror att jag skulle reagera bättre om någon gjorde ett våldsamt utfall mot mig än sexuella trackasserier. Min gissning är att det handlar om någon slags patriarkal skam som gör sig påmind.

Visualisering, helt enkelt. "Öva" på dina gränser i tankarna och försök leva dig in i situationen så mycket du kan, så kickar det in när det händer i verkligheten.

Jag tycker att jag gjort det, utan framgång. Men jag borde förmodligen träna mer.

 

[Snubbelfot]

Japp klart du kan bli anmäld men troligtvis så skulle en vettig åklagare lägga ner det omedelbums och gör han/hon inte det så får du åberopa nödvärnsrätten om det skulle gå vidare...

Bedömningsfråga tror jag för min del, utifrån den specifika situationen.
Jag tror att ganska få "vardagliga" ofredanden öht går att åberopa nödvärn för. Om ofredandet går att avbryta eller undkomma genom att helt enkelt gå därifrån (och/eller uppmana gärningsmannen att sluta), då föreställer jag mig att ett knä i skrevet väldigt lätt hamnar i nödvärnsexcess och en dom för misshandel av någon grad.

Men återigen, alla händelser är unika till sina omständigheter. Grunden för straffrihet vid nödvärn är ju att graden av våld behöver vara proportionell mot angreppet, men den subjektiva upplevelsen av hot spelar också in. Ett knä i skrevet kan säkert vara rimligt om någon smyger upp och tar tag i ens arm i joggingspåret en sen mörk kväll, även om det inte var ett våldtäktsförsök utan t ex bara nån som ville ge tillbaks en tappad nyckelknippa - medan det kanske inte lika säkert ger straffrihet som svar på ett nyp i skinkan i fikarummet på jobbet bland kollegor mitt på dagen.

Spekulerar jag, på lösa grunder.

 

[Raderad medlem 6459]

Jag fryser i sådana situationer. Jag kan innan tänka hur mycket som helst att jag ska reagera om någon antastar mig, men väl i situationen blir jag så ställd att jag fryser, drar mig undan och inte säger ifrån. Jag vet inte hur jag ska ändra på det.

Förutom i den här tråden då så tror jag faktiskt att det är bland det vanligaste sättet att reagera på. Jag fungerar ofta likadant och jag har hört exakt samma sak från väldigt många kvinnliga vänner och kollegor.

För mig är det lättast att agera "korrekt" när det är en okänd person. När en kollega började tafsa på mig i somras var det mycket mycket svårare.

 

[Petruska]

Min gräns går där jag känner obehag. Det är givetvis långt före gränsen för vad som skulle kunna vara åtalbart eller olagligt.

Hur jag hanterar det beror på situationen, men oftast blir det ingen större scen eftersom jag reagerar så tidigt, så att säga. Jag försöker inte tänja på mina egna gränser i de här sammanhangen, snarare tvärtom.