Vårföräldrar 2018 del 3

[anonymApril]

Förstår det. Jag tycker det är lite märkligt att det inte pratas om affektanfall och feberkramper på BVC. Aldrig någon som tagit upp det med oss i alla fall. Viktig info ju, hemskt att inte ha en aning om vad som händer.

Håller med! Hade vi vetat att det existerade kanske inte chocken hade varit lika illa. Men det är svårt att säga iofs..

 

[Pengy]

Förstår det. Jag tycker det är lite märkligt att det inte pratas om affektanfall och feberkramper på BVC. Aldrig någon som tagit upp det med oss i alla fall. Viktig info ju, hemskt att inte ha en aning om vad som händer.

Håller med, vi har heller aldrig fått någon information om det. Som tur är har vi sluppit att vara med om detta men hade ju vart en fördel om man vet vad man ska göra om det faktiskt händer.

@Linn-Nora @anonymApril Jag hoppas verkligen ni slipper fler anfall och vilka supermammor ni är som klarar av att hantera dessa anfall på ett sånt bra sätt

 

[Pengy]

W har börjat med en lite rolig grej. Han vet ju att han inte får ha napp om han inte ska sova så om han får tag i nappen eller om han inte vill släppa den när vi vill ha den så lägger han sig ner på golvet och låssas sover Gäller att vara påhittig så man får vad man vill

 

[anonymApril]

W har börjat med en lite rolig grej. Han vet ju att han inte får ha napp om han inte ska sova så om han får tag i nappen eller om han inte vill släppa den när vi vill ha den så lägger han sig ner på golvet och låssas sover Gäller att vara påhittig så man får vad man vill

Haha vad gulligt! De är ju inte dumma de där små alltså

 

[Linn-Nora]

Svärföräldrar...
Alltså, jag gillar mina, egentligen. Men att ha adderat ett barnbarn i relationen till dom går inte helt friktionsfritt
Vi har makens släkt på besök i helgen, bland annat hans mor.
Hon är som flera andra i den generationen (i vår familj) gränslös. Jag förstår att hon menar väl men jag får bita mig hårt i tungan!

Idag när vi åt lunch sitter dottern och äter spaghetti. Hon får dom som dom är och klarar det bra. Även när hon knölar in mycket i munnen. Nån gång har hon klökts. Men det är inget som oroar mig.
Men svärmor pinnar fram och börjar gräva ut spaghetti ur munnen på henne. Det var bara ett strå. Kändes inte okej att hon gjorde så. Även om hon menar väl. Jag sa till henne att dottern klarar att äta så.
Svärmor är om möjligt ännu nojigare än mig med sånt. Och jag vill inte att dottern ska få nån låsning med maten för att hon grävs i munnen.
Lägg till att svärmor även röker och jag tror inte hon tvättat händerna emellan det och hon petade med händerna i dotterns mat.
Det där med rökningen är också jobbigt. Har sagt till tidigare att jag vill att hon tvättar händerna efter om hon ska ta i dottern.. Men det verkar hon glömt bort.

Förlåt rant. Bara lite less nu.

 

[Pengy]

Svärföräldrar...
Alltså, jag gillar mina, egentligen. Men att ha adderat ett barnbarn i relationen till dom går inte helt friktionsfritt
Vi har makens släkt på besök i helgen, bland annat hans mor.
Hon är som flera andra i den generationen (i vår familj) gränslös. Jag förstår att hon menar väl men jag får bita mig hårt i tungan!

