Sv: Vårmammor 2010 del 15 
*kl*
Behöver skriva av mig lite...
Var på väg hem från ikea och mio, var på ett riktigt bra humör och så ringer pappan till vår granne ( det är en familjegård med tre generationer som bor där väldigt tätt. Vi umgås väldigt mycket med hans son och fru, frun och jag är ganska tajta, om ni nu undrar varför pappan ringer, vi har en bra kontakt med föräldrarna också och är där och äter middag ibland, jag och sambon) och jag märker direkt att det är något han vill säga och frågar vad han har på hjärtat.
Till saken hör också att, vet inte om jag skrivit det här, men frun, vi kan kalla henne Lisa så blir det lättare, opererades för en magtumör för två veckor sedan. Den var för stor för titthåll, så de gjorde ett bikiniärr, precis som ett kejsarsnitt. Lisa var hemma ensam förra veckan och jag har varit där och fikat och hon har följt med och gjort lite ärenden. Hon har naturligtvis inte fått bära någonting och vi har tagit allting i hennes takt och jag har tvingat henne att vila. Efter mitt misslyckande med ärr som gick upp och infektioner, så har jg väl tagit ut det på henne och varit extra nojjig. De hade, för säkert 3 månader sen tackat ja till en av mannens kusiners bröllop på gotland. Jag tyckte att det var vansinne att de skulle åka, då hon mått riktigt, riktigt dåligt, men de åkte ändå. Lisa är verkligen plikttrogen och envis till synden.
Vi har bjudit med Lisa och Alex till midsommar, innan operationen, och de var jättepositiva och ville jättegärna komma och planerade att åka ut med oss på torsdagen. De skulle bara kolla upp hundvakt. Alex pappa, som ringde mig idag, fick höra det här några dagar efter. Sen i måndags, fyra dagar efter lisas operation, så var ju jag och selmis över och filade, efter att Lisa bjudit dit oss. Då säger Lisa att de inte vet angående midsommar, då alex pappa frågat om inte de kunde vara hundvakter åt dem då de skulle till Frankrike. De skulle kolla upp om de inte kunde lösa det ändå.
Sen igår har jag fortfarande inte fått något svar angående midsommar, så när Lisa skickar ett sms så frågar jag hur det ligger till, då vi vill veta hur många som kommer. Skriver att om det bara är hundarna det gäller så hittar vi naturligtvis en lösning till det, i värsta fall kan vår anställda hjälpa er osv och att vi tycker att det vore tråkigt om ni inte kunde komma. För det skriver man väl nästan alltid?
Idag då, så ringer alexs pappa och berättar att de åkt in igår akut efter att de klivit av gotlandsfärjan, då Lisa börjat må så dåligt och hon hade fått en infektion i såret. Förstod jag inte hur ont det gör och Lisa behöver verkligen vila så jag förstår väl att det inte blir tal om något midsommarfirande på vår ö nu? Hon har så ont, blablabla, det förstår du väl att de inte kan åka osv. Han sa säkert det 10 ggr. Till slut ledsnade jac och sa att jag vet precis hur det känns, jag har varit med om samma sak. Jag sa till henne att det var vansinne att åka iväg på bröllopet ( det var minsann inga problem tydligen, men att åka och ligga i en soffa hos oss hela midsommarhelgen var tydligen för hemskt) och inte vara hemma och vila. Då blev han tyst i någon sekund och så sa han att det nog inte hade spelat någon roll på infektionen.
nä, men man bekämpar lättare en infektion om man är pigg och utvilad kanske...
Jag kände mig påhoppad och skyldig, som om det var jag som hade hetsat Lisa till att vara dålig. Jag har alltså frågat två gånger på två veckor. Sen så vet jag inte om hon bett honom ringa eller om han ringt på eget bevåg för att jag ska sluta "tjata", men har hon bett honom ringa och har de använt hundarna som bortförklaring så blir jag ledsen och besviken. Vi har haft en helt ärlig relation med dem och när de frågat om vi ska göra saker, trodde att vi hade en sån relation.
Känner mig på något sätt sviken? Vet inte om jag överdriver för att jag haft en dålig helg, fortfarande inte har fått min mens osv, men jag kan känna att pappan inte har ett jävla dugg med deras midsommar att göra och jag kan känna att det är sjukt dålig stil om de ljugit för oss och bett andra gå mellanhand. Jag tycker inte att vi stressat och tjatat, ångrar verkligen att jag skrev att vi kunde lösa hundfrågan, för det var väl dumt att vara så påträngande.
Jag vet inte vad jag vill säga med det här egentligen, känner mig bara så, vet inte, less, det här fick på något vis bägaren att rinna över. Som pricken över iet somnade Selma till i bilen och vägrar somna om och jag är helt död med migränliknande huvudvärk.
