Vårföräldrar 2016 del 2

[sicx]

Alltså datumet för BF blir ju samma vare sig man räknar BF som 40+0 eller 39+6. Det bara låter som om de som räknar 40+0 ligger en dag före, men på slutet har de ju en dag mer kvar.

Jag tycker det är lättare att förstå att v16+0 är v17 om man säger 'i 17:e veckan'. Men det kanke bara är jag som tänker så

Ja slutdatumet är ju samma, jag tänker mer "på vägen dit" liksom, att där spelar ju inte heller någon dag före eller efter någon roll egentligen. Bebis kommer när bebis kommer vare sig det står 39+6 eller 40+0 när man väl är där. Kiddot lär inte bry sig nämnvärt

Jag har svårt för det när folk frågar hur långt gången jag är, jag vet inte om jag ska säga v 17 eller vara specifik och säga vecka plus dag liksom. Inte för att det egentligen spelar roll kanske men jag tänker att folk kanske inte har koll på vad jag menar när jag säger "jag är i vecka 17 nu" utan tror att det betyder 17 fulla veckor. Fast äh, alltså det är ju inget skitstort problem direkt haha.

 

[leia]

Ja slutdatumet är ju samma, jag tänker mer "på vägen dit" liksom, att där spelar ju inte heller någon dag före eller efter någon roll egentligen. Bebis kommer när bebis kommer vare sig det står 39+6 eller 40+0 när man väl är där. Kiddot lär inte bry sig nämnvärt

Jag har svårt för det när folk frågar hur långt gången jag är, jag vet inte om jag ska säga v 17 eller vara specifik och säga vecka plus dag liksom. Inte för att det egentligen spelar roll kanske men jag tänker att folk kanske inte har koll på vad jag menar när jag säger "jag är i vecka 17 nu" utan tror att det betyder 17 fulla veckor. Fast äh, alltså det är ju inget skitstort problem direkt haha.

Samma här, men inser ju egentligen att en vecka hit eller dit inte spelar ngn roll för den som frågar. Oftast säger jag nog att BF är i slutet av mars.

 

[robl]

Har bara hastat genom veckodisskutionen o kan tillägga att sjukvården räknar veckorna på annat vis, exempel 16+4 fortfarande vecka 16. Det gör dom för att det är viktigt för dom att veta exakt hur långt gången man är om ex barnen kommer tidigt
Men för oss vanliga så är 16+4 vecka 17

 

[Lazy Lady]

Ett tips helt skilt ifrån veckodiskussionen.
Ska ni beställa grejer ifrån bon-prix så vänta tills ni är i typ 8-9månaden. Kläderna är enorma. Beställde hem 5 tröjor och alla får skickas tillbaka.
Beställde samma storlek som jag brukar, 36/38 men dom skulle nog passa en höggravid med storlek 44. Lite trist då det egentligen va fina kläder.

 

[Whirlie]

Ett tips helt skilt ifrån veckodiskussionen.
Ska ni beställa grejer ifrån bon-prix så vänta tills ni är i typ 8-9månaden. Kläderna är enorma. Beställde hem 5 tröjor och alla får skickas tillbaka.
Beställde samma storlek som jag brukar, 36/38 men dom skulle nog passa en höggravid med storlek 44. Lite trist då det egentligen va fina kläder.

Ojdå! Jag väntar på mina nu och efter instruktion från @KattenKorven tog jag min vanliga pre-grav-storlek (som ibland var för liten även pre-grav. Så jag hoppas iaf byxorna sitter bra!

Vad beställde du?

 

[KattenKorven]

Ett tips helt skilt ifrån veckodiskussionen.
Ska ni beställa grejer ifrån bon-prix så vänta tills ni är i typ 8-9månaden. Kläderna är enorma. Beställde hem 5 tröjor och alla får skickas tillbaka.
Beställde samma storlek som jag brukar, 36/38 men dom skulle nog passa en höggravid med storlek 44. Lite trist då det egentligen va fina kläder.

Jo, Bonprix är stora i storleken. Jag flaggade lite för det tidigare i tråden, fick skicka tillbaka ett gäng brallor. Man bör gå ner en eller två storlekar, men när man väl hittat rätt storlek så är de helt strålande! Bor typ i mina Bonprix-jeans.

(Provade brallor på H&M först, men deras största preggo-jeans gick inte ens över rumpan på mig. Sjukt, för jag tradera-fyndade ett par i äldre modell som sitter löst. Har H&M måhända krympt sina klädstorlekar? Skumt.)

 

[Lazy Lady]

Ojdå! Jag väntar på mina nu och efter instruktion från @KattenKorven tog jag min vanliga pre-grav-storlek (som ibland var för liten även pre-grav. Så jag hoppas iaf byxorna sitter bra!