Idag när vi åt lunch sitter dottern och äter spaghetti. Hon får dom som dom är och klarar det bra. Även när hon knölar in mycket i munnen. Nån gång har hon klökts. Men det är inget som oroar mig.
Men svärmor pinnar fram och börjar gräva ut spaghetti ur munnen på henne. Det var bara ett strå. Kändes inte okej att hon gjorde så. Även om hon menar väl. Jag sa till henne att dottern klarar att äta så.
Svärmor är om möjligt ännu nojigare än mig med sånt. Och jag vill inte att dottern ska få nån låsning med maten för att hon grävs i munnen.
Lägg till att svärmor även röker och jag tror inte hon tvättat händerna emellan det och hon petade med händerna i dotterns mat.
Det där med rökningen är också jobbigt. Har sagt till tidigare att jag vill att hon tvättar händerna efter om hon ska ta i dottern.. Men det verkar hon glömt bort.

Förlåt rant. Bara lite less nu.

Åh vad jobbigt. Jag hade nog faktiskt på ett fint sätt berättat att man inte ska gräva i munnen utan istället visat hur man ska göra om de sätter i halsen. Då är det ju liksom inte från dig utan allmänna riktlinjer, då kanske det inte blir att hon går i försvar på samma sätt. Men det kan ju verkligen vara svårt med svärföräldrar, sina egna är det ju lättare att säga rätt ut vad man tycker och tänker.

 

[anonymApril]

Svärföräldrar...
Alltså, jag gillar mina, egentligen. Men att ha adderat ett barnbarn i relationen till dom går inte helt friktionsfritt
Vi har makens släkt på besök i helgen, bland annat hans mor.
Hon är som flera andra i den generationen (i vår familj) gränslös. Jag förstår att hon menar väl men jag får bita mig hårt i tungan!

Idag när vi åt lunch sitter dottern och äter spaghetti. Hon får dom som dom är och klarar det bra. Även när hon knölar in mycket i munnen. Nån gång har hon klökts. Men det är inget som oroar mig.
Men svärmor pinnar fram och börjar gräva ut spaghetti ur munnen på henne. Det var bara ett strå. Kändes inte okej att hon gjorde så. Även om hon menar väl. Jag sa till henne att dottern klarar att äta så.
Svärmor är om möjligt ännu nojigare än mig med sånt. Och jag vill inte att dottern ska få nån låsning med maten för att hon grävs i munnen.
Lägg till att svärmor även röker och jag tror inte hon tvättat händerna emellan det och hon petade med händerna i dotterns mat.
Det där med rökningen är också jobbigt. Har sagt till tidigare att jag vill att hon tvättar händerna efter om hon ska ta i dottern.. Men det verkar hon glömt bort.

Förlåt rant. Bara lite less nu.

Det där med rökningen och inte tvätta händerna.. Hua! Förstår att du tycker det är jobbigt. Jag är iofs superanti rökning så kanske är lite extrem men jag hade känt mig tvungen att säga ifrån direkt även om det kanske inte hade varit optimalt för relationen. Glad att samtliga slutat röka i lillans närmsta krets, annars hade jag fått brottas med samma sak som du och förmodligen inte hanterat det idealiskt. Tror många rökare inte ser på det på samma sätt som icke-rökare o då är det svårt att nå fram ibland (gäller säkert inte alla, men de jag mött..)

 

[Linn-Nora]

Åh vad jobbigt. Jag hade nog faktiskt på ett fint sätt berättat att man inte ska gräva i munnen utan istället visat hur man ska göra om de sätter i halsen. Då är det ju liksom inte från dig utan allmänna riktlinjer, då kanske det inte blir att hon går i försvar på samma sätt. Men det kan ju verkligen vara svårt med svärföräldrar, sina egna är det ju lättare att säga rätt ut vad man tycker och tänker.

Det där med rökningen och inte tvätta händerna.. Hua! Förstår att du tycker det är jobbigt. Jag är iofs superanti rökning så kanske är lite extrem men jag hade känt mig tvungen att säga ifrån direkt även om det kanske inte hade varit optimalt för relationen. Glad att samtliga slutat röka i lillans närmsta krets, annars hade jag fått brottas med samma sak som du och förmodligen inte hanterat det idealiskt. Tror många rökare inte ser på det på samma sätt som icke-rökare o då är det svårt att nå fram ibland (gäller säkert inte alla, men de jag mött..)

