Min latensfas var väldigt lång. Kunde börja klocka värkar fredag kväll vid 18:30. Värkarna var regelbundna och blev allt mer smärtsamma fram till lördag sen kväll då vi till slut ringde förlossningen och fick åka in. Dock var jag inte öppen alls utan fick åka hem igen med sovdos - som inte hjälpte alls. En sån himla besvikelse, vi har dessutom 60 min enkel resväg till sjukhuset. Värkarna fortsatte att vara regelbundna och gjorde nästan ohanterbart ont under ytterligare drygt ett dygn. Efter att ha kämpat hemma i totalt 56 timmar utan sömn åkte vi in igen, dock hade jag bara öppnat mig 1,5 cm och jag började störtgrina. Nu förstod i alla fall personalen att jag inte kunde ha det såhär längre, de såg dessutom att jag var inbokad på igångsättning dagen efter så vi fick ett rum, jag fick morfin och kunde sova två underbara timmar.
Värkarna fortsatte att öka i smärta under dagen men blev inte särskilt täta och jag öppnade mig väldigt långsamt. Runt lunch på måndagen var jag helt färdig. Kämpat med smärtan sedan fredag kväll med endast två timmars sömn, jag blev rädd att jag inte skulle orka det jag hade framför mig. Till slut fick jag Cytotec för att få fart på det hela och barnmorskan tog hål på hinnorna. Efter det gjorde värkarna outhärdligt ont och kom väldigt tätt. När jag efter några timmar fick reda på att jag bara var öppen 5 cm började jag gråta igen - hur kunde jag vara SÅ slut och tycka att smärtan var SÅ outhärdlig redan, när det var så mycket kvar? Hittills hade jag använt TENS och lustgas, nu fick erbjudande om EDA och jag kände hopp igen. EDAn lindrade en stund, men betydligt mindre än vad jag hade trott. Nu fick jag värkstimulerande dropp och skulle röra mig massor, upp på bollen, studsa ned barnet... Han låg i någon knasig grodposition, inte vriden så som han skulle och med armarna nedåt om jag förstod rätt, det var inte någon gynnsam position i alla fall och barnmorskan informerade om att det var lite högre risk för ett snitt, och att det var jääätteviktigt att jag rörde mig så mycket det gick nu fastän det gjorde så otroligt ont.
Jag tvingade mig till varje sekund på den där bollen. Nu gjorde det ondare än någonsin och ju mer jag lyssnade på kroppen och försökte ge efter, desto mer frustrerad blev jag för den började krysta som attan! Mer och mer för varje värk, jag blev helt förtvivlad. Jag hade ju 5 cm kvar att öppna mig, inte kunde det vara meningen att kroppen skulle krysta såhär mycket redan i detta skede!? Ny personal kom in just då och jag skämdes SÅ över att det första de fick se av mig var panik. För det hade jag ett tag där, när jag inte fattade någonting. Barnmorskan försökte typ tala mig tillrätta, smärtan är inte farlig, jag måste studsa på bollen, slappna av... Till slut sa hon att hon kanske skulle kolla igen hur öppen jag var. Hon lät väldigt förvånad när hon sa att här är det fullt öppet! Alltså det hade tagit tre dygn att öppna mig 5 cm och typ en timma eller mindre att öppna mig de sista 5 cm. Jag grät av lycka och nu när jag förstod att kroppen inte alls var ute och cyklade så kunde jag slappna av och hantera smärtan på ett helt annat sätt.
Till slut var det dags att krysta ut honom på riktigt, vilket tog längre tid och var svårare än vad jag hade föreställt mig. Han låg ju lite tokigt också. En läkare var inne ett par vändor vet jag och diskuterade sugklocka samt tog prov på bebisen, det såg bra ut. Så det var bara att krysta på. Och ja, såklart kom han ju till slut, tisdag 00:42. Vilken känsla att få upp honom på bröstet. Obegränsad kärlek vid första ögonkastet.
Efter alltihop var min kropp helt färdig. Vilket jag har full respekt för - den hade kämpat från fredag 18:30 till tisdag 00:42 och var nu äntligen i mål!
Så det inte är ngt bvc glömt..
vilken kämpe du är!