Vad beställde du?

Jag beställde 2 munkjackor med rynkad framsida och dom va typ utsydda från halsen och ner till mudden. Lagom i längd och ärm men otroligt vida. 2 toppar med trekvartsärm 1randig och 1prickig (2pack) lagom i längd men också jättebreda. 1 topp som även va amningstopp med omlottknyt, jättelång och skum passform.
Har beställt där förut i min vanliga storlek och varit nöjd.. Så jag blev lite besviken.

 

[Akvileja]

Zalando har också snygga preggokläder! Ingen aning om storlekarna dock.

 

[robl]

Jag har ärvt ett par st jeans från hm och det är dom skönaste jeans jag haft bor typ i dom. Vet dock inte hur gamla dom är.
Har ett par basic tröjor från hm också som är jättesköna

 

[Lazy Lady]

Zalando har också snygga preggokläder! Ingen aning om storlekarna dock.

Zalando är toppen! Massor av märken att välja på dessutom.
Har köpt ifrån Mama Licious och zalando essentials, har tagit min vanliga "ogravida" storlek och allt har suttit som det ska!

 

[Ray]

Ja detta med veckor gör mig helt förvirrad oxå- särskilt eftersom min app inte vill ändra bf och då får jag dra bort sex dagar... Men räknar mig till v22.
Inte så mycket att gnälla över men sover dåligt och är trött. Hade som hoppats att jag skulle börja vara julpysslig och städa nu men all ledig tid ägnas åt vila istället... Jobbet, hästen och familjen tar liksom all energi. Lägger mig tidigt och vaknar tusen gånger och ibland kan jag inte somna om. Nu har jag provat lägga mig senare och sover absolut mer på natten men är om möjligt ännu tröttare.
Svår balansgång och önskar mig ett färdigmysat hem att mysa i... Stora barnet skänker hela sitt rum till lillasyster. Hon vill ha ett hästrum helt plötsligt och nya gardiner och tavlor och ett stall istället för dockskåpet. Och är smart nog att fatta rättvisan i att en bäbis inte bryr sig vilka gardiner man har - stor fördel för storasyster!

 

[Magnum]

Har lite klädproblem för tillfället då jag absolut inte kan använda överdelar som överhuvudtaget kommer nära halsen. Oerhört udda fenomen , kräks även av att ha håret hängande.
På riktigt alltså
Urringat dragkedjströjor och linnen är vad ja kan använda...
Jackors dragkedja kan jag dra upp till brösthöjd ungefär och får då noga vika in kragen innan den nuddar ,så den inte kommer åt.
Hyfsat kallt om halsen blir det...


Någon mer med udda gravidissues? (snälla )

 

[Och_Aye]

@Magnum jag avskyr kläder som sitter åt runt halsen, alltid! Är jätteobehagligt. Urringat behövs inte men inte de där klassiska t-tröjorna med tight hals. Fy tusan!

& en fråga! Jag är i vecka 14, men min app ändrar inte trimester? Har googlat och fattat det som om jag borde vara i trimester 2, men i appen står fortfarande 1...?

 

[Magnum]

@Magnum jag avskyr kläder som sitter åt runt halsen, alltid! Är jätteobehagligt. Urringat behövs inte men inte de där klassiska t-tröjorna med tight hals. Fy tusan!

Vanligtvis älskar jag polos, höga kragar och halsdukar.
Men så är jag inte heller kräkmagad, alls. Men nu kan jag knappt ta i en disktrasa eller se hår i handfatet längre

 

[Och_Aye]

Vanligtvis älskar jag polos, höga kragar och halsdukar.
Men så är jag inte heller kräkmagad, alls. Men nu kan jag knappt ta i en disktrasa eller se hår i handfatet längre

Usch! Är så glad för att jag sluppit illamående so far. Men luktsinnet är verkligen känsligare...

 

[Tassetass]

Ja, den där oron som aldrig går över. Först är man orolig för missfall, sen är man orolig att det ska vara något fel på barnet, sen är man orolig för förlossningen, sen för plötslig spädbarnsdöd, sen att ungen ska hamna under en bil eller sätta i halsen eller.... och så vidare i all oändlighet

Jag vill opponera mig lite här. Du skriver "man, man, man" även om du säkert menar "jag, jag, jag" och du använder smileys som indikerar en viss glimt i ögat. Men med det sagt så har åtminstone jag upplevt att man som mamma (märk väl, "mamma", inte "förälder" överlag) "ska" oroa sig så himla mycket från det att man fått plus på stickan tills man står med båda fötterna i graven.