Ja, det är skitjobbigt! Och svärmor är både känslig, egensinnig och lättstött. Så det är så känsligt. Hon har lätt att bli långsur. Även om dottern är viktigare än svärmors känslor så är det komplicerat...
Fy, får nog ta mig ett snack med min man!
Men det är känsligt där också..

 

[anonymApril]

Ja, det är skitjobbigt! Och svärmor är både känslig, egensinnig och lättstött. Så det är så känsligt. Hon har lätt att bli långsur. Även om dottern är viktigare än svärmors känslor så är det komplicerat...
Fy, får nog ta mig ett snack med min man!
Men det är känsligt där också..

Det låter som en knepig sits, speciellt om du inte kan prata med mannen om det och få stöttning. Hoppas ni kan komma fram till något som funkar för er båda och får sväris att anpassa sig lite.

 

[anonymApril]

Jag är fortfarande skakad av det där jäkla anfallet alltså. Eller, jag är väl mer oroad kring att läkaren hade sådan noll koll att jag är rädd att han ska ha haft fel. De gjorde ju tex EKG och inte EEG (vilket jag förstått att man gör för att utesluta epilepsi..) och då (tillsammans med allt läkaren hasplade ur sig i början) kan jag inte släppa det riktigt. Ska kontakta bvc imorgon för lite stöttning, tror att jag behöver det.

Utöver det löper vardagen på, vi har fått en riktig liten hjälpreda här hemma. Hon älskar verkligen att fixa med tvätten, fylla på toapapprullar i hållaren, duka (allt hamnar på min plats hehe) samt laga mat. Det sistnämnda gör hon en fantastiskt insats i då det gäller att kontrollera råvarornas kvalitet, hon tom kontrollerar smak hos lök i div former (med skal på om jag är för långsam ). Jag tycker det är roligt att låta henne vara med, det gör att dagarna fylls ut med lite givande aktiviteter såhär i höstrusket. Gillar era barn hushållssysslor?

 

[Pengy]

Jag är fortfarande skakad av det där jäkla anfallet alltså. Eller, jag är väl mer oroad kring att läkaren hade sådan noll koll att jag är rädd att han ska ha haft fel. De gjorde ju tex EKG och inte EEG (vilket jag förstått att man gör för att utesluta epilepsi..) och då (tillsammans med allt läkaren hasplade ur sig i början) kan jag inte släppa det riktigt. Ska kontakta bvc imorgon för lite stöttning, tror att jag behöver det.

Utöver det löper vardagen på, vi har fått en riktig liten hjälpreda här hemma. Hon älskar verkligen att fixa med tvätten, fylla på toapapprullar i hållaren, duka (allt hamnar på min plats hehe) samt laga mat. Det sistnämnda gör hon en fantastiskt insats i då det gäller att kontrollera råvarornas kvalitet, hon tom kontrollerar smak hos lök i div former (med skal på om jag är för långsam ). Jag tycker det är roligt att låta henne vara med, det gör att dagarna fylls ut med lite givande aktiviteter såhär i höstrusket. Gillar era barn hushållssysslor?

Låter som en bra plan att kontakta BVC. Hoppas du får stöttning från dem så kanske oron kan minska lite. Även om man såklart alltid kommer känna viss oro för nya anfall.

Här har vi en till som gärna hjälper till. Favoritsysslan är att diska, men det är tydligen kul att både dammsuga och moppa också

 

[Jenka]

Jag är fortfarande skakad av det där jäkla anfallet alltså. Eller, jag är väl mer oroad kring att läkaren hade sådan noll koll att jag är rädd att han ska ha haft fel. De gjorde ju tex EKG och inte EEG (vilket jag förstått att man gör för att utesluta epilepsi..) och då (tillsammans med allt läkaren hasplade ur sig i början) kan jag inte släppa det riktigt. Ska kontakta bvc imorgon för lite stöttning, tror att jag behöver det.

