Jag är 100% säker på det är en tjej så känns inte som vi behöver veta.
Men det ska vi så hinner omställa mig om det inte är så (kön spelar ingen roll).
Förlåt gnäll men har verkligen aldrig känt mig så dålig i mitt liv som jag gör nu. Varje dag känns som 10 år och jag börjar seriöst överväga om det kan vara värt det. Om jag inte ens klarar att vara gravid, hur ska jag kunna klara ta hand om en bebis?
Jag trodde naivt att det först var sent i graviditeten och när bebis kommer som mitt liv skulle ändras. Men det är inte ens bara ändrat, det är totalt på paus/slut
Är superstressad över jobbet då jag ska byta avdelning 1 nov men inte får lov att göra det om jag har för mkt frånvaro. Men den nya avdelning har ju gjort skema och räknar med jag kommer.
Är sur på min partner för han kan jobba, äta, träna, se kompisar. (Han är världens snällaste och stöttande och förstående).
NÄR blir man människa igen?