Nu har jag förvisso bara varit förälder i sju månader, men jag känner ännu inte igen mig i det där "Man oroar sig för aaaallt". Jag oroade mig väldigt lite under graviditeten, har petat på bäbisen några gånger för att jag tyckt att hon legat väldigt stilla och visst har jag blivit lite fundersam när hon försökt pula in en halv banan i käften, men på det stora hela är jag väldigt icke-orolig. I början undrade jag om det var något fel på mig som inte konstant oroade mig, men har börjat inse att jag helt enkelt inte är den oroliga föräldratypen.

Jag vet inte om den där oron förknippas, eller ibland rent av förväxlas, med omtanke? Jag är mån om att min onge har det bra, inte fryser, är mätt, ligger skönt när hon ska sova, inte är ledsen osv, men jag går inte runt och oroar mig för att hon skulle ha det dåligt, frysa, vara hungrig eller ha det obekvämt. Jag vill inte att hon ska bli sjuk eller skada sig i en olycka och jag tänker göra vad jag kan för att förhindra det som går att förhindra, men jag oroar mig inte i förväg, liksom.

Tillägg: Jag säger inte att det är fel att oroa sig, inte på något sätt. Vissa har lättare till oro än andra och det lägger jag ingen som helst värdering i. Vad jag ville få fram var att konstant oro inte har ett nödvändigt samband med gott föräldraskap.

 

[Och_Aye]

Jag vill opponera mig lite här. Du skriver "man, man, man" även om du säkert menar "jag, jag, jag" och du använder smileys som indikerar en viss glimt i ögat. Men med det sagt så har åtminstone jag upplevt att man som mamma (märk väl, "mamma", inte "förälder" överlag) "ska" oroa sig så himla mycket från det att man fått plus på stickan tills man står med båda fötterna i graven.

Nu har jag förvisso bara varit förälder i sju månader, men jag känner ännu inte igen mig i det där "Man oroar sig för aaaallt". Jag oroade mig väldigt lite under graviditeten, har petat på bäbisen några gånger för att jag tyckt att hon legat väldigt stilla och visst har jag blivit lite fundersam när hon försökt pula in en halv banan i käften, men på det stora hela är jag väldigt icke-orolig. I början undrade jag om det var något fel på mig som inte konstant oroade mig, men har börjat inse att jag helt enkelt inte är den oroliga föräldratypen.

Jag vet inte om den där oron förknippas, eller ibland rent av förväxlas, med omtanke? Jag är mån om att min onge har det bra, inte fryser, är mätt, ligger skönt när hon ska sova, inte är ledsen osv, men jag går inte runt och oroar mig för att hon skulle ha det dåligt, frysa, vara hungrig eller ha det obekvämt. Jag vill inte att hon ska bli sjuk eller skada sig i en olycka och jag tänker göra vad jag kan för att förhindra det som går att förhindra, men jag oroar mig inte i förväg, liksom.

Skönt att läsa för mig som också verkar sakna den där oroliga genen.
Har ju inte fött någon unge än dårå, men har inte känt mig orolig över graviditeten. Tänker också ibland att jag kommer bli en kass morsa, bara för att man "ska" vara på ett visst sätt. Men så lugnar jag ner mig och tittar på mina hundar; jag älskar dom allihopa men är helt enkelt inte en orolig person. Hoppas jag kan känna mig trygg i framtiden också.

 

[Hjartagna]

Jag vill opponera mig lite här. Du skriver "man, man, man" även om du säkert menar "jag, jag, jag" och du använder smileys som indikerar en viss glimt i ögat. Men med det sagt så har åtminstone jag upplevt att man som mamma (märk väl, "mamma", inte "förälder" överlag) "ska" oroa sig så himla mycket från det att man fått plus på stickan tills man står med båda fötterna i graven.

Nu har jag förvisso bara varit förälder i sju månader, men jag känner ännu inte igen mig i det där "Man oroar sig för aaaallt". Jag oroade mig väldigt lite under graviditeten, har petat på bäbisen några gånger för att jag tyckt att hon legat väldigt stilla och visst har jag blivit lite fundersam när hon försökt pula in en halv banan i käften, men på det stora hela är jag väldigt icke-orolig. I början undrade jag om det var något fel på mig som inte konstant oroade mig, men har börjat inse att jag helt enkelt inte är den oroliga föräldratypen.

Jag vet inte om den där oron förknippas, eller ibland rent av förväxlas, med omtanke? Jag är mån om att min onge har det bra, inte fryser, är mätt, ligger skönt när hon ska sova, inte är ledsen osv, men jag går inte runt och oroar mig för att hon skulle ha det dåligt, frysa, vara hungrig eller ha det obekvämt. Jag vill inte att hon ska bli sjuk eller skada sig i en olycka och jag tänker göra vad jag kan för att förhindra det som går att förhindra, men jag oroar mig inte i förväg, liksom.