Utöver det löper vardagen på, vi har fått en riktig liten hjälpreda här hemma. Hon älskar verkligen att fixa med tvätten, fylla på toapapprullar i hållaren, duka (allt hamnar på min plats hehe) samt laga mat. Det sistnämnda gör hon en fantastiskt insats i då det gäller att kontrollera råvarornas kvalitet, hon tom kontrollerar smak hos lök i div former (med skal på om jag är för långsam ). Jag tycker det är roligt att låta henne vara med, det gör att dagarna fylls ut med lite givande aktiviteter såhär i höstrusket. Gillar era barn hushållssysslor?

Ja, en favorit är att plocka ur diskmaskinen men dammsugning, plocka upp flyttkartonger, duka av och inte minst snyta sig är favoriter.
Är fascinerad över hur mycket hon förstår. Och riktigt duktig på att kommunicera även om hon fortfarande inte pratar alls.

 

[anonymApril]

Låter som en bra plan att kontakta BVC. Hoppas du får stöttning från dem så kanske oron kan minska lite. Även om man såklart alltid kommer känna viss oro för nya anfall.

Här har vi en till som gärna hjälper till. Favoritsysslan är att diska, men det är tydligen kul att både dammsuga och moppa också

Kan tänka mig att diska är uppskattat! Lillan är lite för kort för att nå till vasken än så hon får vänta lite till tyvärr..

 

[anonymApril]

Ja, en favorit är att plocka ur diskmaskinen men dammsugning, plocka upp flyttkartonger, duka av och inte minst snyta sig är favoriter.
Är fascinerad över hur mycket hon förstår. Och riktigt duktig på att kommunicera även om hon fortfarande inte pratar alls.

Hehe snyta sig, gulligt och praktiskt att hon gillar det häftigt att hon kommunicerar så bra utan ord, är det med kroppsspråket det blir istället eller ljud?

 

[Kilauea]

Jag är fortfarande skakad av det där jäkla anfallet alltså. Eller, jag är väl mer oroad kring att läkaren hade sådan noll koll att jag är rädd att han ska ha haft fel. De gjorde ju tex EKG och inte EEG (vilket jag förstått att man gör för att utesluta epilepsi..) och då (tillsammans med allt läkaren hasplade ur sig i början) kan jag inte släppa det riktigt. Ska kontakta bvc imorgon för lite stöttning, tror att jag behöver det.

Utöver det löper vardagen på, vi har fått en riktig liten hjälpreda här hemma. Hon älskar verkligen att fixa med tvätten, fylla på toapapprullar i hållaren, duka (allt hamnar på min plats hehe) samt laga mat. Det sistnämnda gör hon en fantastiskt insats i då det gäller att kontrollera råvarornas kvalitet, hon tom kontrollerar smak hos lök i div former (med skal på om jag är för långsam ). Jag tycker det är roligt att låta henne vara med, det gör att dagarna fylls ut med lite givande aktiviteter såhär i höstrusket. Gillar era barn hushållssysslor?

Plocka i och ur diskmaskinen älskar han, likaså hjälpa till att dammsuga.
Han förstår väldigt mycket även om han inte säger så många ord.

 

[Linn-Nora]

Det låter som en knepig sits, speciellt om du inte kan prata med mannen om det och få stöttning. Hoppas ni kan komma fram till något som funkar för er båda och får sväris att anpassa sig lite.

