Sv: Vårmammor 2010 del 15
På tal om familj, så är jag så sjukt less på min storebror just nu. Jag och mina bröder delar på ett sommarhus, mina föräldrar har byggt ett nytt hus på granntomten så vi har kvar vårat gamla hus, vilket såklart är super.
Mina föräldrar frågar om inte jag och sambon ska bjuda ut några vänner på midsommar. Vi tycker det är ett superförslag och frågar en massa människor och får ihop några vänner som vill följa med. Vi bjuder även mina föräldrar och deras två vänner som är där på lunchen. I torsdags skickar min bror ett sms och säger att han kommer ut på lördag (idag) med 12 st vänner. Vi fick ju ha midsommarafton och då är det inte mer än rättvist att han får midsommardagen. Det tycker jg inte heller, men jag tycker det är sådär att komma tre dagar innan utan att kolla med oss först INNAN han bjöd alla. Jag var förbannad, mina föräldrar var lite lagom less också och erbjöd sig att åka hem så att vi kunde ta deras hus, men det gick vi såklart inte med på.
Min bror tycker att vi överdriver och måste kunna vara "flexibla". Jag var så sjukt irriterad, han skickade en lista på vad vi skulle handla åt honom också
, att jag vägrade vara artig åt hans "snobb" vänner, jag vinkade hej, sen gick jag. Tänk er solsidan med alla "tjena mannen" så ser ni dem framför er. Suck! Min pappa har jävligt mycket pengar, han började från scratch och har jobba ihop allt under vår uppväxt och vi har blivit väldigt hårt uppfostrade och alltid fått mindre veckopeng än våra vänner för att vi inte ska bli bortskämda snorungar. Jag fattade inte att vi hade mycket pengar förrän jag började högstadiet och många visste vem min pappa var, mer än vad jag visste i stort sett. Vi växte upp med Svenssonbilar och lite leksaker, jag var avis på min bästa kompis som hade alla brioleksaker jag ville ha och en pappa som hade en flaschig sportbil, så körde min pappa omkring i en volvo 745.
Jag har alltid försökt att inte nämna att jag är rik, jag tycker det är skitjobbigt. Ni förstår inte hur mycket fördomar det finns och hur mycket man måste bevisa att man inte är någon snorunge som aldrig slitit i hela sitt liv. Det var en av de sakerna jag älskade med åre, ingen visste vem min pappa var och jag var som vilken annan säsongade som helst som levde på skitjobb och städade hotellrum. Min lillebror är lite som jag och tycker inte om att hamna bland vissa människor, men min bror har verkligen bejakat det och umgås med människor som jag aldrig skulle ta i med tång. Jag mår dåligt av tanken på att de ska vara i mitt hus. Att de ska strutta runt på vår uteplats som jag har spenderat timmar med att rensa ogräs och planterat blommor på, att de ska sitta vid vårt frukostbord på trädäcket utanför köket som jag fullständigt klätt in med växtlighet, det gör mig galen, jag vill inte ha sånna personer där.
Min pappa tycker precis som vi, han ringde nyss och sa att han saknade oss. Jag sa att jag och jeppe stått och kollat på dem som kommit och att vi aldrig skulle passa in där, då muttrar pappa att han inte heller passar in där. Missförstå inte, jag älskar min bror och det gör såklart mina föräldrar också och de gör allt för oss syskon, men vi tycker verkligen inte om vissa av hans umgängen. Jag blir bara så ledsen, gick omkring där och städade lite efter oss innan vi åkte och de ignorerade mig som om jag vore en städerska ungefär. Sånna människor får vanligtvis inte komma in i vårt hus...
Nu skrev jag det här, lite lätt upprörd, på iPhonen, så det är säkert osammanhängande och mycket blaj, det är bara så skönt att få ur sig all skit ibland.