Tillägg: Jag säger inte att det är fel att oroa sig, inte på något sätt. Vissa har lättare till oro än andra och det lägger jag ingen som helst värdering i. Vad jag ville få fram var att konstant oro inte har ett nödvändigt samband med gott föräldraskap.

Mitt barn är 1,5 år och pyret i magen beräknas födas om 3 månader. Jag känner inte heller igen mig i det där oroa sig för allt. Nog kan ja ropa åt barnet att vara försiktig om jag ser att han är på väg att klättra upp på något vingligt eller dylikt. Men jag går definitivt inte runt och är orolig för att han inte har det bra nog, ska skada sig osv osv. Inte heller har jag ägnat många tankar åt att pyret inte skulle födas frisk i hyfsad fullgången tid, vare sig hittills i den här graviditeten eller med första barnet. Men för den sakens skull så hade jag ju blivit väldigt ledsen om det hände något med pyret eller barnet och jag vill ju deras bästa i alla lägen.

 

[KattenKorven]

Någon mer med udda gravidissues? (snälla )

• Jag håller nästan på att kräkas varje gång jag borstat tänderna och ska spotta ut tandkrämsskummet.

• Jag är vanligtvis inte lätt-äcklad men blir nu spyfärdig om jag måste torka upp en av katternas hårbollar eller någon äcklig hårtuss i duschen.

• Och...i helgen blev jag så arg över att en film jag började titta på (och hade längtat länge efter att se) hade riktigt sunk-sexistiska kvinnoskildringar så jag började storgråta(!) av ilska och inte kunde förklara för maken varför jag var ledsen för tårarna började spruta så fort jag försökte prata om det. Tog typ en halvtimme för mig att sluta Lille Skutt-böla.

Såatte....inga udda gravidissues här inte. Närå.

 

[Whirlie]

Jag vill opponera mig lite här. Du skriver "man, man, man" även om du säkert menar "jag, jag, jag" och du använder smileys som indikerar en viss glimt i ögat. Men med det sagt så har åtminstone jag upplevt att man som mamma (märk väl, "mamma", inte "förälder" överlag) "ska" oroa sig så himla mycket från det att man fått plus på stickan tills man står med båda fötterna i graven.

Nu har jag förvisso bara varit förälder i sju månader, men jag känner ännu inte igen mig i det där "Man oroar sig för aaaallt". Jag oroade mig väldigt lite under graviditeten, har petat på bäbisen några gånger för att jag tyckt att hon legat väldigt stilla och visst har jag blivit lite fundersam när hon försökt pula in en halv banan i käften, men på det stora hela är jag väldigt icke-orolig. I början undrade jag om det var något fel på mig som inte konstant oroade mig, men har börjat inse att jag helt enkelt inte är den oroliga föräldratypen.

Jag vet inte om den där oron förknippas, eller ibland rent av förväxlas, med omtanke? Jag är mån om att min onge har det bra, inte fryser, är mätt, ligger skönt när hon ska sova, inte är ledsen osv, men jag går inte runt och oroar mig för att hon skulle ha det dåligt, frysa, vara hungrig eller ha det obekvämt. Jag vill inte att hon ska bli sjuk eller skada sig i en olycka och jag tänker göra vad jag kan för att förhindra det som går att förhindra, men jag oroar mig inte i förväg, liksom.

Tillägg: Jag säger inte att det är fel att oroa sig, inte på något sätt. Vissa har lättare till oro än andra och det lägger jag ingen som helst värdering i. Vad jag ville få fram var att konstant oro inte har ett nödvändigt samband med gott föräldraskap.

Tack!

Jag har haft en orolig början på min graviditet och är orolig för att jag ska bli en orolig förälder :-) . Skönt att höra att det inte är ett måste. Men jag vill lägga in om att oro säkert också har att göra med tidigare livshändelser. Jag tänker att en förälder som förlorat ett litet barn, eller känner någon som förlorat ett barn säkert är oroligare än de som inte har de omständigheterna. Själv tror jag att min oro i början av graviditeten (och som ibland tittar fram nu också) hänger samman med att vi haft så himla svårt att bli gravida. Vi höll på i över ett år (inte superlänge jag vet, men lagom länge för att man ska börja noja), när det äntligen gick så fick jag missfall. Och då var det helt enkelt för bra för att vara sant när jag blev gravid igen. Men därmed inte säkert att jag kommer vara orolig som förälder tänker jag.