Ja, det blir ju så mycket svårare när det inte är min familj. Mannen lyckas dessutom alltid vara någon annanstans när saker sker. Av slumpen då, inte att han håller sig undan Sen är han ju själv uppvuxen med detta så att det är mycket som är konstigt för mig som säkert är helt normalt för honom. Han gillar exempelvis inte rökningen heller, men han reflekterar inte så mycket över det heller. Han är nog mer rädd att göra sin mor ledsen...
Det jag ogillade mest var att hon började gräva i munnen. Av flera skäl. Rökiga fingrar, risken att trycka in maten, men också risken att skapa en låsning runt maten hos dottern.
Svärfar är lite klumpig också, men han försöker istället pressa in mat i munnen när han matar. Där fick jag säga till på skarpen. Han känns lättare att prata med för han är inte en lika känslostyrd människa. Även om det såklart är viktigare med dotterns väl och ve än två vuxnas känsla inför det så stör det mig! Min egen familj har jag inga problem att säga ifrån till.
Senare på middagen höll svärmor igen på att ifrågasätta att vi gav henne hela spaghetti (det blev mycket spaghetti i helgen ), blir så matt. Och det är tydligen fel att vår dotter inte ska börja förskola innan hösten för det är synd om henne att inte få träffa andra barn

Blir så trött.. Längtar inte direkt till jul!

Jag är fortfarande skakad av det där jäkla anfallet alltså. Eller, jag är väl mer oroad kring att läkaren hade sådan noll koll att jag är rädd att han ska ha haft fel. De gjorde ju tex EKG och inte EEG (vilket jag förstått att man gör för att utesluta epilepsi..) och då (tillsammans med allt läkaren hasplade ur sig i början) kan jag inte släppa det riktigt. Ska kontakta bvc imorgon för lite stöttning, tror att jag behöver det.

Utöver det löper vardagen på, vi har fått en riktig liten hjälpreda här hemma. Hon älskar verkligen att fixa med tvätten, fylla på toapapprullar i hållaren, duka (allt hamnar på min plats hehe) samt laga mat. Det sistnämnda gör hon en fantastiskt insats i då det gäller att kontrollera råvarornas kvalitet, hon tom kontrollerar smak hos lök i div former (med skal på om jag är för långsam ). Jag tycker det är roligt att låta henne vara med, det gör att dagarna fylls ut med lite givande aktiviteter såhär i höstrusket. Gillar era barn hushållssysslor?

Förstår verkligen det Det är jätteläskigt! Det låter bra att ringa BVC och prata lite Jag tror verkligen du kan känna dig helt lugn med att läkaren trots sin virrighet har rätt. Hade det varit epilepsi eller annat lär de ha sett det på testerna. Men jag förstår verkligen att det är svårt att släppa händelsen!
För mig hjälpte det faktiskt att läsa om andra. Dumt att googla, men dels 1177, samt även här. Med det sagt har det varit otäckt de tre gånger jag varit med om det, andra gångerna har hon varit själv med maken. Och jag tror att det är naturligt att bli rädd även om man logiskt förstår att det inte är farligt.
Du har säkert sett länkarna ovan, men om någon annan vill läsa så finns det lättillgängligt så slipper ni googla

Låter som en bra plan att kontakta BVC. Hoppas du får stöttning från dem så kanske oron kan minska lite. Även om man såklart alltid kommer känna viss oro för nya anfall.

Här har vi en till som gärna hjälper till. Favoritsysslan är att diska, men det är tydligen kul att både dammsuga och moppa också

Ja, en favorit är att plocka ur diskmaskinen men dammsugning, plocka upp flyttkartonger, duka av och inte minst snyta sig är favoriter.
Är fascinerad över hur mycket hon förstår. Och riktigt duktig på att kommunicera även om hon fortfarande inte pratar alls.

Kan tänka mig att diska är uppskattat! Lillan är lite för kort för att nå till vasken än så hon får vänta lite till tyvärr..

Plocka i och ur diskmaskinen älskar han, likaså hjälpa till att dammsuga.
Han förstår väldigt mycket även om han inte säger så många ord.

Så smidigt med "städhjälp" Vår dotter gillar att sortera grejer! Det är allt från leksaker till mat. Det skall läggas i kartongenoch lådor (leksaker) och mat skall läggas på stolbrickan, i tallriken igen och igen och igen Dammsuga och liknande har hon inte intresserat sig för. Men det är nog mest för att vi inte dammsuger och städar så mycket när hon är med utan vi försöker dela upp oss så att nån är ute med henne under tiden för det går så mycket snabbare

I övrigt så slits jag mellan att hon börjar bli så stor, samtidigt som hon fortfarande är min bebis! Alltså hon är ju ingen bebis egentligen, men jag kan bli lite vemodig att tänka att snart är allt det över. Det är ju en bra sak att hon utvecklas, men jag kommer sakna spädbarnstiden ändå, trots allt. Och eftersom vi inte ska ha fler barn så blir det liksom bara en gång för mig med graviditet, förlossning och nyföding. Och hur stökigt och jobbigt det än kan vara så kommer jag ändå sakna den tiden.
MEN, dottern blir också roligare och roliga att hänga med! Hon förstår i stort sett allt (kanske inte lyssnar hela tiden bara ) och kommunicerar med tydligt med sitt kroppsspråk vad hon vill. Ord är det inte så många ännu, men nu börjar "pappa" lossna. Igår när jag skulle lägga henne så låg hon och ropade på pappa och kramade sig och sa mmm och pussade i luften, som hon brukar göra åt saker hon tycker om.
Just det är så gulligt. Nallarna och leksakerna hon gillar ska få pussar och kramar hela tiden. Och när hon pussar säger hon högt "Muah"
I övrigt är det bara, mamma, pappa, ja (ah ah ah) nej, där och hej hon säger. Sen är det ljud för groda, häst, anka och katt hund och bil.
Jag var väldigt tidig med talet så vi får se om hon kommer igång eller om det dröjer. Oavsett spelar det ingen roll. Hon "pratar" ju hela tiden

 

[anonymApril]

Ja, det blir ju så mycket svårare när det inte är min familj. Mannen lyckas dessutom alltid vara någon annanstans när saker sker. Av slumpen då, inte att han håller sig undan Sen är han ju själv uppvuxen med detta så att det är mycket som är konstigt för mig som säkert är helt normalt för honom. Han gillar exempelvis inte rökningen heller, men han reflekterar inte så mycket över det heller. Han är nog mer rädd att göra sin mor ledsen...
Det jag ogillade mest var att hon började gräva i munnen. Av flera skäl. Rökiga fingrar, risken att trycka in maten, men också risken att skapa en låsning runt maten hos dottern.
Svärfar är lite klumpig också, men han försöker istället pressa in mat i munnen när han matar. Där fick jag säga till på skarpen. Han känns lättare att prata med för han är inte en lika känslostyrd människa. Även om det såklart är viktigare med dotterns väl och ve än två vuxnas känsla inför det så stör det mig! Min egen familj har jag inga problem att säga ifrån till.
Senare på middagen höll svärmor igen på att ifrågasätta att vi gav henne hela spaghetti (det blev mycket spaghetti i helgen ), blir så matt. Och det är tydligen fel att vår dotter inte ska börja förskola innan hösten för det är synd om henne att inte få träffa andra barn

Blir så trött.. Längtar inte direkt till jul!




Förstår verkligen det Det är jätteläskigt! Det låter bra att ringa BVC och prata lite Jag tror verkligen du kan känna dig helt lugn med att läkaren trots sin virrighet har rätt. Hade det varit epilepsi eller annat lär de ha sett det på testerna. Men jag förstår verkligen att det är svårt att släppa händelsen!
För mig hjälpte det faktiskt att läsa om andra. Dumt att googla, men dels 1177, samt även här. Med det sagt har det varit otäckt de tre gånger jag varit med om det, andra gångerna har hon varit själv med maken. Och jag tror att det är naturligt att bli rädd även om man logiskt förstår att det inte är farligt.
Du har säkert sett länkarna ovan, men om någon annan vill läsa så finns det lättillgängligt så slipper ni googla







Så smidigt med "städhjälp" Vår dotter gillar att sortera grejer! Det är allt från leksaker till mat. Det skall läggas i kartongenoch lådor (leksaker) och mat skall läggas på stolbrickan, i tallriken igen och igen och igen Dammsuga och liknande har hon inte intresserat sig för. Men det är nog mest för att vi inte dammsuger och städar så mycket när hon är med utan vi försöker dela upp oss så att nån är ute med henne under tiden för det går så mycket snabbare

I övrigt så slits jag mellan att hon börjar bli så stor, samtidigt som hon fortfarande är min bebis! Alltså hon är ju ingen bebis egentligen, men jag kan bli lite vemodig att tänka att snart är allt det över. Det är ju en bra sak att hon utvecklas, men jag kommer sakna spädbarnstiden ändå, trots allt. Och eftersom vi inte ska ha fler barn så blir det liksom bara en gång för mig med graviditet, förlossning och nyföding. Och hur stökigt och jobbigt det än kan vara så kommer jag ändå sakna den tiden.
MEN, dottern blir också roligare och roliga att hänga med! Hon förstår i stort sett allt (kanske inte lyssnar hela tiden bara ) och kommunicerar med tydligt med sitt kroppsspråk vad hon vill. Ord är det inte så många ännu, men nu börjar "pappa" lossna. Igår när jag skulle lägga henne så låg hon och ropade på pappa och kramade sig och sa mmm och pussade i luften, som hon brukar göra åt saker hon tycker om.
Just det är så gulligt. Nallarna och leksakerna hon gillar ska få pussar och kramar hela tiden. Och när hon pussar säger hon högt "Muah"
I övrigt är det bara, mamma, pappa, ja (ah ah ah) nej, där och hej hon säger. Sen är det ljud för groda, häst, anka och katt hund och bil.
Jag var väldigt tidig med talet så vi får se om hon kommer igång eller om det dröjer. Oavsett spelar det ingen roll. Hon "pratar" ju hela tiden

Låt de där kommentarerna rinna av, du vet själv vad som är bäst för din dotter jag som jobbat på fsk (och pluggat barns utv) skulle säga tvärt om, att de flesta barn under 2 år inte har något direkt behov av förskola. Det räcker fint med att träffa andra via tex öppna förskolan eller i lekparker. De utvecklar ju inte förmåga att leka tillsammans förrän lite senare.

Vad beträffar det där med att inte googla är kört sedan länge men det som fortfarande ”stör” mig eller vad man nu ska säga är att på alla sidor står det att barnet blir jätteupprört och skriker, vissa hävdar även att barnet skriker tills det tappar andan. Det var inte så riktigt här, hon var helt klart upprörd men stod inte och skrek för full hals. Hon har varit betydligt med förbannad andra gånger. Hur var det när det började för er? Hur var triggern eller vad man nu ska säga?

 

[Linn-Nora]

Låt de där kommentarerna rinna av, du vet själv vad som är bäst för din dotter jag som jobbat på fsk (och pluggat barns utv) skulle säga tvärt om, att de flesta barn under 2 år inte har något direkt behov av förskola. Det räcker fint med att träffa andra via tex öppna förskolan eller i lekparker. De utvecklar ju inte förmåga att leka tillsammans förrän lite senare.

Vad beträffar det där med att inte googla är kört sedan länge men det som fortfarande ”stör” mig eller vad man nu ska säga är att på alla sidor står det att barnet blir jätteupprört och skriker, vissa hävdar även att barnet skriker tills det tappar andan. Det var inte så riktigt här, hon var helt klart upprörd men stod inte och skrek för full hals. Hon har varit betydligt med förbannad andra gånger. Hur var det när det började för er? Hur var triggern eller vad man nu ska säga?

Ska försöka sluta ta åt mig, men det är svårt när det är första barnet. Och jag nog lite löjlig och vill ge svar på tal. Men egentligen är det onödigt för jag har svårt att hon skulle ändra sig ändå Ska i alla fall försöka! Och jag blir glad att du skriver att det ändå räcker med interaktion vid lekplats. Får dåligt samvete ibland. Men min upplevelse är att hon är mer intresserad av större barn, typ från femårsåldern och äldre. Och fascinerad över pyttebebisar. Jämnåriga verkar hon inte bry sig så mycket om.

För oss började det med att hennes farfar övade gå med henne, detta var när hon var tio månader och inte kunde gå själv. Han höll henne i båda händerna och skulle sen testa om det räckte att hålla med en. Det gjorde det inte så hon ramlade. Dock utan att slå sig, men jag tror hon blev rädd, eller chockad, eller ledsen, svårt att veta. Men det var inget jättedramatiskt. Sen skulle hon liksom till att börja gråta och blev sådär tyst som de kan bli innan skriket. Men istället för att börja gråta så böjs liksom nacken bakåt och hon spänner sig som i en båge, för att några sekunder senare svimma av och säcka ihop. Tror hon var borta i ca 10-15 sekunder. Men det är svårt att uppskatta. Kan ha vara hela händelsen från att hon svimmade av tills hon började andas igen.
Det var otroligt obehagligt. Och var dessutom i fjällen så det var långt för ambulans.
Vi ringde 1177 efteråt som fixade tid på ortens jourcentral. Hade turen att träffa en läkare som arbetat länge på barnakuten, och han sa direkt att han sett många fall av detta och att det med sånt skeende med säkerhet är affektanfall.

 

[anonymApril]

Ska försöka sluta ta åt mig, men det är svårt när det är första barnet. Och jag nog lite löjlig och vill ge svar på tal. Men egentligen är det onödigt för jag har svårt att hon skulle ändra sig ändå Ska i alla fall försöka! Och jag blir glad att du skriver att det ändå räcker med interaktion vid lekplats. Får dåligt samvete ibland. Men min upplevelse är att hon är mer intresserad av större barn, typ från femårsåldern och äldre. Och fascinerad över pyttebebisar. Jämnåriga verkar hon inte bry sig så mycket om.

För oss började det med att hennes farfar övade gå med henne, detta var när hon var tio månader och inte kunde gå själv. Han höll henne i båda händerna och skulle sen testa om det räckte att hålla med en. Det gjorde det inte så hon ramlade. Dock utan att slå sig, men jag tror hon blev rädd, eller chockad, eller ledsen, svårt att veta. Men det var inget jättedramatiskt. Sen skulle hon liksom till att börja gråta och blev sådär tyst som de kan bli innan skriket. Men istället för att börja gråta så böjs liksom nacken bakåt och hon spänner sig som i en båge, för att några sekunder senare svimma av och säcka ihop. Tror hon var borta i ca 10-15 sekunder. Men det är svårt att uppskatta. Kan ha vara hela händelsen från att hon svimmade av tills hon började andas igen.
Det var otroligt obehagligt. Och var dessutom i fjällen så det var långt för ambulans.
Vi ringde 1177 efteråt som fixade tid på ortens jourcentral. Hade turen att träffa en läkare som arbetat länge på barnakuten, och han sa direkt att han sett många fall av detta och att det med sånt skeende med säkerhet är affektanfall.

Tack för att du delar med dig, bra att höra att det inte börjar med värstingskrik för alla, och att ni fått träffa vettig läkare som bekräftat vi ska flyga utomlands snart och då byggdes oron på utifall det skulle vara något annat liksom.

 

[Jenka]

Hehe snyta sig, gulligt och praktiskt att hon gillar det häftigt att hon kommunicerar så bra utan ord, är det med kroppsspråket det blir istället eller ljud?

Ja, men absoluta favoriterna är nog att klä av och på sig. Och musik!

Framförallt med kroppsspråket (peka, hämta, hålla upp saker, komma och dra med mig, nåt eget tecken när hon vill ha något och rörelser för vilken sång vi ska sjunga) men också tonlägen så man hör om nåt är rätt eller fel etc. Och förstår typ allt!